Hus och familj - Drömmar och vardag

 

Idag är ingen bra dag. Idag vill jag vältra mig i självömkan, simma i en gegga av ilska och sorg. Livet är så orättvist! Varför, varför skulle min pojke dö? Varför rycktes han ifrån mig? Varför just jag, just vi, just han? Jag vill inte vara glad idag. Jag vill sitta i min gegga. Ösa upp den i hinkar, hälla den över huvudet och gömma mig. Hålla andan och dyka ner, långt långt ner i detta träsk av orättvisa och destruktivitet.

 

I morgon är en annan dag, i morgon ska jag lämna geggan, duscha av psyket och gå starkare och gladare från denna dag. I morgon ska jag känna glädje över de fina barn jag har hos mig, min fina man, mitt härliga liv. Men inte idag. Idag ska jag förbanna världen och sakna min son.

 

<3 3 år av oändlig saknad <3 Denna fina änglapojke hittade jag på mitt skrivbord på jobbet för ett år sedan. Underbara kollegan hade köpt den till mig. Jag tycker om att tänka att Wilhelm sitter glad någonstans, med en vacker pärla av en familj med tre levande syskon som han vakar över i händerna.

 

För att inte deppa ihop helt följde jag med J på en liten shoppingtur efter jobbet.

Förutom en del träningskläder hittade jag dessa underbara krokar.

 

En rejäl förkylning, vakna nätter, titta på gravsten och en årsdag tar mycket energi.

Tårarna är konstant nära, pulsen hög och tröttheten enorm.

 

Jag kapitulerar för dagen, kanske hjälper dessa...

 

Här kommer en länk till den sida jag gjorde för ett år sedan, till Wilhelms minne.

 

 

Tack till alla som delat och läst mitt inlägg igår, jag blir helt överväldigad av hur många som läst! Hoppas att det kan hjälpa någon <3

 

Jag kan aldrig mer hålla dig i min famn, men jag bär dig i mitt hjärta för evigt

 

Igår kunde jag inte somna. Låg och räknade efter vilken dag det var. Tre år minus sju dagar sedan jag höll min första son levande i famnen för sista gången. På tisdag är det tre år sedan han dog. Min älskling. Det gör mig så ledsen att se att det varje dag blir fler som måste stå ut med samma smärta och sorg som vi. Två föräldrapar per dag ungefär, i Sverige. Så risken att man känner någon som drabbas är tyvärr rätt stor. Här kommer fem tips till er som känner någon som drabbas av detta ofattbara, att livet rycks ifrån en.

 

Om det går en reva i min tröja kan jag skaffa en ny. Om min bil går sönder kan jag skaffa en ny. Men man skaffar inte ett nytt barn! Har man ett barn och får ett småsyskon gör man sig väl inte av med det första för att man fått ett nytt? Det gör inte vi som förlorat barn heller. Vi berikas med ytterligare ett barn (förhoppningsvis). Vårt döda barn glöms inte bort (av oss). Det ersätts inte. Det får ett syskon.

 

Ett syskon kan vara en stor hjälp i sorgen efter ett förlorat barn. Ett ljus i mörkret, en stråle av hopp om liv. Men det kan aldrig aldrig ersätta ett dött barn.

 

Våga fråga. Våga lyssna. Vänd inte bort blickan, låtsas inte som ingenting. De allra allra flesta föräldrar vill prata om sina barn, sina ögonstenar. det vill änglaföräldrar också. Om bebisen dog i magen eller förlossningen vill föräldrarna säkert berätta om de fina händerna, hårtesten mitt på huvudet, de långa ögonfransarna, hur mycket bebisen vägde och vem han/hon är lik. hur underbart hon doftade, hur vacker han är. Minnen från när hon låg i magen. Har du tur kanske du kan få se ett foto på det värdefullaste de har. 

Har barnet varit sjukt vill föräldrarna säkert berätta om hur deras älskling kämpat, hur glad han var trots allt. Det första leendet. De glittrande ögonen. Hennes liv som det var, oavsett hur långt. Barnets egenskaper, hur han brukade låta när han ammade, eller hur hon alltid drog sonden ur näsan. Det finns så mycket att prata om när det gäller sina barn, levande eller döda.

 

 

Men också om hur saknaden bränner. Hur det känns när hjärtat slits ur kroppen. Hur ont det gör, hur man fysiskt inte vet hur man ska kunna andas längre. Hur ensamt det känns. Hur ångesten sliter i kroppen. Oron som fräter inuti. Skammen för att man inte kan gråta. Eller för att man råkade skratta, vad ska folk tro då? Tänk om folk tror att man är glad fast man är så ledsen att det inte kan beskrivas i ord?

 

Våga fråga, men framför allt, våga lyssna!

 

Det gör du inte. Har ditt eget barn inte slitits ifrån dig, kan du inte förstå. Och även om du har förlorat ett barn själv, hur ska du kunna veta hur någon annan känner? Du kan bara veta hur just du känner. Att påstå att man förstår hur någon som förlorat ett barn känner när man inte har gjort det själv är lite av ett hån. För det är så ofantligt mycket värre än vad du någonsin kan föreställa dig.

 

Vet du inte vad du ska säga? Kramas. Och fortsätt kramas till den andra släpper taget. Våga stå kvar, våga hålla om. Våga få tårar på axeln utan att springa och hämta en näsduk. Stå bara kvar.

 

Några vill ha vänner omkring sig hela tiden, några orkar inte med något annat än att försöka överleva. Vissa ringer runt till alla och berättar och pratar, vissa orkar inte ens tänka att de äger en telefon. Men många, väldigt många, känner sig övergivna. Efter ett tag slutar alla att höra av sig. Tror att allt är bra, att man glömt och gått vidare. Men det gör man aldrig. Allt blir aldrig någonsin bra igen. Man glömmer aldrig.

Och det kan ta lång tid, riktigt lång tid, innan man mår så bra att man själv kan ta initiativ till kontakt. Så häng kvar. Ring, skicka sms. Visa att du finns och att du bryr dig. Hör inte av dig en gång med ett "jag finns här när du vill" och tystna sedan, för då är det precis så det kommer att bli -tyst.

 

Det finns säkert massor av fler saker att skriva in på denna lista, kanske kommer det en fortsättning så småningom. De här fem var de jag låg och tänkte på i natt när jag inte kunde sova. Läs och tänk på dem om någon du känner, eller någon du möter, förlorat ett barn.

 

Våren är här nu. Som vanligt med många och dubbla känslor.

 

Glädje, för ljuset, värmen

Nedstämdhet, för att det värsta som hänt i mitt liv skedde på våren

Stress, för allt man vill hinna göra innan sommaren kommer. För att planera semester (får vi ens nån i år?)

Lycka, kan man känna annat när fåglarna kvittrar, solen lyser och barnen springer lättklädda och skrattar?

Sorg, Ja, den närmar sig ju, årsdagen, som sagt

Kärlek, visst blir man alltid lite extra kär på våren?

Oro, ny årstid, ny oro. Ha koll på alla pooler och stränder så barnen inte drunknar, passa så de inte blir påkörda när de lär sig cykla...

Energi, trots korta nätter har jag alltid mer energi på den ljusa delen av året

Hunger, eller sug kanske är bättre ord. Efter säsongens första glass, en drink på altanen...

Längtan, efter en fantastisk sommar med familjen.

 

Den nalkar sig dag för dag, årsdagen för Wilhelms död. Tre år har gått snart, det är helt ofattbart. Tre år! Det känns som om det var bara någon månad sedan jag höll honom, och samtidigt en hel livstid sedan. Min älskade lilla pojke.

Något som plågar mig varje vår är att vi fortfarande inte fixat någon gravsten. Varje vår har vi sagt att i sommar måste vi få det gjort. En gång tog vi oss så långt som till stenhuggeriet och tittade på olika stenar. Men sen kom vi inte längre.

Vi vet precis hur vi vill att stenen ska se ut, hur kan det då vara så svårt att beställa den?

I år ska den på plats. Det har jag bestämt, nu vill jag verkligen ha den där. Fast jag lovade samma sak förra våren... Undrar hur länge vår lilla son ska ligga utan sten?

 

I kväll ska jag på seminarium, en introduktion om sorgbearbetning. Mycket spännande och lite läskigt.

 

 

Efteråt ska jag träffa vänner och äta en sen middag. Det ska bli väldigt roligt, alldeles för länge sedan vi hann ses ordentligt!

Ibland är allt bara lite jobbigare än vanligt :-(

 

Fick det här på posten idag!

 

I morse blev jag väckt av något som ömsom slog mig ömsom fladdrade förbi mitt ansikte. När jag slår upp ögonen står Ia ett par centimeter från mitt ansikte och på barnvis lutar hon sig mot mitt öra och frustar ut en pust av varm andedräkt när hon viskar

"Mamma, jag har gjort en flagga!"

Jag: "mhm, fin, men sluta vifta i mitt ansikte är du snäll"

Ia: "jag har gjort den på en lång pinne. Vi ska sätta den på lillebrors plats (Wilhelms grav) för då når vi långt upp och kan signalera till honom!"

Då kan man ju inte blir ens lite irriterad över att hon klippt själv och lämnat saxen så Moa når den och att pinnen är en del av en affisch-ram hon haft sönder...

 

Jag sprang in en snabbis på Jysk på lunchen idag för att kolla efter ett tyg till en ide jag har till sovrummet och då såg jag att vårens solcellslampor kommit. Något tyg blev det inte, men två lampor fick jag med mig därifrån.

 

Jag föreställer mig dig.

Hur skulle du sett ut?

Jag föreställer mig dig.

Vem skulle du ha blivit?

 

Jag föreställer mig dig

för det är allt jag får.

 

Jag får inte se dig,

får inte hålla dig igen.

Inte smeka din kind när du sover,

inte se dig göra bus.

 

Jag får inte se dig,

inte känna dig igen.

Inte tvätta dina skrubbsår

inte se dig växa upp

 

Jag får inte se dig,

inte lära dig om livet

Istället lär du mig så mycket

om livet och mig själv

 

Jag föreställer mig dig

för det är allt jag får

Jag föreställer mig dig

och jag känner dig i mig

 

Du finns där i mitt hjärta

i mitt blod och i min själ

Jag föreställer mig dig

och jag känner dig så väl

 

 

 

 

Vi brukar inte fira våra namnsdagar särskilt i vår familj. Ändå kan jag inte låta bli att känna att om Wilhelm levt hade vi firat honom idag. Vi hade suttit runt bordet allihop och ätit hallon och grädde. Nu satt vi där utan huvudpersonen. Och jag höll för mig själv varför jag tyckte att det idag var en bra dag att ha en extra mellis.

 

Min älskade pojke, du är så saknad!

Jag älskar dig nu och för evigt <3

 

Ja, här kommer nu ett inlägg jag skrev för länge sedan, men som jag inte känt mig mogen för att publicera. 

 

Många som utsätts för sorg och kriser i livet börjar efter ett tag att se över sina relationer och vad som är viktigt i livet. Varför ska man utsätta sig för saker som kostar mer än det smakar? Vilket ansvar har man att "ställa upp" för andra när man inget får tillbaka själv? Måste man ha energitjuvar som vänner bara för att de är gamla vänner? 

 

Svaren är enligt mig givna. Det finns ingen anledning att göra saker som kostar mer än de smakar. Ibland måste man kanske se på lite längre sikt om det kan ge mer då, men kan man inte se en förbättring i framtiden, sluta utsätta dig för det. Strunta i det!

Man har inget ansvar att ställa upp för andra om det samtidigt skadar en själv. Visst ska man ställa upp för vänner och även främlingar om man har möjlighet, men inte på bekostnad av sin egen hälsa. 

Man kan "göra slut" med vänner, och familj, om de är så krävande att de inte längre är vänner mer än av gammal vana.

 

Jag har haft tur med mina relationer, de allra flesta är fina och bra. Vissa på daglig basis, vissa på vecko, månad eller till och med årsbasis, men de finns där och tillför glädje och styrka i mitt liv, i med och motgångar. 

 

Men det finns undantag. Det finns ett par relationer jag tänkt mycket över. Vänt och vridit på. Vad ger de och vad kostar de? Och jag har kommit fram till att de kostar betydligt mer än de smakar. Jag ger och ger men får sällan något tillbaka. Så jag tänker göra slut. Vill de finnas i mitt liv är de hjärtligt välkomna, men jag tänker inte kämpa med näbbar och klor för att de ska finnas kvar. Näbben har slitits ner och klorna gått av. Jag ger upp. Jag har gjort min del. Jag vill lägga den energin på något som ger mig något tillbaka. något som bygger på ömsesidig vilja. Jag tänker inte längre upprätthålla en relation som skulle självdö om inte jag drog hela lasset. 

 

Synd att det är lättare sagt än gjort, men nu är beslutet taget och det är en lättnad! 

Efter att Wilhelm dog upplever jag ofta oro. Första tiden hade jag rena katastroftankar och hade väldigt svårt att vara ifrån familjen. Jag var orolig för att de skulle bli påkörda, rånmördade eller något annat hemskt. Det har blivit mycket bättre även om det fortfarande finns tillfällen då oron riktigt kan lamslå mig.

 

Wilhelm dog av en akut sepsis, en blodförgiftning. När tor var bara några veckor gammal fick han en blåsa på ett finger och naglarna såg hemska ut.. Ingen fara tänkte mitt resonabla jag, han kommer att då svarade mitt oroliga jag. För att lugna mitt oroliga jag gick mitt resonabla jag med på att uppsöka läkare. Det slutade med att vi blev inlagda i fem dagar.

 

 

Och mitt resonabla jag fick ytterligare en rejäl knäck. Att ligga på Astrid Lindgrens barnsjukhus med sin andra son och veta att vi varit i samma hus med vår första son, samma dag han dog, var extremt jobbigt. Jag låg där och mindes sista gången jag höll Wilhelm i mina armar. Hur han blev kallare och kallare. Hur vi blev tvungna att lämna honom där. Tor fick antibiotika intravenöst och de tog prover och kollade till oss dygnet runt. Och han blev bra!

 

 

I kväll kollade vi på Moas nya tänder. Båda hörntänderna på överkäken har spruckit fram för några dagar sedan, men nu ser hon ut såhär:

 

 

Och mitt resonabla jag (som talat med sjukvårdsupplysningen och tandakuten) och mitt oroliga jag har typ världskrig i mig. Tandakuten sa att vi skulle avvakta till tisdag. Tre dagar! det är ju hur länge som helst!

 

 

 

När Ia var liten hade vi namnkalas för henne. Ingen av oss kände att vi skulle döpa henne i kyrkan, vi ville att hon skulle få välja själv när hon blev äldre, så som vi gjort. (Jag döpte mig i samband med konfirmation medan Peter är odöpt).

Men när Wilhelm dog kändes det annorlunda för mig. Jag ville verkligen att barnen skulle döpas. På något sätt blev det som om de fick en samhörighet med Wilhelm då. Han fick en begravning, de fick ett dop. De fick en gemenskap via kyrkan.

 

 

Moa och Ia döptes samtidigt och det var en jättefin ceremoni. Prästen uppmärksammade Wilhelm och han fick ett eget ljus tänt. Så trots att jag grät så jag inte kunde läsa min text kändes det fint. I dopfunten stod Wilhelms lilla skyddsängel som jag fick av min svägerska när jag blev sjuk under Wilhelms graviditet. Så han var med oss på flera sätt.

 

Snart är det dags för Tor att döpas. Datum är bestämt och vi ska träffa prästen om två veckor för att gå igenom ceremonin. Det är bara en månad kvar och vi har inte skickat inbjudningarna ännu. De ligger och väntar på att fyllas i, men det tar emot lite. Det påminner så mycket. Kyrkklockor och vissa psalmer gör nästan ont att höra. Fast på ett bra sätt. Tror jag.

 

I kväll jobbar maken sista kvällen på länge! I morgon är sista dagen innan han går på ledighet från det jobbet fram till årsskiftet. Det ska bli så skönt!

Härligt att ha honom hemma på både morgnar och kvällar. Det känns som om vi kommer att bli mer som en hel familj nu. Så hel familj man nu kan bli när ett barn bara finns med i hjärta och tanke...

 

 

Jag blir väldigt lätt stressad.

 

Efter att vår son dog har det blivit både bättre och sämre.

Det är bättre för att jag fått en lite annan tankegång. Vad är det värsta som kan hända? Om jag skulle komma tio minuter för sent till det där mötet? Eller inte hinna ringa alla samtal innan dagen är slut?

Oftast ger det inga konsekvenser alls. Det enda som krävs är en ursäkt. Om man nu inte skulle hinna. Men faktum är att jag nästan alltid hinner om jag INTE stressar...

 

Däremot är stressen som kommer innifrån något helt annat. När barnen skriker och jag känner mig otillräcklig. När det känns som om livet faller samman och jag inte har någon kraft att ordna upp det. När pulsen stiger "utan anledning". När stressen är så obegriplig att jag inte kan säga "vad är det värsta som kan hända" eftersom jag inte vet vad jag är stressad över riktigt. Den stressen har blivit värre. Mer obegriplig. Och svårare att hantera. Inga logiska tankar biter på den stressen, för den är inte logisk i sig.

 

Något som hjälper är att ha ordning. Något som även producerar stress eftersom jag sällan hinner eller orkar med. I morgon får vi besök av mina föräldrar. Och vårt badrum ser ut såhär:

 

 

Trots att vi har sex tvättkorgar i tvättstugan blir det alltid såhär.

Fast det kasnke inte är så konstigt när tvättstugan ser ut så här:

 

 

Men hey vad är det värsta som kan hända?

1. Mamma städar åt oss. Jag är trots allt över 35 år, det är pinsamt.

2. Mamma tittar menande på röran och städar inte

Tja, de alternativen kan jag ju stå ut med... Fast det vore ju himla nice att slippa! Får se om jag orkar ta ett ryck när barnen sover.

 

Vi står då och då inför händelser som förändrar våra liv. De kan vara självvalda, vi kanske väljer att köpa ett hus, tacka ja till ett jobb eller flyttar utomlands. De kan vara skrämmande för de försätter oss i nya situationer där vi inte vet säkert vad som väntar, men där vi ändå väljer att kasta oss ut och hoppas på att förändringen ska bli till det bättre.

 

Men ibland står man inför händelser som man inte kan styra över själv. Som man inte har någon kontroll över. Situationer som livet, Gud, ödet, tur eller otur försätter en i.

 

Den 28 maj 2010 drabbades vi av en sådan händelse. Vår son rycktes ifrån oss. Vi valde inte att kasta oss ut, vi blev brutalt utslängda i ett kaosartat mörker, utan någon aning om vad som väntade. När vi skulle landa. Hur vi skulle landa. OM vi skulle landa.

 

Många som förlorar barn börjar skriva. Jag gjorde tvärt om. Mina dikter, sångtexter, dagbok, blogg, allt blev tyst. Det fanns inga ord i mig för att beskriva min värld. Jag hade inga sammanhållna meningar att få ner. Inte ens sammanhållna bokstäver. Jag hade inget att säga. Min energi gick åt för att försöka falla åt rätt håll. Leta efter någonstans att få fotfäste.

 

Jag är där nu. Tror jag. Idag skulle vår son ha fyllt tre år. Jag tror att jag kanske har fått orden tillbaka. Jag tror att jag kan skriva igen.

Så idag återupptar jag min blogg. Jag lovar inte att skriva ofta. Eller mycket. Eller alls. Jag gör bara valet att försöka börja skriva igen. Så får jag se hur det går.

Vill ni följa mitt försök är ni välkomna!