foglossning och pappaledighet
Ligger kvar i sängen. Har sovit kasst och har ont i rygg och bäcken. De sista dagarna har varit tunga på jobbet fast än P. hjälpt till så mycket han hunnit. Tycker lite synd om honom, han är så snäll. Inte nog med att han jobbat en extra dag på sitt vanliga jobb, plus nu i helgen, han har dessutom hjälpt mig flera timmar på eftermiddagarna både onsdag, torsdag och fredag.
På måndag är han nästan helt ledig, han ska bara in till jobbet ett par timmar under dagen. Så då ska jag försöka smyga iväg så han får sovmorgon...
I torsdags blev jag halvtidssjukskriven för mitt tunga arbete och min "bäckenuppluckring" som jag antar är samma sak som foglossning(?) Det var väldigt skönt, särskilt som jag redan har anställt en vikarie som ska ta över allt tungt från både mig och J. som redan går på halv havandeskapspeng för de tunga lyften. Så snart är vi tre i företaget igen, det ska bli kul med lite nya perspektiv och lite mer go än vad jag och J. besitter just nu. Nästa vecka blir dock lite tuff eftersom varken jag eller J. får göra något tungt, men vikarien inte kan börja förrän veckan efter, men jag har i alla fall förvarnat älskade P. om att han troligtvis behöver göra en ännu större insats nästa vecka...
Jag blir så irriterad på alla jag pratar med när jag berättar att jag ska gå tillbaka och jobba efter fyra veckor efter förlossningen. Det vanligaste svaret är
"haha, vänta bara, när barnet väl kommer kommer du inte alls att vilja gå tillbaka"
Då undrar jag:
1. VILL alla pappor gå tillbaka och jobba efter bara tio dagar tillsammans med sin nya familj? Har HAN något större val?
2. Det handlar inte om vad jag vill eller inte vill, jag MÅSTE gå tillbaka och jobba om inte mitt företag som jag kämpat för i flera år ska krascha ihop...
Jag kan säga redan nu att jag inte kommer att vilja gå hemifrån och lämna lillan och P. Jag kommer säkert gråta när jag gör det och kommer troligtvis inte att kunna koncentrera mig alls på jobbet. Men någon måste sköta mitt företag och den någon är jag!
Jag tänker så här: Det är inte många familjer förunnade att BÅDE mamma och pappa kan vara hemma hela första månaden. Resten av sommaren kommer P. vara hemma på heltid och jag måste jobba kanske 10 timmar i veckan, som jag kan styra i princip själv, så jag är ändå hemma... ...158 timmar i veckan, då vi kan vara en hel familj och lära känna vår lilla nykomling. Jag tror vi kommer att ha det ganska lyxigt och många kommer att vara avundsjuka på oss som kan vara lediga tillsammans så mycket. ÄNDÅ, eller kanske PÅ GRUND AV det får jag höra så mycket kommentarer om hur vi planerat vår ledighet.
Det som irriterar mig mest är att de flesta verkar tycka att P. hur enkelt som helst ska kunna jobba heltid, medans jag inte ens kommer att fixa några timmar då och då. Och om jag lyckas är jag en dålig mamma som inte hellre vill vara hemma med min bebis.
Skitsnack säger jag!
Jag är fullt övertygad om att P. kommer bli en fantastisk hemmapappa och lillan får på köpet en lite annorlunda bild än den rådande könsuppdelningen i samhället idag! Fram för alla Pappor!
På måndag är han nästan helt ledig, han ska bara in till jobbet ett par timmar under dagen. Så då ska jag försöka smyga iväg så han får sovmorgon...
I torsdags blev jag halvtidssjukskriven för mitt tunga arbete och min "bäckenuppluckring" som jag antar är samma sak som foglossning(?) Det var väldigt skönt, särskilt som jag redan har anställt en vikarie som ska ta över allt tungt från både mig och J. som redan går på halv havandeskapspeng för de tunga lyften. Så snart är vi tre i företaget igen, det ska bli kul med lite nya perspektiv och lite mer go än vad jag och J. besitter just nu. Nästa vecka blir dock lite tuff eftersom varken jag eller J. får göra något tungt, men vikarien inte kan börja förrän veckan efter, men jag har i alla fall förvarnat älskade P. om att han troligtvis behöver göra en ännu större insats nästa vecka...
Jag blir så irriterad på alla jag pratar med när jag berättar att jag ska gå tillbaka och jobba efter fyra veckor efter förlossningen. Det vanligaste svaret är
"haha, vänta bara, när barnet väl kommer kommer du inte alls att vilja gå tillbaka"
Då undrar jag:
1. VILL alla pappor gå tillbaka och jobba efter bara tio dagar tillsammans med sin nya familj? Har HAN något större val?
2. Det handlar inte om vad jag vill eller inte vill, jag MÅSTE gå tillbaka och jobba om inte mitt företag som jag kämpat för i flera år ska krascha ihop...
Jag kan säga redan nu att jag inte kommer att vilja gå hemifrån och lämna lillan och P. Jag kommer säkert gråta när jag gör det och kommer troligtvis inte att kunna koncentrera mig alls på jobbet. Men någon måste sköta mitt företag och den någon är jag!
Jag tänker så här: Det är inte många familjer förunnade att BÅDE mamma och pappa kan vara hemma hela första månaden. Resten av sommaren kommer P. vara hemma på heltid och jag måste jobba kanske 10 timmar i veckan, som jag kan styra i princip själv, så jag är ändå hemma... ...158 timmar i veckan, då vi kan vara en hel familj och lära känna vår lilla nykomling. Jag tror vi kommer att ha det ganska lyxigt och många kommer att vara avundsjuka på oss som kan vara lediga tillsammans så mycket. ÄNDÅ, eller kanske PÅ GRUND AV det får jag höra så mycket kommentarer om hur vi planerat vår ledighet.
Det som irriterar mig mest är att de flesta verkar tycka att P. hur enkelt som helst ska kunna jobba heltid, medans jag inte ens kommer att fixa några timmar då och då. Och om jag lyckas är jag en dålig mamma som inte hellre vill vara hemma med min bebis.
Skitsnack säger jag!
Jag är fullt övertygad om att P. kommer bli en fantastisk hemmapappa och lillan får på köpet en lite annorlunda bild än den rådande könsuppdelningen i samhället idag! Fram för alla Pappor!
