Hur tröstar man en tvååring med sorg?
Vår lilla tjej är en oändlig källa till glädje och kärlek. Jag blir aldeles varm i kroppen när jag hör henne sjunga för lillebror, "lillebror, lillebror, lille söte lillebror" (lille katt-melodin). Men ibland blir sorgen efter lillebror så oändligt mycket svårare.
När hon sitter på kvällen och gråter "mamma, jag vill ha min lillebror hääääär", då brister mitt hjärta, igen. Min egen sorg kan jag bära, åtminstone för det mesta. Men min dotters sorg gör så ofantligt ont.
Jag trodde hon skulle glömma, att hon är för liten för att minnas och förstå. Men varje dag pratar hon om sin lillebror. Ofta vill hon att vi ska åka till hans "plats" (graven). Hon tar med sig nappar och teckningar att lämna där. Hans vagga står i hennes rum, vi får inte ställa undan den. Där bäddar hon sina mjukisdjur, och ibland sig själv.
Hon sover med lillebrors napp i handen varje natt.
Det mesta kan jag se med ömhet, det ger mig en värme att se att hon minns, att hon saknar.
Men inte när hon gråter. När jag ser att hon är så full av sorg och längtan efter sin lillebror. När hon uttalar orden "jag vill ha lillebror här", då faller jag sönder.
Varför ska hon som är så liten behöva bära denna sorg? Varför kan jag inte få ta den åt henne så hon får slippa? Hur ska jag kunna trösta, när min egen sorg och saknad är så stor?
När hon sitter på kvällen och gråter "mamma, jag vill ha min lillebror hääääär", då brister mitt hjärta, igen. Min egen sorg kan jag bära, åtminstone för det mesta. Men min dotters sorg gör så ofantligt ont.
Jag trodde hon skulle glömma, att hon är för liten för att minnas och förstå. Men varje dag pratar hon om sin lillebror. Ofta vill hon att vi ska åka till hans "plats" (graven). Hon tar med sig nappar och teckningar att lämna där. Hans vagga står i hennes rum, vi får inte ställa undan den. Där bäddar hon sina mjukisdjur, och ibland sig själv.
Hon sover med lillebrors napp i handen varje natt.
Det mesta kan jag se med ömhet, det ger mig en värme att se att hon minns, att hon saknar.
Men inte när hon gråter. När jag ser att hon är så full av sorg och längtan efter sin lillebror. När hon uttalar orden "jag vill ha lillebror här", då faller jag sönder.
Varför ska hon som är så liten behöva bära denna sorg? Varför kan jag inte få ta den åt henne så hon får slippa? Hur ska jag kunna trösta, när min egen sorg och saknad är så stor?
