Sånger till Lillebror
Den första kan ni lyssna på genom denna länk:
http://www.youtube.com/watch?v=-p3e8_XKoRo
En underbar sång. Den är så vacker, känslosam, men ändå lite hoppfull...
Den andra sången är skriven av Nilla Nielssen. Hon skrev den till alla offer i tsunamikatastrofen, men jag tycker den är så vacker, den säger så mycket. Den finns tyvärr inte på youtube, men här kommer texten:
Himmelen måste ha saknat sin ängel
den morgonen du försvann
Jag önskar att jag kunde andats för dig
vi kämpade men vågorna vann
Åh jag skulle ge allt vad jag äger och har
för att ändra en enda sekund
Men stjärnorna viskar och himmelen sjunger
vi hade vår ängel en stund
Åh, det finns inga ord att beskriva
hur ont det gör
Åh, det finns inga ord att beskriva
hur saknad du är
Tiden står stilla och hjärtat mitt gråter
jag drömmer jag ser dig ibland
Jag vet du är säker, jag vet du är trygg
men jag saknar dig här i min famn
Jag tänker tillbaks och jag blundar och minns
alla dagar tillsammans med dig
Ja du var en ängel vi hade till låns
men himmelen ångrade sig
Åh, det finns inga ord att beskriva
hur ont det gör
Åh, det finns inga ord att beskriva
hur saknad du är
Jag kan inte förstå
hur hjärtat mitt slår
hur solen kan skina
utan dig, utan dig,
kan inte förstå
en ängel till låns du var
här hos mig
Den tredje sången sjöngs acapella ute på kyrkogården efter att jag och p sänkt ner kistan i graven. Jämtländsk vaggvisa heter den och jag sjöng den ofta för både Lillan och Lillebror. Jag sjunger den fortfarande för Lillan ibland, men tankarna går alltid till Lillebror då...
Det är egentligen en vers till, men den valde vi att inte ha med.
Jag är evigt tacksam för solisten som flög ner från Jämtland enbart för att sjunga denna sång, det var underbart vackert och jag är så glad för att det gick att genomföra.
Dimman lättar...?
Men den dimma och trötthet som legat över mig konstant sedan i våras känns som om den är på väg att skingras. För första gången på evigheter har jag flera dagar i rad vaknat och funderat på vad jag ska göra under dagen. Inte suckat djupt över att vara tvungen att kliva upp och bara längtat tillbaka till sängen igen. Inte gått som i en dimma, som en gående sovande.
Visst har jag sovit, långa nätter och ett par timmar på dagen, men däremellan har jag inte bara skymtat, utan även sett, blå himmel. Bildligt talat då vädret visat allt annat än blå himmel...
Jag har kännt att jag har energi och ork. Inte till att bestiga några berg, men energi nog att faktiskt se fram emot dagen. När första snön föll och världen blev vit och ljus kände jag att hjärtat slog ett glädjeslag. Det bubblade upp glädje i mig, och en längtan efter vintern. Mörkt ute, levande ljus inne. Varmt te och en pläd i soffan. Adventsstjärna i fönstret.
Idag ser jag fram emot mitt liv!
En elvisp i sängen
När Lillebror dog ville hon inte längre sova där så vi ställde in hennes resesäng i vårt rum så hon fick sova med oss. Nu har hon börjat krypa upp i vår säng på nätterna och hon är som en liten elvisp.
När hon inte ville sova med oss önskade jag i hemlighet att hon ville det så jag kunde få ligga och snusa på henne och mysa åtminstone ibland. Nu när hon vill det önskar jag att hon inte ville... Att vakna tio gånger per natt av en arm i ansiktet, en fot i magen, skrik om en tappad napp, någon som klättrar upp på ens mage, en napp intryckt i munnen, eller bara kramp i kroppen för att man balanserat längst ut på sängkanten eftersom Lillan ligger på tvären över resten av sängen, är inte kul.
Har funderat på att tvinga henne att sova i sin egen säng, men jag vill inte. Jag sover ju med P och skulle inte vilja sova ensam, varför ska hon som är så liten tvingas till det? Hon behöver uppenbarligen vår närhet nu...
Så idag ska jag och Lillan iväg och köpa en till säng. En 240 cm bred säng borde vara tillräckligt för oss tre... Hoppas jag!
Skärvor av liv
Jag har skärvor av liv omkring mig
Som en splittrad spegel skimrar bitar av liv
Jag försöker hela
Försöker limma ihop
Mitt liv
Men sprickorna blir kvar
Hur noga jag än pusslar och limmar
Hur noga jag än är att få alla bitar på dess rätta plats
Blir sprickorna kvar
Fyllda av skrovligt lim
Den förut så släta ytan av liv
Är sårad och evigt ärrad
Kanske kan tiden
Med hjälp av vind och vatten
Nöta ner de skarpa skärvornas vassa kanter
Slipa ner det skrovliga limmet
Kasnke kan spegeln någon gång
Ge en hel spegelbild igen
Visa ett helt liv
Jag har mitt liv omkring mig
Fyllt av ärr, sprickor och sår
Trasigt
Men dock ett liv
Lillebrors förlossning
Inför Lillebrors förlossning hade jag skrivit ett långt brev. Jag beskrev min rädsla för skulderdystoci och hur orolig jag var för att bebisen skulle dö under förlossningen. Jag ville ha ett snabbt förlopp och hjälp om det verkade dra ut på tiden. Jag var så rädd för att inte orka till slutet. Jag bad också om en erfaren narkosläkare om det skulle bli aktuellt med epidural, som jag helst inte ville ha eftersom det ökar risken för just långt förlopp och därmed även skulderdystoci. Jag hade också journalanteckningar efter att ha varit på aurora (barnmorskor/kuratorer som man kan få hjälp av om man är rädd/orolig inför förlossning).
(Lillans förlossningsberättelse finns tidigare i bloggen)
Den 8 mars blev jag igångsatt med hjälp av ballongkateter. Det är en liten tom ballong som man för in till livmodern och sedan pumpar upp. På så sätt blir det ett tryck som gör att förlossningen kan komma igång. Det kan ta olika lång tid men för mig tog det nog inte längre än max en kvart innan ballongen kom ut. En läkare jag träffat förut och som jag hyser stort förtroende för undersökte mig och kom fram till att vi skulle gå vidare med nästa steg efter att jag ätit lunch. Tyvärr byttes läkarteam medan jag åt, och jag fick inte fortsätta.
Trots mina önskemål om hjälp så att det inte skulle bli långdraget fick jag vänta ända till 21 på kvällen innan nya barnmorskan och läkaren gick med på att ”ta hinnorna” för att ge lite fart åt förlossningen. Då hade jag mycket starkt emotsatt mig att få morfin för att sova och vila till nästa dag.
Klockan 22 byttes åter team och jag fick en underbar barnmorska som var helt fantastisk. Hon hade mycket tydligt läst mitt brev och också förstått innebörden och tog full hänsyn till mina önskningar. Hon kom in, presenterade sig, och sa: ”Nu ska vi få fart på det här så ska du se att du blir mamma i natt!” Jag minns att jag liksom drog en suck av lättnad. Hon hade full koll på allt och tänkte inte försöka övertala mig till något jag inte ville. Jag släppte mitt kontrollbehov och kunde helt förlita mig på henne. Och P förstås.
Jag hade nu fyra kopplade värkar i sträck utan värkvila, sedan lugnt i ett par minuter innan det var dags för fyra nya. Halv tolv fick jag värkstimulerande eftersom jag inte öppnade mig, mina värkar var till ingen nytta. Efter det hade jag värk på värk utan vila emellan och började bli trött. Jag bad om PCB (bedövning som läggs genom slidan vid livmodern. Påverkar inte värkar på samma sätt som EDA) men kunde inte få det då jag öppnat mig för lite. Jag valde då att be om EDA, epiduralbedövning.
Narkosläkaren håller på länge med att sätta EDAn och konstaterar efter andra försöket att jag har för trångt mellan ryggkotorna i ländryggen för att den ska gå att sätta. (Inte konstigt att den aldrig tog under Lillans förlossning, den satt på fel ställe!) Jag fick den högre upp i ryggen och klockan två fick jag första dosen.
Den gav mig ingen smärtlindring alls och jag hade värkar konstant utan paus. Personalen förstod ingenting. Jag hade inget värkstimulernade sedan över en timme tillbaka och full EDA, men hade så ont och extrema värkar. Värkstorm kallade barnmorskan det... Till slut blev de tvungna att ge mig bricanyl för att stoppa värkarna. Det ger man inte vanligtvis till diabetiker då det påverkar blodsockret, men ingen visste vad de annars skulle göra...
För att stoppa värkarna ytterligare fick jag en dos EDA till klockan kvart i fyra, och tack för det, äntligen, äntligen, fick jag veta hur det är att ha full bedövning! Det blev helt plötsligt så enkelt, det gjorde ju inte alls ont!
Halv fem registrerades en avvikelse på ctg-kurvan (bebisens rörelser och puls) och det togs extra prover. 04.50 gav läkare mig en halvtimme, blev det ingen förbättring på ctg:n, eller att bebisen föddes, skulle det bli akutsnitt.
Jag har fulla krystvärkar och äntligen har jag öppnat mig tillräckligt för att få krysta ”på riktigt”. Ytterligare en barnmorska kommer in för att finnas som stöd vid framfödseln. Jag krystar, men behöver precis som med Lillan, hjälp utifrån och personal pressar på min mage, även om det inte var lika brutalt som med Lillan.
Barnmorskan förklarade för mig att jag skulle vänta in hennes order att krysta, så att hela bebisen skulle komma under samma värk, något som kändes helt omöjligt. Jag kunde inte hålla emot och huvudet kom först i slutet på en värk. Kommer aldrig glömma barnmorskans ord ”Fan också!” Jag fick en värk till, men bebisen kom inte ut. Den andra barnmorskan tog över och när nästa värk om drog hon ut Lillebror. Innan dess tror jag inte att jag var skadad, men barnmorskan tog ingen hänsyn till mitt underliv just då (tack!) utan vände bebisen och såg till att han kom ut, trots att det innebar att jag behövde sys efteråt.
Klockan 05.24 den 9 mars 2010 föddes vår älskade lilla pojke! Han vägde 4670 gram och var 54 cm lång.
Han var lite tagen och hade lågt blodsocker men mådde i övrigt rätt bra och var helt underbar! Läkaren kom och gjorde kontrollen där i rummet, för att jag skulle slippa skiljas från honom.
När det lugnat sig lite kom barnmorskan in igen. Hon meddelade då att anledningen till mina värkstormar blivit ”hittad”. Jag hade blivit felmedicinerad!
Istället för bedövning hade jag fått värkstimulerande medel rakt i ryggmärgen! Narkosläkaren hade gett mig fel spruta... Alla trodde jag hade full bedövning och inget värkstimulerande, i själva verket var det helt tvärt om...
Narkosläkaren var tydligt tagen och mådde inte bra av sitt misstag. Jag brydde mig inte särskilt, min bebis mådde ju bra! Visst, jag hade väldigt gärna sluppit ha de där värkarna utan vila, men det tjänar ju inget till att älta det. Att livmodern och magen kunnat spricka av de kraftiga värkarna om jag tidigare fött med kejsarsnitt berörde inte mig så mycket, inget hände ju... Chockat lyckorus!
Vi fick ligga kvar på grund av Lillebrors låga blodsocker och hans blåmärken. Han hade blåmärken på bröstet, och höger över och underarm och i ögonen, på grund av förlossningen. Efter ett dygn fick vi äntligen komma till röntgen och det visade sig att han även hade brutit sitt nyckelben. Vi hade hela tiden undrat varför han inte kom till ro. I varje andetag gnydde han men jag tänkte att det kanske var blåmärkena som gjorde ont. Inte förrän jag sov och personalen skulle hjälpa mig att mata honom upptäckte de att något var fel. Jag vaknade av att han skrek långt ut i korridoren och flög upp ur sängen! De höll då på att ta blodprover för att se vad som kunde vara fel. Tack och lov var det ”bara” ett brutet nyckelben, troligen från barnmorskans ganska hårdhänta hjälp vid framfödseln, och när han fick alvedon blev han lugn och sov gott hos oss.
(felmedicineringen är anmäld och nu är rutinerna vid läggning av EDA ändrade på hela avdelningen)
Ytterligare ett dygn senare fick vi åka hem och vi skulle äntligen få mysa hela familjen.
Äntligen var det värsta avklarat. Trodde vi.
Graviditeten med Lillebror - ingen dans på rosor
När jag var gravid med Lillan mådde jag bra. Lite högt blodsocker och foglossning, men annars var det inte sååå jobbigt.
Graviditeten med Lillebror visade sig däremot bli en lång kamp. Redan tidigt i graviditeten blev jag dålig och hade sammandragningar och värk.
I början på november, halvvägs genom graviditeten var jag åter på sjukhus och blev beordrad sängläge, vila, och att jag skulle sluta stressa. Lättare sagt än gjort, men jag gjorde mitt bästa.
Jag blev sjukskriven men blev inte bra.
I början på december blev jag inlagd efter att ha åkt akut till sjukhuset. Jag hade väldigt ont, och rejäla sammandragningar, fast det förstod jag inte då. Värken var så svår att jag inte insåg att det var riktiga sammandragningar jag hade. När jag kom in på specialistmödravården skulle jag fylla i ett papper med personnummer osv, men innan jag hunnit göra det kom en barnmorska och tog mig med till ett rum. Hon berättade senare att hon trodde att förlossningen startat, att jag betedde mig precis så. Sammandragningarna/värkarna var regelbundna och ganska starka, men stannade tack och lov av med medicinering.
Trots tidigare odlingar visade det sig att jag fått en rejäl urinvägsinfektion som skapade denna reaktion i kroppen. Jag fick antibiotika och skulle snart bli bra...
Men jag blev bara sämre. Infektionen gick upp i njurarna och jag kissade blod. Ingen höjdare kan jag säga! Fick fyra olika sorters antibiotika i dropp innan infektionen vände och jag började bli bättre. Jag var då i vecka 26 och hoppades att jag skulle klara mig ett par veckor till och ta mig förbi den magiska vecka 27, så bebisen skulle överleva om han föddes.
Efter en vecka blev jag utskriven med stränga order att vila, men ett par veckor senare blev jag inlagd igen på grund av att sammandragningarna inte gav med sig.
Mellan var femte och var tionde minut, dygnet runt, hade jag sammandragningar. Många var de nätter när jag låg och klockade och oroade mig över att förlossningen skulle starta, och jag började bli rejält sliten.
Den 29 december tog jag min första insulinspruta. Min graviditetsdiabetes var bekräftad och behövde behandlas med insulin en gång om dagen.
Jag var på sjukhuset mellan tre och sex gånger i veckan, tog insulin och åt bricanyl för att sammandragningarna inte skulle bli för svåra.
I mitten på februari var jag riktigt sänkt och önskade bara att graviditeten skulle ta slut. Jag minns att jag var rädd för att inte kunna ta till mig barnet efter förlossningen för att jag mådde så dåligt. Jag ville bara att det skulle vara över. Jag hade ingen energi kvar att längta efter bebisen, jag längtade bara efter att graviditeten skulle ta slut. Tack och lov träffade jag en jättebra läkare som tog sig tid att lyssna på mig. Hon fick mig att ta nya tag och jag började må bättre igen. Oron för för tidig förlossning släppte, jag hade ju gått över 30 veckor så bebisen skulle ju med största sannolikhet klara sig om förlossningen kom igång.
Eftersom jag är diabetiker fick jag göra flera tillväxtultraljud. Jag började istället oroa mig för att jag skulle gå länge innan förlossningen och att barnet skulle bli stort. Lillan fastnade ju i skulderdystoci och det ville jag inte vara med om igen. Det är svårt att säga vad det beror på, men det är ökad risk för stora barn och barn med mammor som har diabetes, så jag var väldigt orolig.
Ultraljuden visade på en stor bebis. Enligt beräkningar skulle han väga 5540 gram om jag födde på beräknad dag. På grund av min befogade oro för skulderdystoci, bebisens storlek och min starka önskan att föda vaginalt, fick jag äntligen en igångsättning den 8 mars.
Vilken lättnad! Snart skulle det vara över!
Hur tröstar man en tvååring med sorg?
När hon sitter på kvällen och gråter "mamma, jag vill ha min lillebror hääääär", då brister mitt hjärta, igen. Min egen sorg kan jag bära, åtminstone för det mesta. Men min dotters sorg gör så ofantligt ont.
Jag trodde hon skulle glömma, att hon är för liten för att minnas och förstå. Men varje dag pratar hon om sin lillebror. Ofta vill hon att vi ska åka till hans "plats" (graven). Hon tar med sig nappar och teckningar att lämna där. Hans vagga står i hennes rum, vi får inte ställa undan den. Där bäddar hon sina mjukisdjur, och ibland sig själv.
Hon sover med lillebrors napp i handen varje natt.
Det mesta kan jag se med ömhet, det ger mig en värme att se att hon minns, att hon saknar.
Men inte när hon gråter. När jag ser att hon är så full av sorg och längtan efter sin lillebror. När hon uttalar orden "jag vill ha lillebror här", då faller jag sönder.
Varför ska hon som är så liten behöva bära denna sorg? Varför kan jag inte få ta den åt henne så hon får slippa? Hur ska jag kunna trösta, när min egen sorg och saknad är så stor?
Lyckligt lottade i vår olycka
En familj skulle flytta till en annan stad eftersom de inte klarade av att möta grannars och "vänners" "inte-blickar". Människor de trodde stod dem nära som inte klarar av att möta deras blick när de går förbi. Tystnaden inne på affären när de kom in. Telefonens tystnad när vänner inte ringde för att de inte visste vad de skulle säga.
En mamma ville tatuera sin panna, eller åtminstone köpa en tröja, med texten "tala med mig om X". Hon hade så mycket att berätta om sin döda son, men ingen som kunde eller ville lyssna. Ingen ville såra henne och alla försökte låtsas som ingenting hänt. Hon fick aldrig tala om sin vackra underbara son med de glittrande ögonen och fina smilgropar.
I nöden prövas vännen är ett ordspråk som föräldrar till änglabarn ofta använder. Och det är säkert sant.
Men jag tror alla våra vänner består provet. Ingen har någonsin, vad jag kan minnas i alla fall, vänt bort blicken från mig. Ingen har låtsats som ingenting. Ingen har försökt få tyst på mig när jag vill berätta något om vår "lillebror". Gamla vänner jag inte träffat på år och dar har kontaktat mig och frågat om de kan göra något för oss. Vänner från andra sidan landet har erbjudit sig att komma hit för att stödja oss. En av mina äldsta barndomsvänner ringde mig. Många gånger. Jag orkade inte svara, men vad det värmde att hon ringde! Och fortsatte ringa och skicka små meddelanden fast hon aldrig fick svar i början. Våra familjer har varit underbara. Aldrig har jag fått höra "det var tur at han inte hann bli så gammal" (jo, det är sant, många säger sånt!) eller "ni har ju i alla fall hunden kvar" som en annan mamma fick höra.
Kort sagt, vi måste ha fantastiska vänner! Tack för att ni finns!
Drömmen om ett syskon
Miranda har aldrig varit på förslag som namn till något av mina barn. Varken som femtonåring när man tänkte på framtiden, när vi väntade Lillan eller när vi väntade Lillebror innan vi visste att han var en pojke.
Vart kom det ifrån? Varför fick hon just namnet Miranda? Varför inte Lovis, som var det namn jag tänkt till Lillebror om han varit flicka?
Jag saknar vår pojke så mycket. Det värker i mig av saknad och längtan.
Men jag saknar och längtar även efter Miranda. Hon var så ljuvlig i drömmen. En söt liten trollunge som passade så perfekt i min famn.
Kommer hon månne till oss i framtiden?
Stor sorg
Lillan har hunnit bli två år och fått en lillebror. Lillebror stannade dock bara i 80 dagar hos oss, och idag är det två månader sedan han dog. Två långa månader som känns som ett ögonblick. För visst var det nyss jag höll honom i min famn?
Lillebror dog av en akut blodförgiftning. Han hade en liten liten öroninflammation som inte märktes och från den spreds det bakterier ut i blodet.
Jag var på jobbet när P ringde. "Kom hem nu" sa han. Jag fattade ingenting, och blev irriterad för att han inte kunde säga vad han ville. Tillslut fick han ur sig att Lillebror slutat andas. Jag trodde mitt hjärta skulle stanna. Sprang ut. Jag ringde efter taxi eftersom jag cyklat till jobbet men det fanns ingen i närheten så jag började cykla hem. Som tur var kom jag aldrig på tanken att jag kunde ta min avställda bil, det hade aldrig gått väl. Jag ringde min syster för att höra om hon kunde skjutsa mig, men hon var inte hemma. Cyklade vidare utan att kunna andas.
Halvvägs hemma inser jag att jag aldrig kommer att orka. Gråter av vanmakt och ilska över att jag inte kan cykla fortare. Då ser jag en bil som står vid vägkanten. Hoppar av cykeln och stirrar vilt in på en stackars dam "skjutsa mig hem" skriker jag med tårarna sprutande. Vilket hon var underbart snäll och gjorde. Den gamla damen hade nog aldrig kört så fort på en så smal väg förut...
När jag kom hem var ambulansen på plats. P sitter på bron med Lillan i knät men jag springer in. Där ligger han. På vardagsrumsbordet ligger han med slangar ner i halsen och ambulanspersonal gör hjärtmassage.
Jag inser att det är på riktigt och bryter ihop. Någon leder ut mig igen. Jag ringer min mamma och skriker "Jag vill att du ska komma, han är DÖÖÖÖD". Jag hör att någon skriker, vrålar rakt ut, och inser att det är jag...
Lillebror åker iväg med ambulans till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Vår underbara granne J kommer och tar Lillan så jag och P kan följa efter. I ambulansen blir jag lugn. Ringer Ps mamma och skickar sms till våra familjer. Berättar att det är väldigt liten chans att han klarar sig. Det känns som om det rör någon annan.
Även när vi kommer fram till sjukhuset är jag ganska lugn. Jag pratar med Lillebror, säger att han ska kämpa på och komma tillbaka till oss. Håller hans hand och smeker hans panna. Känner ett litet litet hopp av att maskinerna visar att hjärtat slår ibland.
Men hoppet är borta. Han fick hjärtlungräddning i nästan två timmar, men även om hjärtat slog pumpade det inget blod. Han var död. Vår älskade lilla pojke fanns inte mer.
Våra familjer kommer till sjukhuset. Mamma kommer med flyg efter bara ett par timmar. Vi får sitta i ett andaktsrum och ta farväl av Lillebror. Jag håller honom i min famn och känner att han blir kallare och kallare. Läkaren som tog emot oss kommer och pratar med oss. Han gråter och jag tycker det känns så skönt. Vi är inte bara vilka som helst, det är inte bara en vanlig dag på jobbet.
P blev helt förändrad. Jag kan inte föreställa mig hur han kände det när han skulle titta till Lillebror och ser att något är fel. Hur han helt själv måste göra hjärt-lungräddning och vänta på ambulansen. Helikoptern kom, men kunde inte landa hos oss, så de kom springande genom skogen. P kunde inte ringa till mig eftersom han hade SOS alarm i telefonen. Alla tankar han måste ha haft. Om han gjort något fel. Om han bara tittat till en stund tidigare. Om han bara...
När vi fick veta att han dog av blodförgiftning och att vi inte kunnat göra någonting var det som om P drog en djup lättad suck. Det var som om ett helt berg föll från hans axlar. Det hade inte spelat någon roll om han haft Lillebror i famnen när han slutade andas, eller om han hade varit bättre på att göra hjärt-lungräddning eller... Det hade inte spelat någon roll.
Nu har det gått två månader. En evighet och ett ögonblick.
barnmat och kryp i skafferiet
I morse gjorde jag som vanligt gröt och skulle precis börja mata henne när jag ser något svart i gröten. Börjar kolla närmare och inser att det är en liten skalbagge! Fy för kryp i maten. börjar svära lite för mig själv över dessa papperspåsar med mat som inte håller skadedjur borta. Har länge tänkt att byta ut alla papperspåsar mot glasburkar men inte hittat några vettiga burkar med stora lock. Jag vill ju kunna ta med ett decilitermått direkt ur burken utan problem. Jag vet att det finns på Åhlens men jag tänker inte betala närmare tvåhundra kronor för en glasburk. Så det har inte blivit av... Så nu ska jag leta loppisar och förhoppningsvis kunna köpa några burkar begagnat. Ska kolla på Ikea igen också, kanske har de fått in de där bra burkarna med snäpplock igen som var slut när jag var där sist.
Efter frukost började jag i alla fall dra ut allt från skafferiet och kolla igenom om det fanns fler kryp men hittade ingenting. Tyckte det var väldigt konstigt ända tills jag kom på att den lilla skalbaggen säkert kom från hallonen som jag lagt i gröten! Visserligen var de ju rensade men sååå noga brukar jag inte vara när jag rensar att jag kollar vartenda bär med lupp... Så då var det problemet löst. Men jag tänker fortfarande köpa glasburkar. Plast vill jag inte använda, känns inte lika naturligt med plast, dessutom undviker jag helst plast med tanke på gifterna som kan finnas i. Läs mer i denna blogg om det: http://ekoblogg.blogg.se/2008/october/farlig-plast.html#comment
För övrigt en mycket bra blogg med mycket inspiration för miljömedvetna, så kolla in den!
Hittills har det gått ganska bra med mat till Lillan. Hon äter allt och har inte visat några tecken på någon allergi. Visserligen har det slunkit ner rätt många köpeburkar med ekologisk barnmat eftersom jag inte hunnit/orkat laga så mycket som jag hade velat men hon har i alla fall bara ätit ekologisk mat. Förutom sötpotatisen som hon älskar men som jag inte hittat ekologisk någonstans. Men nu börjar hon kunna äta samma mat som vi gör. Det innebär att hon antingen måste börja äta vissa saker icke ekologiskt eller att vi måste ändra på hur/vad vi äter. Och det är ett litet dilemma. Jag hade gärna ätit bara ekologiskt, men P. är för snål när han handlar. När vi träffades tror jag aldrig han tittade på en prislapp när han handlade men nu går han minsann och jämför! Jag lyckades kanske lite för bra med att göra honom mer prismedveten :) Så jag handlar ekologiskt men P. gör det oftast inte. Vi äter dessutom mycket kyckling och det går inte få tag på ekologiskt här, efterfrågan är för stor. P. tycker jag är fånig och tror inte att det spelar så stor roll. Jag har flera gånger hindrat honom från att ge Lillan mat som inte är ekologisk och som innehåller tex karragenan. Jätteviktigt att hon inte äter kemiska tillsatser tycker jag, enbart fånigt tycker P.
Så jag vet inte hur vi ska göra med maten framöver. Helst skulle jag ju så klart vilja att vi alla åt enbart ekologiskt och fritt från kemiska tillsatser, men då krävs det ju lite mer engagemang från P. också.
Nytt år
Vet inte om det är tur eller otur att vi är lika slöa jag och P.
Igår gick jag i alla fall igenom alla lillans kläder och rensade ut allt för litet. Det blev inte mycket kvar... Hon har blivit så stor. Eller rättare sagt, hon har fått så långa ben. I byxor och pyjamas har hon storlek som en ettåring och hon är bara sju månader!
Det går så fort, för varje dag lär hon sig något nytt. Häromdagen började hon säga "Pappa", eller egentligen lite mer som "Bappa". Om och om igen sa hon det. När hon satt i bilen och P. var utanför och tankade frågade jag henne "Vem är det? Är det Pappa?" och hon skrek "Bappa!" med ett stort leende :) Nu verkar hon ha glömt bort det för igår sa hon det bara en eller två gånger och hittills idag är det bara allmänt joller som hörs. Men det kommer nog snart tillbaka. Det är verkligen kul att se hur hon växer och utvecklas!
Blir så upprörd!!!
"Vi vet inte vart vi ska göra av dig, du är för oss likvärdig med en dömd brottsling" Halleluja vilken boost för självförtroendet! Snacka om att försöka sopa problemet under mattan.
Blir riktigt förbannad och hoppas verkligen att det väcks en debatt om detta och att det snarast öppnas en enhet med personal som är utbildade på problematiken och behandling av självskadepatienter som håller lika hög säkerhet som rättspsyk. Och att det ska vara en självklarhet att följa upp alla utskrivna patienter och hjälpa dem tillbaka ut i samhället i lagom takt anpassad efter varje individ.
http://correntv.corren.se/index.aspx?id=1114
http://www.corren.se/archive/2008/12/10/k0f3n92vrv6mkng.xml
http://www.corren.se/archive/2008/12/10/k0f3o8iz51v06al.xml
Om att vara perfekt och misslyckas
Jag önskar jag kunde nöja mig med ett litet mål, ett normalt mål. Jag önskar jag kunde inse att alla amdra inte lyckas perfekt jämt och att jag faktiskt inte behöver göra det heller. Att jag inte behöver göra så drastiska förändringar och bli extrem på nåt sätt. Men det är svårt. Jag vill vara perfekt. Jag vill lyckas. Jag vill vara bra. Och jag vill framför allt ha kontroll.
Men samtidigt vet jag att allt detta ofrånkomligt leder till ett misslyckande. Och jag är faktiskt ganska less på ätt känna mig missslyckad.
Hemköp sviker de småskaliga matproducenterna
Hemköp är den av de stora kedjorna i Sverige som är mest stelbent och ska styra allt centralt. De enskilda butikerna har egentligen ingenting att säga till om angående sitt sortiment. Allt ska ske på Hemköps villkor och ingen hänsyn tas till olika småskalliga producenters förutsättningar. Kan en producent inte följa Hemköps villkor tas produkten inte upp i sortimentet, även om producenten har en alternativ lösning.
Det är tråkigt att Hemköp använder sin storlek för att böja och pressa producenter och leverantörer till att följa deras villkor istället för att använda sina resurser till att skapa så bra förutsättningar som möjligt för ökad försäljning av småskaliga produkter.
Trodde faktiskt aldrig jag skulle säga detta, men ica och framförallt Coop gör mycket bättre ifrån sig vad gäller småskalighet, åtminstone enligt min erfarenhet.
