Stor sorg
Det var länge sedan det blev något skrivet här. Ett och ett halvt år...
Lillan har hunnit bli två år och fått en lillebror. Lillebror stannade dock bara i 80 dagar hos oss, och idag är det två månader sedan han dog. Två långa månader som känns som ett ögonblick. För visst var det nyss jag höll honom i min famn?
Lillebror dog av en akut blodförgiftning. Han hade en liten liten öroninflammation som inte märktes och från den spreds det bakterier ut i blodet.
Jag var på jobbet när P ringde. "Kom hem nu" sa han. Jag fattade ingenting, och blev irriterad för att han inte kunde säga vad han ville. Tillslut fick han ur sig att Lillebror slutat andas. Jag trodde mitt hjärta skulle stanna. Sprang ut. Jag ringde efter taxi eftersom jag cyklat till jobbet men det fanns ingen i närheten så jag började cykla hem. Som tur var kom jag aldrig på tanken att jag kunde ta min avställda bil, det hade aldrig gått väl. Jag ringde min syster för att höra om hon kunde skjutsa mig, men hon var inte hemma. Cyklade vidare utan att kunna andas.
Halvvägs hemma inser jag att jag aldrig kommer att orka. Gråter av vanmakt och ilska över att jag inte kan cykla fortare. Då ser jag en bil som står vid vägkanten. Hoppar av cykeln och stirrar vilt in på en stackars dam "skjutsa mig hem" skriker jag med tårarna sprutande. Vilket hon var underbart snäll och gjorde. Den gamla damen hade nog aldrig kört så fort på en så smal väg förut...
När jag kom hem var ambulansen på plats. P sitter på bron med Lillan i knät men jag springer in. Där ligger han. På vardagsrumsbordet ligger han med slangar ner i halsen och ambulanspersonal gör hjärtmassage.
Jag inser att det är på riktigt och bryter ihop. Någon leder ut mig igen. Jag ringer min mamma och skriker "Jag vill att du ska komma, han är DÖÖÖÖD". Jag hör att någon skriker, vrålar rakt ut, och inser att det är jag...
Lillebror åker iväg med ambulans till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Vår underbara granne J kommer och tar Lillan så jag och P kan följa efter. I ambulansen blir jag lugn. Ringer Ps mamma och skickar sms till våra familjer. Berättar att det är väldigt liten chans att han klarar sig. Det känns som om det rör någon annan.
Även när vi kommer fram till sjukhuset är jag ganska lugn. Jag pratar med Lillebror, säger att han ska kämpa på och komma tillbaka till oss. Håller hans hand och smeker hans panna. Känner ett litet litet hopp av att maskinerna visar att hjärtat slår ibland.
Men hoppet är borta. Han fick hjärtlungräddning i nästan två timmar, men även om hjärtat slog pumpade det inget blod. Han var död. Vår älskade lilla pojke fanns inte mer.
Våra familjer kommer till sjukhuset. Mamma kommer med flyg efter bara ett par timmar. Vi får sitta i ett andaktsrum och ta farväl av Lillebror. Jag håller honom i min famn och känner att han blir kallare och kallare. Läkaren som tog emot oss kommer och pratar med oss. Han gråter och jag tycker det känns så skönt. Vi är inte bara vilka som helst, det är inte bara en vanlig dag på jobbet.
P blev helt förändrad. Jag kan inte föreställa mig hur han kände det när han skulle titta till Lillebror och ser att något är fel. Hur han helt själv måste göra hjärt-lungräddning och vänta på ambulansen. Helikoptern kom, men kunde inte landa hos oss, så de kom springande genom skogen. P kunde inte ringa till mig eftersom han hade SOS alarm i telefonen. Alla tankar han måste ha haft. Om han gjort något fel. Om han bara tittat till en stund tidigare. Om han bara...
När vi fick veta att han dog av blodförgiftning och att vi inte kunnat göra någonting var det som om P drog en djup lättad suck. Det var som om ett helt berg föll från hans axlar. Det hade inte spelat någon roll om han haft Lillebror i famnen när han slutade andas, eller om han hade varit bättre på att göra hjärt-lungräddning eller... Det hade inte spelat någon roll.
Nu har det gått två månader. En evighet och ett ögonblick.
Lillan har hunnit bli två år och fått en lillebror. Lillebror stannade dock bara i 80 dagar hos oss, och idag är det två månader sedan han dog. Två långa månader som känns som ett ögonblick. För visst var det nyss jag höll honom i min famn?
Lillebror dog av en akut blodförgiftning. Han hade en liten liten öroninflammation som inte märktes och från den spreds det bakterier ut i blodet.
Jag var på jobbet när P ringde. "Kom hem nu" sa han. Jag fattade ingenting, och blev irriterad för att han inte kunde säga vad han ville. Tillslut fick han ur sig att Lillebror slutat andas. Jag trodde mitt hjärta skulle stanna. Sprang ut. Jag ringde efter taxi eftersom jag cyklat till jobbet men det fanns ingen i närheten så jag började cykla hem. Som tur var kom jag aldrig på tanken att jag kunde ta min avställda bil, det hade aldrig gått väl. Jag ringde min syster för att höra om hon kunde skjutsa mig, men hon var inte hemma. Cyklade vidare utan att kunna andas.
Halvvägs hemma inser jag att jag aldrig kommer att orka. Gråter av vanmakt och ilska över att jag inte kan cykla fortare. Då ser jag en bil som står vid vägkanten. Hoppar av cykeln och stirrar vilt in på en stackars dam "skjutsa mig hem" skriker jag med tårarna sprutande. Vilket hon var underbart snäll och gjorde. Den gamla damen hade nog aldrig kört så fort på en så smal väg förut...
När jag kom hem var ambulansen på plats. P sitter på bron med Lillan i knät men jag springer in. Där ligger han. På vardagsrumsbordet ligger han med slangar ner i halsen och ambulanspersonal gör hjärtmassage.
Jag inser att det är på riktigt och bryter ihop. Någon leder ut mig igen. Jag ringer min mamma och skriker "Jag vill att du ska komma, han är DÖÖÖÖD". Jag hör att någon skriker, vrålar rakt ut, och inser att det är jag...
Lillebror åker iväg med ambulans till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Vår underbara granne J kommer och tar Lillan så jag och P kan följa efter. I ambulansen blir jag lugn. Ringer Ps mamma och skickar sms till våra familjer. Berättar att det är väldigt liten chans att han klarar sig. Det känns som om det rör någon annan.
Även när vi kommer fram till sjukhuset är jag ganska lugn. Jag pratar med Lillebror, säger att han ska kämpa på och komma tillbaka till oss. Håller hans hand och smeker hans panna. Känner ett litet litet hopp av att maskinerna visar att hjärtat slår ibland.
Men hoppet är borta. Han fick hjärtlungräddning i nästan två timmar, men även om hjärtat slog pumpade det inget blod. Han var död. Vår älskade lilla pojke fanns inte mer.
Våra familjer kommer till sjukhuset. Mamma kommer med flyg efter bara ett par timmar. Vi får sitta i ett andaktsrum och ta farväl av Lillebror. Jag håller honom i min famn och känner att han blir kallare och kallare. Läkaren som tog emot oss kommer och pratar med oss. Han gråter och jag tycker det känns så skönt. Vi är inte bara vilka som helst, det är inte bara en vanlig dag på jobbet.
P blev helt förändrad. Jag kan inte föreställa mig hur han kände det när han skulle titta till Lillebror och ser att något är fel. Hur han helt själv måste göra hjärt-lungräddning och vänta på ambulansen. Helikoptern kom, men kunde inte landa hos oss, så de kom springande genom skogen. P kunde inte ringa till mig eftersom han hade SOS alarm i telefonen. Alla tankar han måste ha haft. Om han gjort något fel. Om han bara tittat till en stund tidigare. Om han bara...
När vi fick veta att han dog av blodförgiftning och att vi inte kunnat göra någonting var det som om P drog en djup lättad suck. Det var som om ett helt berg föll från hans axlar. Det hade inte spelat någon roll om han haft Lillebror i famnen när han slutade andas, eller om han hade varit bättre på att göra hjärt-lungräddning eller... Det hade inte spelat någon roll.
Nu har det gått två månader. En evighet och ett ögonblick.
