Det här blir ett ganska privat inlägg. Jag skriver det med förhoppning om att kanske kunna hjälpa någon annan som befinner sig i samma situation som jag var då, för drygt ett och ett halvt år sedan.
Vi hade fått Moa och då vi inte kände oss redo för fler barn då valde jag att sätta in en hormonspiral. Jag har haft hormonpreventivmedel tidigare utan större biverkningar, men biverkningen av spiralen blev riktigt jobbiga och hade kunnat bli katastrofala för vår familj om jag inte kommit till insikt om det.
Jag blev nämligen väldigt paranoid. Jag blev övertygad, på fullaste allvar, att min man hade träffat en annan kvinna som han dejtade i smyg. Det fanns inga som helst indicier på detta, och inte heller särskilt stora möjligheter för honom att göra det, möjligtvis med en kollega på jobbet kanske, men han var alltid hemma. Men det hindrade inte mig. Jag låg vaken om nätterna och planerade vad jag skulle göra när (inte om) han avslöjade att han ville skiljas. Att han ville det var ett faktum för mig.
Skulle jag ta med mig barnen och åka hem till Jämtland? Skulle jag behålla huset och han få flytta? Jag planerade allt in i minsta detalj, och spelade upp i mitt inre om och om igen olika scenarier när han berättade för mig vad jag redan visste. Jag var som en robot som spelade ett spel. Jag hade rollen som fru och spelade den rätt bra, men i min värld var det bara en fantasi i väntan på den bittra verkligheten.
Min värld var svart. På sätt och vis faktiskt svartare än efter att Wilhelm dog. För då fanns det en anledning, då var sorgen, smärtan och depressionen ett svar på en traumatisk händelse. Min hjärna var fortfarande hel, även om hjärtat var krossat så totalt. Det var det inte när Moa fötts. Då var det min hjärna som blev sjuk och inte alls fungerade och det var fruktansvärt läskigt. Jag hade inget logiskt tänkande utan inbillade mig de mest konstiga saker, som jag oftast inte ens förstod var konstiga förrän efteråt.
Jag googlade om mina känslor och av en slump hamnade jag på ett forum där någon hade beskrivit exakt samma sak som jag upplevde. Hennes omgivning hade reagerat eftersom det gick så långt och hon hade fått hjälp och ganska snart hade de kommit till insikt om att hennes hormonspiral var boven i dramat.
Jag ringde min barnmorska direkt och bad om att få träffa henne och eventuellt ta ut spiralen. Hon höll med och tog ut den samma dag. Vilken fantastisk känsla!
Det tog bara några timmar innan jag började bli mig själv igen. Det var som om jag simmat i en djup mörk tjärn, hållit andan så lungorna riktigt smärtar, för att sedan börja simma uppåt sakta. Se ytan börja glittra och ljuset sila ner, för att efter ytterligare några timmar ta ett sista armtag och bryta ytan, få upp huvudet och kunna ta ett långt ljuvligt andetag. En svart slöja drogs bort från mig och jag blev fri från den ondska som haft mig i sitt grepp.
Så använder du hormonbaserat preventivmedel och du hel plötsligt inte känner igen dig själv, sluta! Det är en känd biverkning även om det är ytterst få som drabbas av den på det sättet.
Jag kommer aldrig någonsin mer använda ett preventivmedel baserat på hormoner, hellre har jag hundra ungar eller lever i celibat! Som tur är finns det ju andra alternativ, annars hade kanske skilsmässa kommit på tapeten på riktigt! :-)
