Hus och familj - Drömmar och vardag

En blogg om mitt liv och vardag som mamma till fyra barn, varav det ena har änglavingar och bor i våra hjärtan.

Shopping på ikea

Publicerad 2013-03-31 13:03:59 i hem,

Vi hittade lite grejer på ikea igår till slut. Inte vad vi hade tänkt oss från början när vi åkte dit, men det känns som om vi köpte rätt grejer ändå.
 
Vi kunde såklart inte hålla oss från att börja montera ihop när vi kom hem...
 
 
 
Vi är ganska nöjda med resultatet så långt, förhoppningsvis kan lådorna göra att barnen kan hålla sina saker någorlunda organiserade. Däremot hade vi tänkt lite fel,  för vi hade tänkt att det skulle få plats en garderob för deras kläder också, men det blir väldigt trångt och bökigt att ha den bakom dörren. Så vi får klura ut något annat.
 
 
Dessa små söta saker kunde jag inte motstå när jag var på leksaksaffären och köpte födelsedagspresenter igår
 
 
Så söta! Tänker mig att tjejerna får ha varsin på väggen där de kan nypa fast teckningar eller foton som de vill ha uppe. Så kan de ändra lite som de vill utan att förstöra väggen.
 
Peter fick dessutom ett ryck och bestämde att hörnsoffan skulle ut igår. Jag har tyckt det länge då det bara är barnen som använder den och den tar så mycket plats. Så när han hade ångan uppe så monterades soffan isär och nu står den och väntar på att skänkas bort eller en tur till soptippen. Skönt att bli av med den säger jag! In med varsin fotölj istället. Barnen fick varsin liten barnfotölj från ikea och vi kan äntligen ta in två av våra fotöljer från uthuset igen. Det ska bli så skönt när det blir klart på övervåningen! Men det är mycket kvar än...
Kommentarer (10)

Oro

Publicerad 2013-03-30 20:50:35 i Barnen, Änglatankar,

Efter att Wilhelm dog upplever jag ofta oro. Första tiden hade jag rena katastroftankar och hade väldigt svårt att vara ifrån familjen. Jag var orolig för att de skulle bli påkörda, rånmördade eller något annat hemskt. Det har blivit mycket bättre även om det fortfarande finns tillfällen då oron riktigt kan lamslå mig.
 
Wilhelm dog av en akut sepsis, en blodförgiftning. När tor var bara några veckor gammal fick han en blåsa på ett finger och naglarna såg hemska ut.. Ingen fara tänkte mitt resonabla jag, han kommer att då svarade mitt oroliga jag. För att lugna mitt oroliga jag gick mitt resonabla jag med på att uppsöka läkare. Det slutade med att vi blev inlagda i fem dagar.
 
 
Och mitt resonabla jag fick ytterligare en rejäl knäck. Att ligga på Astrid Lindgrens barnsjukhus med sin andra son och veta att vi varit i samma hus med vår första son, samma dag han dog, var extremt jobbigt. Jag låg där och mindes sista gången jag höll Wilhelm i mina armar. Hur han blev kallare och kallare. Hur vi blev tvungna att lämna honom där. Tor fick antibiotika intravenöst och de tog prover och kollade till oss dygnet runt. Och han blev bra!
 
 
I kväll kollade vi på Moas nya tänder. Båda hörntänderna på överkäken har spruckit fram för några dagar sedan, men nu ser hon ut såhär:
 
 
Och mitt resonabla jag (som talat med sjukvårdsupplysningen och tandakuten) och mitt oroliga jag har typ världskrig i mig. Tandakuten sa att vi skulle avvakta till tisdag. Tre dagar! det är ju hur länge som helst!
 
 
 
Kommentarer (1)

Mot Ikea

Publicerad 2013-03-30 10:29:00 i Barnen, hem,

Nu är hela familjen på väg mot Ikea. Vi behövde ändå åka till Jula för att köpa lite grejer till jobbet och eftersom Ikea ligger precis bredvid bestämde vi oss för att åka dit och köpa lite saker till nya barnrummet också.Hoppas vi hittar nåt som känns bra och som barnen gillar. De ska få vara med och bestämma så mycket som möjligt utan att det blir orimligt, dyrt eller dålig funktion. Spännande att se vad de tycker!
Kommentarer (0)

Muffin-frukost

Publicerad 2013-03-30 08:46:00 i Mat och kost,

I går kväll läste jag lite på nätet och snubblade över ett recept jag bara var tvungen att prova. Så i morse blev det chokladmuffin till frukost. Lågkolhydrat, och ovanligt god sådan!
 
 
Jag körde den aningens länge i micron så den blev lite torr, nästa gång (there will definitely be a next time!) ska jag köra den några sekunder kortare samt tillsätta lite mer fett. Enligt min kostplan (kommer ett inlägg senare om det) är det för lite fett i detta recept men i övrigt funkar den bra.
 
 
Då den var lite kletig på utsidan blev det sked som gällde. Med några bär och en klick grädde skulle denna absolut kunna funka som dessert eller födelsedags-bakelse.
 
Receptet kommer här:
ca 30 gram chokladproteinpulver
en tesked kakao
en knapp tesked bakpulver
en tesked kokosmjöl
en halv deciliter vatten
2 tsk olja (linfröolja eller rapsolja tex)
 
Rör ihop till en smet och kör i micron ca 30 sekunder (jag körde för länge, ca 45 sek). Använd en större form än vad du tror behövs, den "jäser" till mer än tredubbel storlek!
Receptet är modifierat då jag tagit bort tillsatt sötningsmedel och ändrat proportionerna en aning.
 
Njut!
 
Kommentarer (0)

22 dagar kvar

Publicerad 2013-03-29 23:07:57 i

Idag har jag äntligen sprungit igen. Jag har haft ett alldeles för långt uppehåll men det var skönt att stå på löpbandet igen även om det tog emot i början. 6 km i bekvämt tempo blev det.

Jag insåg också att det endast är 22 dagar kvar till mitt första lopp. 22 dagar! Inte ens en månad...

Så nu gäller det att träna på om jag ska ta mig i mål ordentligt!
Kommentarer (62)

Dop

Publicerad 2013-03-29 11:32:00 i Barnen, Änglatankar,

När Ia var liten hade vi namnkalas för henne. Ingen av oss kände att vi skulle döpa henne i kyrkan, vi ville att hon skulle få välja själv när hon blev äldre, så som vi gjort. (Jag döpte mig i samband med konfirmation medan Peter är odöpt).
Men när Wilhelm dog kändes det annorlunda för mig. Jag ville verkligen att barnen skulle döpas. På något sätt blev det som om de fick en samhörighet med Wilhelm då. Han fick en begravning, de fick ett dop. De fick en gemenskap via kyrkan.
 
Moa
 
Moa och Ia döptes samtidigt och det var en jättefin ceremoni. Prästen uppmärksammade Wilhelm och han fick ett eget ljus tänt. Så trots att jag grät så jag inte kunde läsa min text kändes det fint. I dopfunten stod Wilhelms lilla skyddsängel som jag fick av min svägerska när jag blev sjuk under Wilhelms graviditet. Så han var med oss på flera sätt.
 
Snart är det dags för Tor att döpas. Datum är bestämt och vi ska träffa prästen om två veckor för att gå igenom ceremonin. Det är bara en månad kvar och vi har inte skickat inbjudningarna ännu. De ligger och väntar på att fyllas i, men det tar emot lite. Det påminner så mycket. Kyrkklockor och vissa psalmer gör nästan ont att höra. Fast på ett bra sätt. Tror jag.
 
Ia och Wilhelm.
Äkta syskonkärlek! Ia har bäddat ner sig bredvid Wilhelm i hans vagga och bytt napp med honom för att han skulle få den godaste :-)
Kommentarer (0)

Mysmorgon

Publicerad 2013-03-29 10:39:07 i Allmänt,

Första dagen efter att Peter slutat sitt jobb. Inga mer morgnar när jag vaknar och han gått till jobbet redan, eller ensamma kvällar när barnen lagt sig.
Det känns så bra!
Vi firade med sovmorgon fram till halv sju och sedan mys med barnen i sängen nästan en hel timme. Wow!
Kommentarer (0)

Barnrum

Publicerad 2013-03-28 20:18:00 i Barnen, hem,

Vi ska när tid finns möblera om och göra vårt sovrum till barnrum istället. Ia och Moa ska sova där, och på sikt kanske även Tor men än så länge sover han hos oss.
 
Så här ser rummet ut nu (när det är omöblerat förutom vår sänggavel)
 
 
 
Vi tänkte oss att barnen får sova på varsin sida under snedtaket, men hur vi ska möblera resten vet vi inte ännu. Det måste finnas ett bord där de kan sitta och pyssla och plats för alla leksaker. Det blir en utmaning!
 
Någon som har tips, ideer eller inspiration att dela med sig av?
Kommentarer (1)

Påskägg

Publicerad 2013-03-28 17:44:00 i Barnen,

Ia har tjatat om påsk hela veckan, och att då kommer minsann påskharen med påskägg. Vi hade ingen talan om saken, hon hade full koll på hur allt skulle gå till. Så vi fixade varsitt ägg åt dem, och gömde dem. Påskharen hade så bråttom härifrån så han hann inte berätta vart han lagt dem, så barnen fick leta. En succé!
 
 
I äggen hade vi lagt vindruvor, nötter, torkad frukt, några chokladägg och en liten leksak. En mycket lyckad kombination för våra barn, även om båda dissade de torkade äppelbitarna.

Kommentarer (0)

Frukost

Publicerad 2013-03-28 07:35:00 i Mat och kost,

Efter en natt med bara några timmars sömn då Tor har svårt att sova och Ia och Moa tycker det är dags att kliva upp klockan 4, blev det en snabb och enkel frukost idag.
Keso med hallon och mandlar. Enkelt och gott!
Kommentarer (0)

Sista kvällen

Publicerad 2013-03-27 21:03:24 i Allmänt, Änglatankar,

I kväll jobbar maken sista kvällen på länge! I morgon är sista dagen innan han går på ledighet från det jobbet fram till årsskiftet. Det ska bli så skönt!
Härligt att ha honom hemma på både morgnar och kvällar. Det känns som om vi kommer att bli mer som en hel familj nu. Så hel familj man nu kan bli när ett barn bara finns med i hjärta och tanke...
 
Ia, Moa och Tor
 
 
 
Kommentarer (0)

Migrän

Publicerad 2013-03-27 14:47:00 i Allmänt,

Varför inte, när jag nästan började känna mig kry och lite pigg är det väl bra med en rejäl dos migrän??
*känner mig bitter och gnällig*
 
Eftersom jag får synbortfall och huvudvärk kan jag inte köra bil när jag har migrän, tur jag har en så snäll syster som ställer upp och hämtar mina barn på förskolan! Men jag ser inte fram emot eftermiddagen direkt. Det får nog bli film och popcorn för barnen, vad som helst som gör att det är någorlunda tyst och mörkt...
 
Kommentarer (0)

Lite ork!

Publicerad 2013-03-27 10:21:00 i Allmänt, hem,

Jag tror faktiskt att jag börjar vakna till lite. Efter två veckor av stress, magsjuka, förkylning och träningsuppehåll känner jag att jag faktiskt har lite energi över!
Riktigt härligt.
 
Igår kväll gick jag igenom barnens kläder. Eller jag började, det tar ett tag att sortera och vika kläder för vad som känns som ett halvt kompani :-) Särskilt när de ligger utspridda i olika garderober, i tvätten, på golvet och i ikeakassar undanstoppade på konstiga ställen. Gårdagens sortering gav tre stoa kassar med urvuxna kläder till syskonbarnen. Tänk att vår lilla Tor redan är storlek 80!
Om orken håller i sig idag blir det kanske en djupdykning in i nästa garderob...

Annat som blev gjort igår, de överfulla kassarna med återvinning är nu tomma!
Kommentarer (0)

Min familj!

Publicerad 2013-03-26 10:11:21 i , Allmänt,

Jag har efter mycket eftertanke insett att det inte går att vara offentlig och anonym samtidigt.
Ni som läser min blogg vet antingen vem jag är IRL redan, eller så vet ni det inte och då gör det inte så stor skillnad om jag skriver ut namnen på barnen till exempel.
 
Hittills har jag inte nämnt barnen eller min man vid namn, men har nu bestämt mig för att det inte har så stor betydelse. Däremot finns det ju många saker som jag inte vill skriva om, som är privata. För mig eller för någon annan i familjen. Allt man lägger ut på nätet borde gå en extra vända i huvudet, är det verkligen något man vill att "alla" ska veta? En svår avvägelse tycker jag och ibland en av anledningarna till att jag inte uppdaterar. För att jag vill vara någorlunda säker på att jag inte kommer att ångra något jag publicerar. Kan tyckas lite fånigt i denna tidsålder av offentlighet, men någon måtta får det vara även på min öppenhet.
 
Men, här är i alla fall en kort presentation av min familj!
 
Make: Peter
Barn:
Ia, snart 5 år
Wilhelm, vår ängel som skulle varit tre år om han levt idag
Moa, snart 2 år
Tor, snart 7 månader
Hund: Norska buhunden Novak
Kommentarer (1)

Hur gammal är man när man är död?

Publicerad 2013-03-26 09:34:09 i Änglatankar,

Konversation i bilen på väg till förskolan i morse:

Lillan: Mamma, hur gammal är man när man är död?
Jag: Det beror väl på, hur menar du?
Lillan: Ja, hur gammal är Lillebror?
Jag: Han skulle ha varit tre år om han hade levt hos oss.
Lillan: Men jag menar hur många år har han nu?

Vad svarar man på det? Slutar man fylla år när man är död eller inte? Hur gammal är min son egentligen? 80 dagar som när han dog, eller tre år som om han hade levt? Eller har man ingen ålder alls som död?
Kommentarer (0)

Skulle behöva 8 armar!

Publicerad 2013-03-22 09:57:29 i Allmänt, Barnen, hem,

Trött.
Det är bara förnamnet just nu. Att jobba tolv timmar om dagen och ändå inte hinna med. Att tålamodet är kort som diametern på ett hårstrå.
Att försöka betala räkningar med ena handen, packa varor med den andra, trösta barn ett med den tredje, ge barn två vatten med den fjärde, slå igång en film åt barn tre med den femte, fixa lunch med den sjätte, ta emot kundsamtal med den sjunde, torka snor med den åttonde...

Just ja, jag har bara två armar.
Just nu är jag avundsjuk på alla som har ett vanligt jobb som anställd. Som bara kan säga "jag är sjuk idag" och stanna hemma. Utan större konsekvenser än några kronor mindre på kontot i slutet av månaden.
Jag behöver vila. Semester skulle vara skönt. Typ nödvändigt.

Jag undrar om mina barn bara kommer ha minnet av
"sätt er och titta på filmen nu och var tyst, mamma måste jobba" av sin barndom?

Fan, nu tar jag mina två existerande armar och ger barnen en varm kram! Skit i jobbet. I fem sekunder i alla fall. Power-tanka lite kärlek <3
Kommentarer (1)

Kroppens seger över förnuftet

Publicerad 2013-03-18 12:30:00 i Mat och kost,

Jag äter normalt lågkolhydratkost. Det gör jag av flera anledningar.
Dels för att hålla mitt blodsocker i schack, det har en tendens att vara väldigt ojämnt på en traditionell kost.
Dels för att jag har en kronisk candida-infektion som blossar upp i kroppen så fort jag äter för mycket kolhydrater.
Och dels för att jag tror att det är nyttigt för kroppen. Jag mår bättre utan socker och framförallt utan mjölprodukter. Ingen diskussion, det är fakta, för mig.
Och sist men inte minst, jag vill gå ner i vikt. Och eftersom högt blodsocker frigör insulin som binder fett är det lättare för mig att gå ner i vikt med ett stabilt och lågt blodsocker.
 
HUR kan det då komma sig, att jag får för mig att jag måste äta saker jag vet att jag mår dåligt av? Varför får jag ett krav från kroppen att äta massa saker jag egentligen inte alls vill ha? Och som kroppen själv egentligen inte heller vill ha? Det märks tydligt då jag blir trött, hängig, täppt, får ont i huvudet och mår allmänt kasst.
 
Och har jag väl gett efter för något, ja då kan jag lika gärna ta hela kalaset på en gång, för då är ju "allt redan förstört". Så istället för att avstå och må bra har jag i helgen inte bara ätit en god skagencheesecake med kavring, utan också ljus choklad, cider, glass, rostad franska och pizza! VAAARFÖR? Det är ju knappt ens gott!
 
Jag är en känsloätare. Utan tvekan. När jag är trött, sjuk, deppig och ibland även när jag är riktigt glad, då äter jag. Och faktum är att en brockoli-bukett inte alls fyller samma funktion i kroppen som något sött.
 
Någon gång ska jag lära mig hur min kropp fungerar så att jag mad förnuftet kan säga "stopp, jag vill inte äta detta, och det vill inte du kroppen heller" istället för att ge efter när känslorna blir för starka. När allt känns för hopplöst. När jag egentligen behöver vara som starkast.
Någon gång ska jag min hjärna bli så klok att den segrar över kroppens kemiska signaler...
Kommentarer (1)

Ut med magsjukan!

Publicerad 2013-03-18 10:07:00 i Allmänt,

Ingen kräkning i huset sedan igår!
Alla sängkläder och handdukar är tvättade, nu ska magsjukan bort! Hade jag haft lite mer ork hade jag storstädat huset och spritat alla handtag och lysknappar och sånt, men jag hoppas bakterierna dör av sig själv istället...
 
Men alla flaskor och nappar åker ner i en kastrull för sterilisering igen i alla fall, det känns som en rätt enkel åtgärd. Det svåra är att lokalisera alla nappar, de har en tendens att hamna på alla möjliga konstiga ställen!
Kommentarer (0)

Försvunna kommentarer?

Publicerad 2013-03-18 08:53:16 i Allmänt,

Vissa kommentarer verkar försvinna, jättetråkigt. Om ni inte får svar på era kommentarer eller om de inte syns, skriv gärna igen. Jag plockar inte bort seriösa kommentarer.

Någon frågade om vårt yngsta barn föddes med snitt, och ja, det gjorde han. Jag blev förbjuden att föda vaginalt en gång till och jag var inte den som protesterade!

Det kommer ett inlägg om Lillpluttens förlossning så småningom, när jag hämtat mig från att ha skrivit ner upplevelserna med Lillasyster!
Kommentarer (0)

Magsjukans återkomst

Publicerad 2013-03-17 13:35:35 i Allmänt,

Det blev ingen utflykt idag. Morgonen började med att maken, Lillan och lillplutt kräktes och så har dagen fortsatt.
Jag hatar magsjuka!
Jag blir lite orolig för lillplutten, han kräks upp allt han får. Inte ens vätskeersättning får han behålla. Hoppas han blir bättre snart!
Kommentarer (0)

Ponnytjej

Publicerad 2013-03-16 13:58:00 i Barnen,

Lillan, som nu hunnit bli nästan 5 år, är hästtokig. Hon tycker att vi ska köpa en ponny till henne i present. Den kan bo i garaget ("vi kan ju städa där, det är ju bara massa konstiga saker där mamma")
Hon leker häst. Idag var hon drottninghäst, med tyllklänning och pärldiadem. Lillasyster fick vara prinsesshäst. Hon gör hinder och bygger stall. Vardagsrumsmattan blir en äng där hon springer runt när hon är vildhäst.
 
Så, om allt går som planerat ska jag ta med henne på en utflykt i morgon. Vi ska till en ridskola och hon ska få rida. Så får vi se om hon tycker det är lika roligt med hästar i verkligheten som i fantasin!
 
Jag vet inte vad jag hoppas på, det känns dyrt och lite jobbigt om hon ska gå på ridskola, men samtidigt vill jag verkligen uppmuntra ett intresse hon skaffat sig själv. Och hästar är underbara djur! Själv har jag aldrig gått på ridskola. Jag red på travhästarna i grannbyn. Nordsvenskar. Med tävlingsinstinkter. Jag älskade det och lärde mig en hel del om hur man kratsar hovar, tränsar, ryktar, mockar och myser. Och håller sig fast för glatta livet när hästen ska passera en plogbil och sätter av i sken... Jag var modig i de yngre tonåren, nu skulle jag bli livrädd i samma situation!
 
Det kan hända att mamman tycker det är lika spännande som barnet på utflykten i morgon ;-)
Kommentarer (0)

Hur hinner man läsa bloggar?

Publicerad 2013-03-16 12:40:19 i Allmänt,

Jag har några bloggar som jag gärna vill läsa då och då. Jag stjäl mig lite tid och kollar dem lite snabbt. Oftast vill jag kommentera, men hinner inte riktigt.
Hur hinner alla andra?
Jag förstår inte, jag hinner inte ens med allt annat. Det ska fixas frukost, packas ryggsäckar, köras till förskola, jobbas, hämta på förskolan, handlas, lagas mat, eventuellt diskas om orken finns, gå ut med hunden, tvättas, borstas tänder, nattas, jobbas lite till, somna i soffan...
Hur gör man?
Man skulle ju kunna undra hur jag hade tänkt mig att hinna skriva en egen blogg när jag knappt hinner kommentera andras. Svaret är nog att jag inte tänkt :-P
 
Hoppas på att få ordning på appen så att jag kan skriva från mobilen så småningom, det tar ju en väldig tid att ladda foton hit och dit och dessutom sitta vid datorn...
Kommentarer (1)

Dagens träning

Publicerad 2013-03-13 21:41:47 i Träning och hälsa,

Idag blev det ett kort tempopass. 3,6 km där jag ökade 0,5 km/h per 200 meter upp till 12 km/h.
Kände av både ena foten och ena knät, precis som de senaste två dagarna, så jag stoppade där och joggade ner på 7,5 km/h för att inte ställa till något långvarigt. Eftersom det är tredje dagen jag har lite ont blir det en naproxen i kväll. För säkerhets skull.

Innan träningen fixade jag lite med tvätten, fick till och med igång en maskin. Nu är det bara sisådär 372 maskiner kvar att tvätta :-P
Kommentarer (0)

Vad är det värsta som kan hända?

Publicerad 2013-03-13 20:01:11 i Allmänt, hem, Änglatankar,

Jag blir väldigt lätt stressad.
 
Efter att vår son dog har det blivit både bättre och sämre.
Det är bättre för att jag fått en lite annan tankegång. Vad är det värsta som kan hända? Om jag skulle komma tio minuter för sent till det där mötet? Eller inte hinna ringa alla samtal innan dagen är slut?
Oftast ger det inga konsekvenser alls. Det enda som krävs är en ursäkt. Om man nu inte skulle hinna. Men faktum är att jag nästan alltid hinner om jag INTE stressar...
 
Däremot är stressen som kommer innifrån något helt annat. När barnen skriker och jag känner mig otillräcklig. När det känns som om livet faller samman och jag inte har någon kraft att ordna upp det. När pulsen stiger "utan anledning". När stressen är så obegriplig att jag inte kan säga "vad är det värsta som kan hända" eftersom jag inte vet vad jag är stressad över riktigt. Den stressen har blivit värre. Mer obegriplig. Och svårare att hantera. Inga logiska tankar biter på den stressen, för den är inte logisk i sig.
 
Något som hjälper är att ha ordning. Något som även producerar stress eftersom jag sällan hinner eller orkar med. I morgon får vi besök av mina föräldrar. Och vårt badrum ser ut såhär:
 
 
Trots att vi har sex tvättkorgar i tvättstugan blir det alltid såhär.
Fast det kasnke inte är så konstigt när tvättstugan ser ut så här:
 
 
Men hey vad är det värsta som kan hända?
1. Mamma städar åt oss. Jag är trots allt över 35 år, det är pinsamt.
2. Mamma tittar menande på röran och städar inte
Tja, de alternativen kan jag ju stå ut med... Fast det vore ju himla nice att slippa! Får se om jag orkar ta ett ryck när barnen sover.
 
Kommentarer (0)

Trött?

Publicerad 2013-03-13 10:18:08 i Allmänt,

Ni vet när man har massor att göra men inte vet vart man ska börja?
När hjärnan liksom är helt tom? Eller är den överfull?
 
Undrar om jag bara är trött.
Eller ledsen?
Eller bara lat...
 
Längtar till 29/3 då min man jobbar sin sista kväll. Ska bli så skönt att ha honom hemma på kvällarna. Kunna äta middag ihop. Ha kvällsrutiner som fungerar med barnen. Kunna ha lite vuxentid tillsammans när barnen somnat.
Nu känns det som hela livet liksom går på sparlåga så fort han jobbar kväll.
 
Kommentarer (0)

Lillasysters förlossning

Publicerad 2013-03-12 20:59:22 i Barnen,

Spenderade en del av gårdagskvällen med att försöka hitta journalerna från min tredje förlossning. Jag har uppenbarligen gömt dem någonstans för jag kunde inte hitta dem. Så denna berättelse blir bara ur minnet.
Som jag uppenbarligen också har gömt på något bra ställe. I förträngandets garderob skulle jag tro...
 
I alla fall skulle jag försöka föda vaginalt trots mina tidigare två skulderdystocier (barnet fastnar med huvudet framfött och får därför ingen syre vare sig genom munnen eller navelsträngen. Man kan inte snittas då huvudet redan är framfött) men vid minsta tecken på att det inte gick som det skulle så skulle jag akutsnittas.
Allt gick finemang. Maken och jag skrattade och spelade in en rolig video när jag studsade på en pilatesboll för att hjälpa värkarna att ta fart. Vi var positiva och glada.
En läkare kom och sa att han nog gärna ville snitta mig eftersom inget hände men han gav mig en stund till. På den stunden hann det bli personalbyte och vi fick värkstimulerande dropp. Jag började få lite ondare och provade lustgasen. För första gången kände jag att det var så här en förlossning skulle kännas! Ont men härligt och normalt på något sätt. Skrattade och fick lite hallucinationer av gasen. Lilla fisken Nemo simmade omkring framför mina ögon hela tiden! "I can speak WAAALE" sjöng han lite då och då :-)
 
Kvällen närmade sig och jag hade värkar men jag öppnade mig inte som jag skulle. Det började viskas om snitt igen men plötsligt hände det grejer och jag öppnade mig flera centimeter på bara några värkar.
Nånstans här började jag ångra mig. Eller jag hade ångrat mig om jag hade kunnat tänka klart. Jag fick krystvärkar men inget hände. Jag minns att jag skrek "det går inte, DET GÅR INTE"!
Det var skiftbyte igen och nya läkaren övervägde snitt och kom till oss för att diskutera. Inte för att det gick att diskutera med mig, vid det här laget var jag rätt borta.
Plötsligt hände allt på en gång. Innan beslutet om snitt hann gå igenom var huvudet nere och på väg ut, och ut kom det. Men inte resten av bebisen. Även detta barn fastnade med skuldrorna och satt hårt fast. Rummet fylldes med folk, alla slet och drog, i mina ben, i mina fötter, i mitt underliv. De hängde på min mage. Läkaren kämpade för att få loss bebisen, jag skrek.
 
MITT BARN SKULLE DÖ! För att jag varit så jävla dum att jag inte valt snitt från början!
 
Läkaren sa plötsligt att jag skulle sätta mig upp och ta mig ner på golvet. Någon som försökt röra sig med ett bebishuvud mellan benen? Jag kan säga att det går inte.
Den lilla läkaren visade sig ha brutala krafter så hon halvt lyfte halvt knuffade ner mig på golvet, samtidigt som mitt barn blev blåare och blåare av syrebrist.
Rummet var fullt av personal och alla pratade i munnen på varandra, men för mig var de bara ett bakgrundssorl. Det enda jag hörde var min mans röst långt borta
"kom igen Anna, du fixar det här"
Men det gjorde jag inte. Jag stod på alla fyra på golvet och halkade runt i mitt eget blod, med en läkare som stod gränsle över mig och försökte bända upp mitt bäcken, få tag i axlarna och rädda mitt barn.
Och jag insåg att hon skulle dö. Jag skulle förlora ett barn till. Kanske skulle jag dö själv.
Och det skulle vara mitt fel.
 
Plötsligt blev allt väldigt tyst. Läkaren lyckades få loss mitt barn efter sju evighetslånga minuter. Men jag fick inte höra något skrik. Jag fick inte se mitt barn. Hon var borta redan innan jag fattat att hon var ute. Och med henne försvann även min man.
Jag stod på darrande armar och ben, med tårarna rinnande, viskande, "lever hon? lever hon? lever hon?" som ett mantra, jag vet inte hur många gånger jag upprepade det.
Till slut fick jag svar. Fast inte det svar jag hoppats på.
"Vi får hoppas på det, hon är med läkarteamet nu" svarade barnmorskan, eller vem det nu var. "Vi får hoppas det". Hon hade inget bättre svar att ge mig. Hon hade hjärtstillestånd och andningsstillestånd. Ingen visste om hon skulle klara sig.
Jag fick hjälp att vända mig och lägga mig på rygg. Jag låg i fostervatten och blod och var helt tom inuti. Jag stängde av. Orkade inte tänka. Orkade inte känna.
De sydde mig medan jag låg där på golvet, för att det skulle gå snabbt. Jag fick hjälp upp i en rullstol och blev körd till akutrummet.
 
För någon som jobbar på ett sjukhus är det säkert stor skillnad på ett akutrum på en förlossning och på vanliga barnakuten. Men för mig som bara varit riktigt akut på barnakuten en gång, och då fick bevittna hjärtlungräddning på min son, som misslyckades, var det som att slängas tillbaka ett år i tiden.
 
Gröna dukar
Läkare
Blek bebis
Slangar
Sterilt och blankt
Allvar, sammanbitet
 
Jag grät av smärta, av sorg, av vanmakt, av saknad...
 
Och av glädje, för då fick jag höra mitt barn pipa. Ett dött barn piper inte! Min fina flicka var vid liv!
 
 
Vi fick ligga på neonatalen. Lillasyster med en bruten arm, jag med morfin.
Inget kan gå upp mot den lycka jag kände när jag fick hålla henne för första gången! Min underbara älskade unge! Jag är för evigt tacksam mot den läkare som räddade hennes liv.
Kommentarer (0)

Lillasysters graviditet

Publicerad 2013-03-11 20:43:02 i Barnen,

När vår son dog fick jag ett behov av att bli gravid igen. Jag behövde ett nytt liv i mig. En spira av hopp. Det var en så stark känsla i mig att jag bara en vecka efter att han dog tog ut min spiral.
Jag kände att OM det fanns någon möjlighet, om det var så att hans ande på något sätt fanns kvar och kunde återfödas så skulle det vara "fritt fram" att göra det i mig. Lite konstig tanke kanske men det var så jag kände.
 
Det dröjde inte lång tid innan jag blev gravid igen och en väldigt jobbig graviditet tog sin början. Otaliga gånger var jag övertygad om att hon dött i magen. ibland stängde jag av helt. Jag var så säker på att hon dött att jag inte ens ville lyssna på hjärtljuden. Det skulle ju ändå visa sig så småningom menade jag på. När det var som värst ringde min kurator till min barnmorska och följde mig dit för att lyssna på hjärtat. Det var inte bara jag som var tårögd när det där underbara ljudet av ett bebishjärta hördes! Fast tårögd är en ganska rejäl underdrift vad gäller mig, jag störtgrät!
 
Inför förlossningen gick jag hos Aurora återigen, precis som innan vår son föddes. Jag gick även hos kvinnoklinikens kuratorer för att få hjälp att hitta en väg som kändes bra att gå med förlossningen. Jag var livrädd för skulderdystoci återigen, men samtidigt ville jag inte ha snitt. Efter mycket velande hit och dit kom vi fram till att jag skulle prova föda vaginalt men vid minsta tecken på problem avbryta för snitt.
 
Inga tecken på liten bebis...
 
Under graviditeten mådde jag till och från väldigt dåligt. En psykiater jag träffat i sammanlagt sådär 15 minuter ville att jag skulle ta tabletter mot min depression. Jag ville inte. Hon "hotade" med att det i princip var oundvikligt att jag skulle få en grav förlossningsdepression när barnet fötts, att jag inte skulle kunna ta hand om mitt barn, för så var det för i princip alla i min situation. 
Jag orkade inte stå emot så jag tog emot receptet och hämtade ut medicinen. Den ligger fortfarande oöppnad i vårt medicinskåp... Så fort jag kom ut ur hennes maktsfär hittade jag tillbaka till vad jag själv ville. Jag behövde inte medicinen, och det visste jag!
 
Vår dotter var som ett lyckopiller modell mirakel! Jag hade ingen tillstymmelse till förlossningsdepression, jag blev lycklig när hon föddes! En lättnad och en enorm kärlek och glädje kom hon med. Nästan från en dag till en annan gick jag från deprimerad till lycklig.
 
Dagen däremellan kommer i ett annat inlägg. Dagen då jag trodde att jag skulle förlora ett barn till. När jag trodde att jag själv skulle dö.
 
Kommentarer (1)

Min nya passion

Publicerad 2013-03-11 17:49:09 i Mat och kost, Träning och hälsa,

Jag är väldigt intresserad av mat. Och kost. Och hälsa. Och hur vår kost och vår mat påverkar vår hälsa. Även hur vi tränar och rör oss påverkar såklart vårt mående men i mitt vuxna liv har träningen varit ganska begränsad.
Jag har haft problem med mina knän sedan tonåren och 2002 blev jag sjuk med reaktiv artrit som första diagnos. (det visade sig senare vara något helt annat). Mina knän förvärrades och all ansträngning ledde till inflammationer. Så jag slutade belasta knäna så gott det gick.
 
Tills 2011 då jag med hjälp och pepp från min vän, den ena halvan i pace on earth, bestämde mig för att göra ett seriöst försök att lära mig springa. Skor för närmare 2000 kronor inhandlades för att passa mitt löpsteg och jag fyllde på mina förråd med antiinflammatoriska läkemedel. Sen gav jag mig ut. Varvade gång och långsam jogg i en kilometer. Sen två. Sen tre. Till slut var jag uppe i över 15 km! utan att ha ont i knäna! Smärtan var som bortblåst! Helt fantastiskt och jag var euforisk!
 
  -18 grader på väg till jobbet!
 
Ända tills en dag i början av januari 2012, då jag helt plötsligt inte kunde springa. Det högg i höfterna, fogarna gjorde ont och knäna värkte. Jag vände hem efter en kilometer med mina aningar om orsaken. Morgonen efter plussade jag med vårt fjärde barn! Löpningen blev lagd på is i elva månader, men nu har jag börjat igen.
 
Det är så fantastiskt roligt! Det är jobbigt ibland. Ibland tror jag inte att jag ska klara det. Att jag inte ska orka en endaste meter till. Men det gör jag. Nästan alltid.
I slutet av april springer jag mitt första lopp. 12 kilometer lätt terräng. Det ska bli så otroligt kul! Någon snabb löpare lär jag nog aldrig bli, men jag vill hellre springa lång än fort. Fast det är klart, långt OCH fort vore kanske inte så dumt heller...
 
 
Kommentarer (0)

Omvälvande händelser i livet och att skriva

Publicerad 2013-03-09 13:41:46 i Allmänt, Änglatankar,

Vi står då och då inför händelser som förändrar våra liv. De kan vara självvalda, vi kanske väljer att köpa ett hus, tacka ja till ett jobb eller flyttar utomlands. De kan vara skrämmande för de försätter oss i nya situationer där vi inte vet säkert vad som väntar, men där vi ändå väljer att kasta oss ut och hoppas på att förändringen ska bli till det bättre.
 
Men ibland står man inför händelser som man inte kan styra över själv. Som man inte har någon kontroll över. Situationer som livet, Gud, ödet, tur eller otur försätter en i.
 
Den 28 maj 2010 drabbades vi av en sådan händelse. Vår son rycktes ifrån oss. Vi valde inte att kasta oss ut, vi blev brutalt utslängda i ett kaosartat mörker, utan någon aning om vad som väntade. När vi skulle landa. Hur vi skulle landa. OM vi skulle landa.
 
Många som förlorar barn börjar skriva. Jag gjorde tvärt om. Mina dikter, sångtexter, dagbok, blogg, allt blev tyst. Det fanns inga ord i mig för att beskriva min värld. Jag hade inga sammanhållna meningar att få ner. Inte ens sammanhållna bokstäver. Jag hade inget att säga. Min energi gick åt för att försöka falla åt rätt håll. Leta efter någonstans att få fotfäste.
 
Jag är där nu. Tror jag. Idag skulle vår son ha fyllt tre år. Jag tror att jag kanske har fått orden tillbaka. Jag tror att jag kan skriva igen.
Så idag återupptar jag min blogg. Jag lovar inte att skriva ofta. Eller mycket. Eller alls. Jag gör bara valet att försöka börja skriva igen. Så får jag se hur det går.
Vill ni följa mitt försök är ni välkomna!
 
Kommentarer (2)

Om

Min profilbild

Anna

Mamma till fyra barn, varav ett dog 80 dagar gammal i en akut sepsis. Det här är en blogg om mitt liv, mina tankar, mina barn, mitt hem, träning och min målsättning att springa ett maraton 2014.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela