Lyckligt lottade i vår olycka
Sedan vår lillkille dog har jag läst en hel del om och av föräldrar som förlorat barn. Genomgående verkar vara de stora problem som de har när de ska möta sin omgivning.
En familj skulle flytta till en annan stad eftersom de inte klarade av att möta grannars och "vänners" "inte-blickar". Människor de trodde stod dem nära som inte klarar av att möta deras blick när de går förbi. Tystnaden inne på affären när de kom in. Telefonens tystnad när vänner inte ringde för att de inte visste vad de skulle säga.
En mamma ville tatuera sin panna, eller åtminstone köpa en tröja, med texten "tala med mig om X". Hon hade så mycket att berätta om sin döda son, men ingen som kunde eller ville lyssna. Ingen ville såra henne och alla försökte låtsas som ingenting hänt. Hon fick aldrig tala om sin vackra underbara son med de glittrande ögonen och fina smilgropar.
I nöden prövas vännen är ett ordspråk som föräldrar till änglabarn ofta använder. Och det är säkert sant.
Men jag tror alla våra vänner består provet. Ingen har någonsin, vad jag kan minnas i alla fall, vänt bort blicken från mig. Ingen har låtsats som ingenting. Ingen har försökt få tyst på mig när jag vill berätta något om vår "lillebror". Gamla vänner jag inte träffat på år och dar har kontaktat mig och frågat om de kan göra något för oss. Vänner från andra sidan landet har erbjudit sig att komma hit för att stödja oss. En av mina äldsta barndomsvänner ringde mig. Många gånger. Jag orkade inte svara, men vad det värmde att hon ringde! Och fortsatte ringa och skicka små meddelanden fast hon aldrig fick svar i början. Våra familjer har varit underbara. Aldrig har jag fått höra "det var tur at han inte hann bli så gammal" (jo, det är sant, många säger sånt!) eller "ni har ju i alla fall hunden kvar" som en annan mamma fick höra.
Kort sagt, vi måste ha fantastiska vänner! Tack för att ni finns!
En familj skulle flytta till en annan stad eftersom de inte klarade av att möta grannars och "vänners" "inte-blickar". Människor de trodde stod dem nära som inte klarar av att möta deras blick när de går förbi. Tystnaden inne på affären när de kom in. Telefonens tystnad när vänner inte ringde för att de inte visste vad de skulle säga.
En mamma ville tatuera sin panna, eller åtminstone köpa en tröja, med texten "tala med mig om X". Hon hade så mycket att berätta om sin döda son, men ingen som kunde eller ville lyssna. Ingen ville såra henne och alla försökte låtsas som ingenting hänt. Hon fick aldrig tala om sin vackra underbara son med de glittrande ögonen och fina smilgropar.
I nöden prövas vännen är ett ordspråk som föräldrar till änglabarn ofta använder. Och det är säkert sant.
Men jag tror alla våra vänner består provet. Ingen har någonsin, vad jag kan minnas i alla fall, vänt bort blicken från mig. Ingen har låtsats som ingenting. Ingen har försökt få tyst på mig när jag vill berätta något om vår "lillebror". Gamla vänner jag inte träffat på år och dar har kontaktat mig och frågat om de kan göra något för oss. Vänner från andra sidan landet har erbjudit sig att komma hit för att stödja oss. En av mina äldsta barndomsvänner ringde mig. Många gånger. Jag orkade inte svara, men vad det värmde att hon ringde! Och fortsatte ringa och skicka små meddelanden fast hon aldrig fick svar i början. Våra familjer har varit underbara. Aldrig har jag fått höra "det var tur at han inte hann bli så gammal" (jo, det är sant, många säger sånt!) eller "ni har ju i alla fall hunden kvar" som en annan mamma fick höra.
Kort sagt, vi måste ha fantastiska vänner! Tack för att ni finns!
