Hus och familj - Drömmar och vardag

I kväll ska jag på seminarium, en introduktion om sorgbearbetning. Mycket spännande och lite läskigt.

 

 

Efteråt ska jag träffa vänner och äta en sen middag. Det ska bli väldigt roligt, alldeles för länge sedan vi hann ses ordentligt!

Man skulle kunna tro att min skadade fot har hämmat min entusiasm för löpning. Men så är inte alls fallet. Springcross lärde mig flera saker, bland annat, det viktigaste, JAG KAN! Kan jag springa en mil på en stukad fot, då kan jag springa utan stukad fot också!

 

Jag hade väldigt ont i foten när jag sprang, vid många tillfällen övervägde jag att bryta och flertalet gånger kom tårar för att det gjorde så ont. Men övriga kroppen kändes lätt. Jag hade lugnt kunnat springa mycket längre om det inte varit för foten. Jag var inte det minsta slut i kroppen i övrigt. Visserligen gick det väldigt långsamt på slutet och det gör ju såklart att pulsen hålls nere och orken räcker längre, men vem har sagt att man måste springa snabbt? Trots foten inser jag att en halvmaraton inte alls är långt borta, så länge jag inte har någon tidspress.

 

En annan sak jag insåg är att jag verkligen gillar att springa terräng. Jag visste det tidigare och springer sällan asfalt i vanliga fall (fast nu i vinter har det ju blivit mest löpband pga barnen) men nu känner jag mig övertygad om att det är terräng som är min grej.

 

Ska ta ett snack med maken, just nu är jag väldigt sugen på att bli medlem i team nordic trail. De har träning en gång i veckan och kör terränglöpning med ledare. Frågan är om det går att få ihop logisitiken med hem och jobb så att jag kan ta mig in till stan en gång i veckan i sommar? Inspirationen och motivationen är hög nu, hoppas bara foten läker snabbt så jag kan komma ut på en tur snarast!

 

Varning för äcklig bild, här är min fot idag, blå från halva vaden ända ner till tårna!

 

Idag har jag sprungit springcross 12 km. Det började lite halvknaggligt då tågen var försenade så jag trodde att jag knappt skulle hinna till starten. Men när jag stog där på perrongen och ringde runt för att få skjuts till universitetet kom det ett tåg trots allt och jag kom i ganska god tid. Hann gå på toa, lämna in mobilen och överdragsjackan, möta upp kompisar och till och med studsa lite uppvärmning med friskis och svettis innan starten.

 

Första kilometern var rätt tung och jag kände mig inte så alert. Jag blev omsprungen av många men höll ett öga på klockan för att hålla ett lagom tempo. Vid dryga en kilometer blev det backigt och jag kom i kapp flera som sprungit om mig tidigare, kändes skönt och jag började känna mig riktigt peppad!

 

Det höll i sig till två kilometer ungefär. Banan var rejält lerig, över en decimeter lera som skorna riktigt sög fast i. Så jag gjorde ett dåligt val och sprang vid sidan av stigen (som majoriteten gjorde). I trängseln och villervallan i skogen bland lera och kullfallna träd klev jag på en gren - och halkade! Jag både kände och hörde hur det knäppte till i foten och när jag haltade vidare insåg jag att jag skulle vara tvungen att bryta. Men jag kunde ju inte stanna mitt i skogen så jag sprang vidare, och plötsligt hade jag kommit till varvning! Jag kunde bara inte ge upp så jag sprang vidare. Väldigt bestämd och envis och lite orolig då jag började kallsvettas och få svimningskänslor. Men det är ju folk runt hela banan tänkte jag och sprang vidare...

 

 

Så småningom började jag bli varvad och sedan kom horden av alla herrar som startade en timme efter damerna och bara dansade förbi mig. Flera kom med glada rop som "bra kämpat! Kämpa på! Snart i mål!" när de sprang förbi. De första ville jag helst ge en smäll på käften för att de var så himla hurtiga och jag hade så satans ont. Men efter ett tag kändes det väldigt bra, så snällt av dem att heja på mig mitt i deras eget lopp! På slutet fick jag till och med ur mig käcka "Tack så mycket!" lite då och då.

 

Jag satte lite mål för mig själv. Först skulle jag springa till 10 km och gå de två sista. Men när jag väl var där tänkte jag att det var lika bra att kämpa på ett tag till. Så jag sprang hela vägen in i mål!

 

 

 

Ibland är allt bara lite jobbigare än vanligt :-(

 

Nu har jag testat nudlar nästan helt utan kolhydrater. De är lite speciella och går inte riktigt att jämföra med vanliga nudlar eller pasta. Men jag tyckte de var helt okej. Inget jag vill äta varje dag, men någon gång ibland, absolut!

 

Min fina kille på morgonpromenad!

 

Jag är inte alls förtjust i fredagsmys. Alltså, jag gillar att äta gott och titta på film. Men att koppla ihop mys med mat gillar jag inte, det bäddar för ätstörningar. Kanske inte specifikt anorexia, som jag tror de allra flesta förknippar ätstörningar mest med, utan först och främst tänker jag på känsloätande i olika former.

 

Det är mysigt att äta. Det är tröstande att äta. Man blir glad av att äta. Och det är där nånstans som det blir så fel med fredagsmys. För att det helt plötsligt krävs något att stoppa i munnen för att det ska vara ett godkänt mys. Och så har vi lärt våra barn att känslor ska kopplas ihop med mat, mat är mys, tröst och lyckopiller, allt i ett. Vilket kanske kan fungera för vissa, kanske majoriteten till och med. Men så finns det de som till slut måste äta för att må bra. Och så kommer extra kilon som ett brev på posten och så är man inne i en ond spiral. Mat ger extra kilon, man blir ledsen, tröstar sig med det bästa man känner till- nämligen mat eller godis, får ångest över att man äter när man redan är lite mullig så man måste dämpa ångesten med det bästa man känner till - nämligen mat eller godis, och så snurrar allt på.

 

Trots att jag verkligen försöker att inte koppla ihop saker som mys och tröst med mat och godis för mina barn har jag redan misslyckats. Jag köpte lite goda ostar och salami idag och berättar för Ia att jag tycker vi ska äta det efter middagen i kväll, varvid hon utbrister: "JAAA, då kan vi ha fredagsmys!"

 

 

 

Idag är det äntligen dags!

Ungefär 22 år efter att jag fick ont i min axel för första gången ska jag få göra ett neurologiskt test för att se om nerverna som går ner i armen är skadade.

 

Fick det här på posten idag!

 

En vecka kvar till mitt första lopp.

Energin är på noll. Tröttheten känns total. Positiv anda är det ont om just nu och motivationen är låg. 

 

Trots att jag inte alls kände för det tvingade jag mig att springa en halv mil igår. Kändes inte bra. Jag var helt slut redan efter några hundra meter och inte blev det bättre. Det kändes inte ens bra efteråt. Jag brukar alltid få en lätt euforisk känsla efter ett löppass, men igår infann den sig inte.

 

Kanske är det för att jag har sömnbrist. Eller energibrist, jag går ju trots allt på en diet med kaloriunderskott. Eller så är det helt enkelt tävlingsnerver. Jag känner mig inte alls redo för att tävla (även om jag inte satsar på att vinna såklart, utan vill mest klara distansen, det gör inget om jag kommer sist, bara jag kommer i mål). Jag försöker och försöker få till någon positiv känsla i kroppen. Men den vägrar infinna sig.

 

Kanske kommer den i kväll när jag ska vara på plats och heja på alla ultralöpare som springer TEC, Täby Extreem challenge. Min kompis ska springa 16 MIL i helgen. Helt makalöst! Jag vet inte om det är deprimerande eller inspirerande att hon har en snabbare tid på milen när hon ska springa 16 mil, än vad jag har när jag springer en mil... :-)

 

Jag har i alla fall bestämt mig för att jag ska öka på mitt matintag under veckan som kommer och hoppas att det ger lite mer energi i kroppen. Jag ska inte "äta upp mig" inför loppet, det är ju trots allt bara 12 km, utan jag ska helt enkelt försöka ligga på en lagom nivå så att jag inte känner mig så slut i kroppen. Jag ska också försöka få sova minst en hel natt, helst två. I natt och natten innan loppet. Jag vet av tidigare erfarenhet att en natts ostörd sömn verkligen kan göra skillnad. I själva verket är jag rätt säker på att sömnen är en större bov i dramat än kosten, men kör lite safe och ökar energiintaget också.

 

Nu är det dags att ta tag i detta känner jag. Få det ur mig. Min sista förlossning. Min sista chans att få uppleva en fin förlossning från början till slut. Få känna mig odelat lycklig och lugn.

 

Så belv det dock inte. Och denna gång är det inte min kropps fel. Inte något som gick knas, inget akut som tillstötte. Det blev en stor ångest enbart på grund av mitt bemötande på sjukhuset, och det kan jag känna mig enormt bitter över. Inte nog med att jag aldrig kommer att få ha en fin vaginal förlossning, som jag så högt önskat mig, de tog även ifrån mig möjligheten till en fin förlossning med kejsarsnitt. Och det gör mig upprörd, då det så lätt hade kunnat undvikas.

 

Ni som läst mina tidigare förlossningsberättelser förstår säkert att det var kejsarsnitt som gällde för oss. En vecka innan BF (beräknad födelse) fick vi en bokad tid. Vi ville ha en tidigare tid då vi var oroliga för att förlossningen skulle starta tidigare då alla de tre tidigare barnen fötts tidigare än så. Men det fick vi inte.

 

Jag har alltid haft många och tidiga sammandragningar och förvärkar och så även denna gång. Många är de gångerna då jag varit in på koll och bara fått konstaterat att det inte är någon förlossning i sikte utan bara åka hem och vänta och stå ut. Så när jag två veckor före BF låg och klockade förvärkar och vi bestämde oss för att åka in för säkerhets skull var vi ganska lugna. Ingen BB-väska fick följa med, troligheten att det skulle vara förlossning på G kändes minimal. Vi skulle ju snittas veckan efter! Så vi tog Moa med oss (Ia var på förskolan) och for in för ett ctg (när de kollar värkar och bebisens puls och rörelser).

 

Moa tar en sista mys som minsting

 

Och visst visade remsan på förvärkar, och de var rätt regelbundna även om de inte var starka. Inget ovanligt för mig, vi var fortfarande beredda att åka hem. Men då kom hon in, läkaren som räddade Moas liv. Och så sa hon:

 

"Jag snittar dig idag. Jag vill inte ta några som helst risker för att din förlossning ska starta ordentligt, för jag vill inte vara med om en likadan förlossning som sist en gång till, eller hur!?"

Så helt plötsligt skulle vi ställa om helt. Jag blev lite smått chockad, det var ju en vecka kvar! Jag var ju inte förberedd! Peter for hem, skaffade barnvakt åt Moa och rafsade ihop lite kläder och annat som kan vara bra att ha efter förlossningen. Jag fick duscha. Jag tyckte det var lite konstigt att jag inte fick någon speciell tvål att använda, att jag inte skulle tvätta håret och sånt. Jag hade flera timmar på mig då "akut-snittet" var bokat till klockan 14.00.

 

Jag hade inte skrivit något eget brev till denna förlossning då det var snitt. Jag tyckte att mina anteckningar från Aurora och min vanliga barnmorska skulle räcka. När man har anteckningar från aurora måste personalen läsa dem och de ska komma upp först i journalen. I mina anteckningar stod det flera saker. Dels att jag var rädd för snitt. Än idag skulle jag utan tvekan välja vaginal förlossning om det inte hade medfört sådan risk för mina barn. Dels mina tidigare upplevelser. Att vi förlorat barn, att jag blivit felbehandlad med epidural, att jag var svårstucken. Och att jag absolut INTE ville bli lämnad ensam. Att jag ville ha barnet hos mig om det inte fanns indikationer på att barnet behövde vård där jag inte kunde närvara. Att om barnet var tvunget att få vård, att någon skulle stanna hos mig och upprepat förklara för mig att allt var bra (om det var det) då jag var väldigt rädd för att inte förstå.

Efter att ha trott att jag förlorat mitt första barn, mitt andra barn avlidit och mitt tredje barn höll på att dö under förlossningen var jag helt enkelt livrädd för att vara själv. Rädd för mina katastroftankar. Och med Ias förlossning i minne visste jag även att det inte alltid går in i huvudet vad någon säger i förbifarten. Så det stod mycket tydligt att jag absolut inte ville bli lämnad ensam om det på något sätt gick att undvika och att jag ville ha upprepade försäkringar om att bebisen mådde bra om han inte kunde vara hos mig.

 

Eftersom det stod nämnt om epiduralen kom en narkossköterska och pratade med mig lite innan, och det kändes lugnande. Jag kände mig upprymd och glad, förväntansfull och livrädd. Det visade sig att Moas läkare inte kunde snitta oss trots allt, utan det blev en annan läkare, som var med mig under Wilhelms förlossning. Det kändes helt ok. Jag fick åka i sängen till operationen, vilket kändes lite dumt, för jag var ju inte bedövad än! När vi kommer fram till operationsavdelningen började det jobbiga.

 

Jag kände direkt att de inte läst min journal och aurora-barnmorskans anteckningar. De hade ingen respekt för att jag var livrädd, och precis som tidigare under mina förlossningar tappade jag helt talförmågan och möjligheten att öppna munnen. Jag skulle aldrig någonsin låta någon behandla mig så i vanliga fall. Men jag var så rädd, så nervös, så utlämnad att jag inte sa ett ljud om det. Däremot grät jag så man tycker ju att de kanske kunde ha fattat att jag inte var bekväm i situationen.

 

Narkossköterskan babblade på om allt möjligt och ställde dumma frågor och kommentarer. I vanliga fall funkar de säkert bra, men för mig var det ingen hit att få frågan: "hur många barn har du?" (svar i mitt huvud: läs journalen kärring!) mitt svar öppet: det här blir fjärde. Sedan pratade hon om storleken på barnet, att hon trodde han var stor och frågade vad de andra vägt. När hon fick höra att de vägt mellan 4,5 och 5 kilo svarade hon "men hur klarade du det, jag trodde jag skulle DÖÖÖ under min förlossning och hon vägde bara 3!" (svar i mitt huvud: Men läs journalen för helvete, det trodde jag också!)

 

 

Någonstans där brast det helt för mig. Jag grät och skakade i hela kroppen. Det var dags att sätta bedövningen och jag minns så väl hur de talade över huvudet på mig "det är ingen fara, hon är väl rädd bara". När bedövningen väl var satt la de mig i ett kors med armarna rätt ut åt varsitt håll. Man känner sig ganska utsatt när man inte kan röra benen på grund av bedövning och inte armarna för att de är fastspända. Jag fick lite panik. Men så kom läkaren in, tittade mig i ögonen över skynket och sa: "jag har pratat med "Moas läkare" och jag vet din historia, det här ska gå bra ska du se". Hon var den första i rummet som bekräftade för mig att hon visste vad jag varit med om och det var så enormt skönt!

 

Sen gick det rätt fort. Det kändes väldigt konstigt när de bökade omkring med magen, men plötsligt var han där! Min fina fina son!

 

 

Peter höll fram honom så jag fick se honom, men sen gick de iväg! De tog honom med sig, och jag klarade inte av att säga att jag inte ville det. Att jag ville att de skulle låta mig ha honom nära. De mätte och vägde och allt sånt och de tog även ett sockerprov. Det visade sig (föga förvånande) att han hade lågt blodsocker och behövde tillmatning. Så Peter blev bortknuffad ner till förlossningen för att de skulle se till att han fick mat, medan jag blev upprullad till uppvak. Jag trodde att de skulle komma efter en kvart eller så, det tar ju inte så lång tid att mata en bebis med kopp. Men de kom inte. Och de kom inte. Och de kom inte. Jag låg där utan att kunna röra benen och lyssnade till min sänggranne som låg och försökte amma sitt uppenbarligen första barn. Var var MITT barn? Varför kom de inte? Hade han blivit dålig? Hade han dött? Var han sjuk?

 

När det gått en dryg timme började jag gråta igen. Det fanns ingen knapp att trycka på för att få hjälp och jag kunde ju knappast gå iväg för att fråga så jag låg där och hulkade alldeles ensam. En timme blev två. Som blev tre. Vid ett tillfälle fick jag kontakt med någon som jobbade där och frågade desperat efter mitt barn och fick veta att "De är på förlossningen och de vet var du är". JAHA!? Och hur hjälpte det mig? Jag behövde se honom, känna honom, få se att han levde och mådde bra! Eller åtminstone få höra att han var okej! Jag var så otroligt ensam och rädd, katastroftankarna avlöste varandra och jag var så ledsen, på gränsen till panik eller hysteri.

 

Över tre timmar låg jag där, utan att få en enda rapport om hur han mådde och varför de inte kunde få vara hos mig. Tre timmar kan vara en jävligt lång tid!

 

Sedan fick jag äntligen återförenas med Peter och Tor. Den enda anledningen till att de inte varit hos mig var... Ingen. Peter hade suttit ensam i ett rum på förlossningen med Tor i famnen och bara väntat. På mig. Som låg utan att kunna kontakta någon och utan att kunna gå och bara längtade efter dem.

 

Nej, jag är inte nöjd med min sista förlossning. Jag är rätt förbannad faktiskt. För att personalen utsatte mig för dessa hemska tre timmar, och det tarvliga bemötandet under själva snittet. Det hade varit så enkelt att göra mig till viljes. Det hade varit så enkelt att hjälpa mig få en fin förlossning, ett fint minne.

 

Berövad på en fin förlossning känner jag mig.

Tur jag fick något magiskt underbart tillslut ändå!

 

Kanske inte så konstigt att jag är trött...

 

17.30 försenad middag

18.15 nattar Tor

18.30 nattar Moa

18.45 läser för Ia (just nu läser vi Narnia)

19.15-19.30 nattar Ia

19.30 pustar ut. Försöker fixa hemma men fastnar i soffan. Eventuellt tränar om jag orkar

20.30 umgås med maken

22.30 matar Tor, söver om

23.00 somnar

00.15 vaknar, ger Tor nappen och söver om

01.30 matar Tor

01.45 stirrar i taket

02.00 somnar om

03.00 vaknar av Moa som vill sova bredvid mig

03.15 somnar om med begynnande spänningsvärk i ryggen eftersom Moa sover på min arm

04.30 vaknar av Tor som är hungrig. Väccker maken som får bära bort Moa och mata Tor

04.45 somnar om

06.00 väcka av tjejerna som vill kliva upp och få frukost

06.10 somnar om

07.00 klockan ringer, dags att kliva upp...

 

 

 

Idag har vi äntligen kunnat ta blodprover på Moa för att se om/vad hon är allergisk mot. Jag började förbereda henne redan häromdagen då vi var till labbet och hon fick prova sätta på sig bandet de stasar med och titta sig omkring lite. Sen har vi pratat om att hon ska få plåster och sedan en spruta i armen som det kommer blod ur.

 

Så Moa satt förväntansfullt i väntrummet och tyckte det skulle bli jättespännande. Vi fick komma in och Moa fortsatte vara fascinerad och tittade på när de stack henne och hur blodet samlades upp i rör. Sex rör fyllde de. Tyvärr trillade nålen ur så de var tvungna att sticka en gång till och rota runt lite för att få ut allt blod som behövdes, men det bekymrade inte Moa.

 

Det här blir ett ganska privat inlägg. Jag skriver det med förhoppning om att kanske kunna hjälpa någon annan som befinner sig i samma situation som jag var då, för drygt ett och ett halvt år sedan.

 

Vi hade fått Moa och då vi inte kände oss redo för fler barn då valde jag att sätta in en hormonspiral. Jag har haft hormonpreventivmedel tidigare utan större biverkningar, men biverkningen av spiralen blev riktigt jobbiga och hade kunnat bli katastrofala för vår familj om jag inte kommit till insikt om det.

Jag blev nämligen väldigt paranoid. Jag blev övertygad, på fullaste allvar, att min man hade träffat en annan kvinna som han dejtade i smyg. Det fanns inga som helst indicier på detta, och inte heller särskilt stora möjligheter för honom att göra det, möjligtvis med en kollega på jobbet kanske, men han var alltid hemma. Men det hindrade inte mig. Jag låg vaken om nätterna och planerade vad jag skulle göra när (inte om) han avslöjade att han ville skiljas. Att han ville det var ett faktum för mig.

Skulle jag ta med mig barnen och åka hem till Jämtland? Skulle jag behålla huset och han få flytta? Jag planerade allt in i minsta detalj, och spelade upp i mitt inre om och om igen olika scenarier när han berättade för mig vad jag redan visste. Jag var som en robot som spelade ett spel. Jag hade rollen som fru och spelade den rätt bra, men i min värld var det bara en fantasi i väntan på den bittra verkligheten.

 

Min värld var svart. På sätt och vis faktiskt svartare än efter att Wilhelm dog. För då fanns det en anledning, då var sorgen, smärtan och depressionen ett svar på en traumatisk händelse. Min hjärna var fortfarande hel, även om hjärtat var krossat så totalt. Det var det inte när Moa fötts. Då var det min hjärna som blev sjuk och inte alls fungerade och det var fruktansvärt läskigt. Jag hade inget logiskt tänkande utan inbillade mig de mest konstiga saker, som jag oftast inte ens förstod var konstiga förrän efteråt.

 

Jag googlade om mina känslor och av en slump hamnade jag på ett forum där någon hade beskrivit exakt samma sak som jag upplevde. Hennes omgivning hade reagerat eftersom det gick så långt och hon hade fått hjälp och ganska snart hade de kommit till insikt om att hennes hormonspiral var boven i dramat.

 

Jag ringde min barnmorska direkt och bad om att få träffa henne och eventuellt ta ut spiralen. Hon höll med och tog ut den samma dag. Vilken fantastisk känsla!

Det tog bara några timmar innan jag började bli mig själv igen. Det var som om jag simmat i en djup mörk tjärn, hållit andan så lungorna riktigt smärtar, för att sedan börja simma uppåt sakta. Se ytan börja glittra och ljuset sila ner, för att efter ytterligare några timmar ta ett sista armtag och bryta ytan, få upp huvudet och kunna ta ett långt ljuvligt andetag. En svart slöja drogs bort från mig och jag blev fri från den ondska som haft mig i sitt grepp.

 

Så använder du hormonbaserat preventivmedel och du hel plötsligt inte känner igen dig själv, sluta! Det är en känd biverkning även om det är ytterst få som drabbas av den på det sättet.

Jag kommer aldrig någonsin mer använda ett preventivmedel baserat på hormoner, hellre har jag hundra ungar eller lever i celibat! Som tur är finns det ju andra alternativ, annars hade kanske skilsmässa kommit på tapeten på riktigt! :-)

 

 

Idag är det min tur att vara hemma från jobbet med Moa som fortfarande är dålig. Då blev det lite experiment i köket och jag lagade till plättar till en tidig lunch.

De blev såklart inte riktigt som vanliga plättar då de är lågkolhydrat, men tjocka och goda blev de. Moa glufsade i sig nästan lika många som jag!

 

Annas plättar version 1
(11 st, 2 port)

2 ägg

2 tsk olja

1/2 dl keso

45 gram proteinpulver chokladsmak

1 tsk kokosmjöl

1/2 tsk bakpulver

Vatten, ca 1-2 msk

 

till exempel creme fraiche och hallon

 

Mixa ägg, olja och keso till en slät smet. Häll i proteinpulvret och kokosmjölet och mixa lite till. Konsistensen är nu ganska tjock och kletig. Späd med vatten, jag tog 1 msk ungefär. Smeten ska fortfarande vara tjock, man får klicka ut den i plättjärndet/ stekpannan. Pudra över bakpulvret och rör ner det försiktigt i smeten.

klicka ut smeten i pannan, bred ev ut den lite så den inte ligger som en hög. Stek på medelsvag värme (5-6/12 körde jag) tills du ser att den börjar bli klar i kanterna då kan du vända och steka på andra sidan en liten stund.

 

Servera till exempel med en klick creme fraiche och hallon.

 

 

 

 

 

 

I morse blev jag väckt av något som ömsom slog mig ömsom fladdrade förbi mitt ansikte. När jag slår upp ögonen står Ia ett par centimeter från mitt ansikte och på barnvis lutar hon sig mot mitt öra och frustar ut en pust av varm andedräkt när hon viskar

"Mamma, jag har gjort en flagga!"

Jag: "mhm, fin, men sluta vifta i mitt ansikte är du snäll"

Ia: "jag har gjort den på en lång pinne. Vi ska sätta den på lillebrors plats (Wilhelms grav) för då når vi långt upp och kan signalera till honom!"

Då kan man ju inte blir ens lite irriterad över att hon klippt själv och lämnat saxen så Moa når den och att pinnen är en del av en affisch-ram hon haft sönder...

 

Jag sprang in en snabbis på Jysk på lunchen idag för att kolla efter ett tyg till en ide jag har till sovrummet och då såg jag att vårens solcellslampor kommit. Något tyg blev det inte, men två lampor fick jag med mig därifrån.

 

För er som vill baka kakan jag gjorde igår kommer mitt recept här!

 

1 ägg

30 gram proteinpulver med chokladsmak

1 1/2 tsk kokosmjöl

1 tsk bakpulver

1/2 tsk psylliumfröskal

ca 1/2 dl vatten

2 tsk olja

 

Philladelphiaost

hallon

 

Vispa ägget lite skummigt. Häll sedan i oljan samtidigt som du vispar. Tillsätt vattnet.

Blanda de torra produkterna och blanda sedan ihop allt och häll i en portionsskål/djuptallrik. Micra i ca 70 sekunder på full effekt.

 

Mosa några hallon och blanda med philladelphiaost och lägg i kakan eller klicka ut den uppepå. Man kan söta kakan och hallonmixen med tex stevia, men jag föredrar allt osötat då proteinpulvret och hallonen är söta i sig.

 

Detta eviga gissel. Antingen är de för stora, eller för små, skrynkliga, smutsiga eller ligger i en hög på en stol. Eller i värsta fall på golvet. Hur mycket jag än sorterar och tvättar verkar det aldrig ta slut...

 

Så igår hade jag tänkt mig en tur till ikea för att köpa en garderob. Men det visade sig efter en titt på hemsidan att det vi vill ha inte finns där. Inte heller Mio, jysk eller Europamöbler hade något som funkar. Så efter mycket funderande slog vi till på en ikeagarderob ändå. Vår takhöjd är tre cm för låg men i värsta fall får vi såga av sockeln på garderoberna.

 

När vi lyckats montera ihop inköpet kommer alla i familjen ha en egen byrå eller garderob att ha sina kläder i, förhoppningsvis kommer det underlätta lite i kläddjungeln. Jag längtar efter en egen garderob!

 

Jag föreställer mig dig.

Hur skulle du sett ut?

Jag föreställer mig dig.

Vem skulle du ha blivit?

 

Jag föreställer mig dig

för det är allt jag får.

 

Jag får inte se dig,

får inte hålla dig igen.

Inte smeka din kind när du sover,

inte se dig göra bus.

 

Jag får inte se dig,

inte känna dig igen.

Inte tvätta dina skrubbsår

inte se dig växa upp

 

Jag får inte se dig,

inte lära dig om livet

Istället lär du mig så mycket

om livet och mig själv

 

Jag föreställer mig dig

för det är allt jag får

Jag föreställer mig dig

och jag känner dig i mig

 

Du finns där i mitt hjärta

i mitt blod och i min själ

Jag föreställer mig dig

och jag känner dig så väl

 

 

 

 

Vi brukar inte fira våra namnsdagar särskilt i vår familj. Ändå kan jag inte låta bli att känna att om Wilhelm levt hade vi firat honom idag. Vi hade suttit runt bordet allihop och ätit hallon och grädde. Nu satt vi där utan huvudpersonen. Och jag höll för mig själv varför jag tyckte att det idag var en bra dag att ha en extra mellis.

 

Min älskade pojke, du är så saknad!

Jag älskar dig nu och för evigt <3

 

Denna ljuvliga syn!

 

Gårdagskvällen var riktigt trevlig. Lite rött vin, plockmat, prat och skratt. Jag hade visserligen tänkt springa en mil efter jobbet igår, men för sjutton, man kan väl ändra sig!

 

Det var inte fullt lika trevligt att Tor fick magsjuka och kräktes upp allt han åt hela natten. Om magsjuka kunde materialiseras skulle jag hugga den i småbitar med en yxa! Enough!!!

 

Det var inte heller lika roligt att se vardagsrumsbordet när jag klev upp...

 

Ja, här kommer nu ett inlägg jag skrev för länge sedan, men som jag inte känt mig mogen för att publicera. 

 

Många som utsätts för sorg och kriser i livet börjar efter ett tag att se över sina relationer och vad som är viktigt i livet. Varför ska man utsätta sig för saker som kostar mer än det smakar? Vilket ansvar har man att "ställa upp" för andra när man inget får tillbaka själv? Måste man ha energitjuvar som vänner bara för att de är gamla vänner? 

 

Svaren är enligt mig givna. Det finns ingen anledning att göra saker som kostar mer än de smakar. Ibland måste man kanske se på lite längre sikt om det kan ge mer då, men kan man inte se en förbättring i framtiden, sluta utsätta dig för det. Strunta i det!

Man har inget ansvar att ställa upp för andra om det samtidigt skadar en själv. Visst ska man ställa upp för vänner och även främlingar om man har möjlighet, men inte på bekostnad av sin egen hälsa. 

Man kan "göra slut" med vänner, och familj, om de är så krävande att de inte längre är vänner mer än av gammal vana.

 

Jag har haft tur med mina relationer, de allra flesta är fina och bra. Vissa på daglig basis, vissa på vecko, månad eller till och med årsbasis, men de finns där och tillför glädje och styrka i mitt liv, i med och motgångar. 

 

Men det finns undantag. Det finns ett par relationer jag tänkt mycket över. Vänt och vridit på. Vad ger de och vad kostar de? Och jag har kommit fram till att de kostar betydligt mer än de smakar. Jag ger och ger men får sällan något tillbaka. Så jag tänker göra slut. Vill de finnas i mitt liv är de hjärtligt välkomna, men jag tänker inte kämpa med näbbar och klor för att de ska finnas kvar. Näbben har slitits ner och klorna gått av. Jag ger upp. Jag har gjort min del. Jag vill lägga den energin på något som ger mig något tillbaka. något som bygger på ömsesidig vilja. Jag tänker inte längre upprätthålla en relation som skulle självdö om inte jag drog hela lasset. 

 

Synd att det är lättare sagt än gjort, men nu är beslutet taget och det är en lättnad! 

Nu har mitt startnummer till springcross kommit nerdimpande i mailen! Wow, det blev lite verkligt nu. Ska jag verkligen genomföra ett lopp? Springa 1,2 mil tillsammans med en hel hög andra människor? Jag fick nog allt lite pirr i magen nu! Nervositet och upprymdhet. 

 

Det ska bli så otroligt kul! Veckan innan ska jag vara på plats på TEC, Täby Extreem Challenge, och heja på och insupa lite inspiration. Det ska bli så häftigt att se alla ultralöpare springa. Med det på näthinnan borde det gå riktigt lätt att springa loppet veckan efter! 

Jag hade tänkt vila lite när jag fick tillfälle, men vem kan sova när en så underbar pojke klamrar sig fast i armen? 

 

 

Snart kommer Tor racea fram! Han står och gungar i krypposition och nån gång då och då får han fram ett knä eller en arm och tar sig framåt. Fast oftare hasar han sig bakåt.  Han ställer sig även upp på alla fyra med fötterna i backen och ställer sig stående när han lutar sig mot mig. 

 

Det är verkligen häftigt att se ett barns utveckling, jag förundras hela tiden av vilka framsteg de gör! 

 

Det gör jag ofta. Sisådär en miljard gånger per dag. Men på något sätt är det legitimt att inte lyssna när man är nästan fem år. Det hör liksom till. Värre är det när det är en vuxen som är mottagare.

 

Det finns lite som är så frustrerande som att försöka diskutera med någon som är så övertygad att hen själv har rätt att hen vägrar lyssna på argument eller se något från någon annans synvinkel. Något jag har otroligt svårt för är människor som dömer andra människor utan att veta eller förstå varför de säger eller reagerar på ett visst sätt.  Många människor skulle nog må väldigt bra av att gå några dagar i någon annans skor och få lite perspektiv på att livet inte alltid är så svart eller vitt. Lära sig att vara lite förstående och se på andra människor genom snälla och trevliga glasögon istället för dumma och fula. 

 

Kanske är jag naiv, men då vill jag så förbli. Jag tror, och vill tro att de allra flesta människor gör sitt bästa. Att de flesta gör det de tror är rätt, baserat på deras kunskap och erfarenhet. Sen ursäktar det inte allt. Hitler är inte förlåten för att han följde sin tro på vad som var rätt (han bode definitivt fått prova på att gå i någon annans skor). Att man mår dåligt själv rättfärdigar inte att man är elak eller dum mot någon annan. Men världen skulle vara en så mycket bättre plats om alla bara kunde vara lite öppna för nya och okända saker. Om alla kunde ha lite mer tilltro till människan istället för att döma sånt man inte förstår. 

 

Var lite snäll mot varandra och förutsätt inte att någon annan är en idiot bara för att hen inte tycker som du. Då blir du troligen bemött med att den andra personen tycker precis samma sak om dig...

Mosa magsjuka håller i sig. Hur många dagar klarar en liten barnkropp att inte äta ordentligt egentligen? Vi trodde hon var bättre igår men i hon kräktes upp kvälls-vällingen nästan direkt. Så i morse blev det lite proviva i ett glas och en minimal tugga tunnbröd, men hon började direkt hulka. Stackars liten. Jag börjar bli rejält less på detta, hur ska då inte hon känna sig? 

Jag hade tänkt vila idag men det blev 7,5 km på löpbandet ändå. Jag använde en "väst" gjord för att hjälpa till med hållningen genom att dra axlarna bakåt, och jag kände inget av axeln förrän jag tagit av den. Så trots att den känns lite klumpig och jobbig så kommer jag nog använda den igen. Skönt att inte få ont. 

 

Nu går ögonen mer i kors än vanligt och sängen är väldigt lockande, god natt på er! 

Jag har ett ganska stort kontrollbehov och det återspeglas även i hur jag lagt upp min kostplan. Som jag har skrivit förut så funkar inte "äta lite lagom" för mig. Jag mår varken bra av det eller klarar av det då det alltid tenderar att bli alldeles för mycket, eller för lite. Så nu har jag satt ett dagsmål med vad jag ska få i mig och försöker äta ganska strikt efter det. 

 

 

 

Moa är helt slut. Jag väntar nu på att hennes läkare ska ringa upp för att få råd om hur vi ska göra med hennes glutenbelastning och provtagning. Funderar på att faktiskt ha henne med mig på jobbet nästa vecka tills magsjukan är borta från förskolan, förstår inte hur hennes lilla kropp ska orka om hon inte blir bra sart!

 

Vi blev visst med förmånsbil. Lite snajdigt med en nästan helt ny bil, det har hänt lite med både teknik och komfort de senaste åren! Jag skulle visserligen helst köra en Lancia Voyager, men den här får väl duga så länge ;-)

 

Jag siktade på en mil idag men stannade på 6 km då jag fick känningar av min högra axel. En av mina skador som jag hoppas kunna träna mig fri från så småningom.

Det var dessutom lite svårt att koncentrera sig på löpningen när jag var på helspänn för att lyssna så inte Moa vaknade och kräktes. Håller tummarna för att inte jag ska bli smittad igen, jag vill och behöver verkligen vara frisk nu.

 

Moa har åkt på magsjuka. Igen. Femte eller om det är sjätte gången de senaste åtta veckorna. Jag tycker så synd om henne. Jag hämtade henne på förskolan klockan 16, efter det har hon hittills kräkts nio gånger!

 

Jag hoppas så att hennes matallergiutredning ska ge något för hon mår verkligen inte bra nu.

 

 

Mina primära mål med kost och träning är framför allt att bli normalviktig, stark, uthållig och smärtfri.

Vägen dit har jag tänkt mig ska gå via följande mål:

 

Gå ner i första hand 17 kilo (8,6 kg avklarade, så det är 8,4 kg kvar)

När jag nått dit så får vi se, eventuellt vill jag gå ner ytterligare kilon men det beror på. Jag har inga illusioner om att se ut som jag gjorde när jag var 18 igen, kroppen har ju förändrats av fyra graviditeter på fem år. Och ålder...

Jag hoppas på att kunna nå detta mål till den 14 september.

 

Klara att springa milen sub 60 minuter

Genomföra springcross 20 april (1,2 mil terränglopp)

Genomföra milspåret 23 maj (helst sub 60 men vi får se hur det går med det)

Genomföra Jämtland på fötter 20 juli, (halvmaraton) om jag är "hemma" i Östersund då.

Genomföra Stockholm halvmaraton 14 september
Genomföra Stockholm maraton 31 maj 2014

 

Piece of cake. Eller nåt sånt :-P

 

Med bara 20 dagar kvar till loppet bestämde jag mig för att fixa distansen, 12 km, för att veta att jag klarar det. Jag ska inte säga att det var lätt, men det gick. Mitt största problem när jag springer är att jag blir så fruktansvärt varm. Jag svettas inte så mycket men känner mig fort som en överkokt kräfta, trots att vi har väldigt svalt i träningsrummet (springer mycket på löpband för att kunna träna när kidsen sover). Jag har en tunn handduk som jag blöter innan jag tränar  som jag svalkar av mig med men jag blir ändå så varm att jag känner mig svimfärdig. Trist och jobbigt! En biverkning av det är också att jag trycker i mig vatten för att svalka mig och det är inte heller så bra att försöka springa en mil med flera liter vatten i magen...

 

Men förhoppningsvis blir det bättre, kroppen kanske lär sig att reglera värmen bättre så småningom och min tanke är ju att börja köra utomhus emellanåt också och då är det lite lättare även om jag vet av erfarenhet att jag blir överhettad även ute.

 

12 km blev det i alla fall igår i en hastighet av 8,5-10 km/h. 8,5-9 km7h är ganska bekväm fart för mig att springa i, 10 km/h är mer ansträngande och inget jag skulle kunna hålla en längre sträcka i dagsläget. Efter löpningen gjorde jag lite magövningar, vilket känns idag!

Ia verkar ha kommit in i en riktigt jobbig fas. Hon lyssnar inte för fem öre och gör precis som hon vill oavsett om någon (jag) sagt nej. Hon är extremt arg och skriker högt om hon inte får som hon vill.

Hon vill alltid göra allting först och vill alltid ha sin vilja igenom. Det kan vara allt från att få mat på tallriken först till att välja program på tvn, gå först uppför trappan, få välja färg på ballongen eller ta hand om Tor på sitt sätt (hon får tex inte lyfta honom). Om vi tar oss ur en konflikt så drar hon upp en annan, tillsynes bara för att få fortsätta bråka och vara arg, skrika och förstöra saker.

 

Dagarna här hemma har blivit konstanta fighter. Jag trodde att det skulle bli lite bättre när vi tillsammans skulle göra om hennes och Moas rum, men det har snarare blivit värre.

 

Jag vet att det finns en orsak till detta, att hon inte retas med mig för att vara dum och elak. Men ibland är det inte lätt att hålla humör och känslor i schack när hon lägger i en extra växel och försöker styra och ställa hela familjen.

 

Jag tror att hon känner sig lite ouppmärksammad då jag jobbat så mycket sista veckorna och mycket tid hemma har gått till Moa och Tor som varit sjuka. Så i eftermiddag ska vi ha lite kvalitetstid, bara hon och jag. Hon ska få bestämma, inom rimliga gränser, vad vi ska göra, jag ska bara lämna förslag. Jag ska försöka minimera riskerna för konflikter så mycket det bara går så vi får en bra stund tillsammans. Kanske kan det underlätta för henne, för det måste vara extremt jobbigt att vara så arg och frustrerad hela tiden!

 

Min favoritbok om uppfostran "Fem gånger mer kärlek" av Martin Forster ligger nu vid sängen för ytterligare en genomläsning. Jag har läst den flertalet gånger och mycket i den är rent förnuft, men ibland behöver man en liten knuff i rätt riktning för att orka ta tag i ett grundläggande problem och lösa det, istället för att bara köra på och låta problemet eskalera.

 

Ia, som valt kläder själv...