Hus och familj - Drömmar och vardag

När jag var gravid med Lillan mådde jag bra. Lite högt blodsocker och foglossning, men annars var det inte sååå jobbigt.

Graviditeten med Lillebror visade sig däremot bli en lång kamp. Redan tidigt i graviditeten blev jag dålig och hade sammandragningar och värk.

I början på november, halvvägs genom graviditeten var jag åter på sjukhus och blev beordrad sängläge, vila, och att jag skulle sluta stressa. Lättare sagt än gjort, men jag gjorde mitt bästa.

Jag blev sjukskriven men blev inte bra.

 

I början på december blev jag inlagd efter att ha åkt akut till sjukhuset. Jag hade väldigt ont, och rejäla sammandragningar, fast det förstod jag inte då. Värken var så svår att jag inte insåg att det var riktiga sammandragningar jag hade. När jag kom in på specialistmödravården skulle jag fylla i ett papper med personnummer osv, men innan jag hunnit göra det kom en barnmorska och tog mig med till ett rum. Hon berättade senare att hon trodde att förlossningen startat, att jag betedde mig precis så. Sammandragningarna/värkarna var regelbundna och ganska starka, men stannade tack och lov av med medicinering.

Trots tidigare odlingar visade det sig att jag fått en rejäl urinvägsinfektion som skapade denna reaktion i kroppen. Jag fick antibiotika och skulle snart bli bra...

 

Men jag blev bara sämre. Infektionen gick upp i njurarna och jag kissade blod. Ingen höjdare kan jag säga! Fick fyra olika sorters antibiotika i dropp innan infektionen vände och jag började bli bättre. Jag var då i vecka 26 och hoppades att jag skulle klara mig ett par veckor till och ta mig förbi den magiska vecka 27, så bebisen skulle överleva om han föddes.

Efter en vecka blev jag utskriven med stränga order att vila, men ett par veckor senare blev jag inlagd igen på grund av att sammandragningarna inte gav med sig.

Mellan var femte och var tionde minut, dygnet runt, hade jag sammandragningar. Många var de nätter när jag låg och klockade och oroade mig över att förlossningen skulle starta, och jag började bli rejält sliten.

Den 29 december tog jag min första insulinspruta. Min graviditetsdiabetes var bekräftad och behövde behandlas med insulin en gång om dagen.

Jag var på sjukhuset mellan tre och sex gånger i veckan, tog insulin och åt bricanyl för att sammandragningarna inte skulle bli för svåra.

 

I mitten på februari var jag riktigt sänkt och önskade bara att graviditeten skulle ta slut. Jag minns att jag var rädd för att inte kunna ta till mig barnet efter förlossningen för att jag mådde så dåligt. Jag ville bara att det skulle vara över. Jag hade ingen energi kvar att längta efter bebisen, jag längtade bara efter att graviditeten skulle ta slut. Tack och lov träffade jag en jättebra läkare som tog sig tid att lyssna på mig. Hon fick mig att ta nya tag och jag började må bättre igen. Oron för för tidig förlossning släppte, jag hade ju gått över 30 veckor så bebisen skulle ju med största sannolikhet klara sig om förlossningen kom igång.

 

Eftersom jag är diabetiker fick jag göra flera tillväxtultraljud. Jag började istället oroa mig för att jag skulle gå länge innan förlossningen och att barnet skulle bli stort. Lillan fastnade ju i skulderdystoci och det ville jag inte vara med om igen. Det är svårt att säga vad det beror på, men det är ökad risk för stora barn och barn med mammor som har diabetes, så jag var väldigt orolig.

Ultraljuden visade på en stor bebis. Enligt beräkningar skulle han väga 5540 gram om jag födde på beräknad dag. På grund av min befogade oro för skulderdystoci, bebisens storlek och min starka önskan att föda vaginalt, fick jag äntligen en igångsättning den 8 mars.

 

Vilken lättnad! Snart skulle det vara över!