Tighta till
Hårda bud på mitt jobb ;-)
Stenhård träning
Det blev ett pass på gymmet i morse, efter ett tag i trädgårdslandet började jag tycka att det var lite onödigt!
Att flytta dessa stenar var mer än ett pass på gymmet! Toppat med att skyffla upp allt grus från gången och lägga det på uppfarten istället så kändes det som en rejäl genomkörare av kroppen.
Investering i MIG
Första passet med min PT är nu avklarat. Kändes väldigt bra. Inte så spektakulärt, men skönt. Det kändes som om hon verkligen lyssnat på mig under konsultationen. Fått med vad som var viktigt för mig och satt ihop ett program som var anpassat efter just mig.
Jag ser fram emot dessa månader med träning med henne som stöd, är helt övertygad om att de kommer ge resultat. Både vad gäller vikt, styrka, smidighet och snabbhet. Och inte att förglömma, det psykiska.
För det är verkligen så att det psykiska måendet går hand i hand med det fysiska. Inte alltid och inte till 100 procent, men träning, motion och en bra fysisk hälsa förbättrar verkligen oddsen för ett bättre psykiskt mående, det är jag övertygad om.
Den sista tiden har varit ganska omvälvande för mig. Jag har verkligen tänkt. Vad som är viktigt för mig. Vad jag vill. Både privat och på jobbet. Hur ser framtiden ut? Hur vill jag att den ska se ut? Hur ska jag nå dit?
Mitt rivande i trädgården är ett litet uttryck för detta. Jag vill inte leva mitt liv för att behaga någon annan (självklart vill jag behaga min man, men inte på bekostnad av min egen hälsa eller mig själv). Jag vill verkligen inte leva mitt liv för att behaga en trädgårdsarkitekt som förmodligen aldrig tänker på mig, och om han gör det skulle han ändå vara förskräckt över hur vi misskött trädgården. Jag vill ha en trädgård som jag trivs i.
Jag vill omge mig med personer som ger mig kärlek, energi och styrka. Personer som gör mig glad och uppspelt. Personer som får mig att tänka "JAA!" och inte "Åh, inte igen, suck...)
Jag vill hitta strukturer, rutiner och tankemönster som gör att jag kan somna på kvällen med känslan av "åh, vilken härlig dag" och inte "Jag har inte hunnit det och det, fan vad trött jag är, undrar om jag får sova i natt".
Som vanligt går jag all in, varför bara träna löpning när man kan träna på gym, skaffa PT, gå med i löpgrupper, fixa i trädgården, städa garderober, rensa ut "skit" både utom som inombords, träna på att bli stark och positiv, att bli en bra chef. En bra fru, en bra mamma. Ett steg i taget finns inte. För allt hänger ihop. Som en härlig kladdig seg kaka, har man väl tagit en tugga kan man liksom inte slita sig förrän man ätit upp hela kakan. Eller åtminstone inte förrän man är väldigt mätt och nöjd.
Nu har jag naggat lite i kanten på kakan ett bra tag. Luktat på den. Slickat lite på den. Klämt och kännt. Nu tar jag en tugga. En stor. Jag investerar i mig och min hälsa. Mitt mående. Mitt bemötande av min omgivning. Så att min omgivning tänker "JAA!" när de träffar mig, och inte "Åh, inte igen, suck..."
Jag tänker spendera resten av kvällen med att tänka
"JAA! Fan vilket bra liv jag har, och jag tänker banne mig leva det så bra jag bara kan!"
En vacker dag i vintras, när jag sniffade lite på "kakan". Dit är jag på väg. Framåt. Mot ett ännu bättre liv. Mot glädje och kärlek. Mot omtänksamhet och värme. Mot en hel drös dagar av "JAA!"
PT
Idag har jag varit på konsultation med en personlig tränare. Kändes väldigt bra och peppande redan nu. Det kostar ju en hel del pengar, men jag tror att det kan vara värt det för mig. Dels för att få bra träningsprogram och hjälp med att komma till rätta med de smärtor och skador jag har, dels som en liten extra motivering att hålla mig på rätt kurs.
Nu velar jag mest om jag ska köpa 8 eller 10 pass på en gång...
ultraljud och laser
Inspirerad!
Man skulle kunna tro att min skadade fot har hämmat min entusiasm för löpning. Men så är inte alls fallet. Springcross lärde mig flera saker, bland annat, det viktigaste, JAG KAN! Kan jag springa en mil på en stukad fot, då kan jag springa utan stukad fot också!
Jag hade väldigt ont i foten när jag sprang, vid många tillfällen övervägde jag att bryta och flertalet gånger kom tårar för att det gjorde så ont. Men övriga kroppen kändes lätt. Jag hade lugnt kunnat springa mycket längre om det inte varit för foten. Jag var inte det minsta slut i kroppen i övrigt. Visserligen gick det väldigt långsamt på slutet och det gör ju såklart att pulsen hålls nere och orken räcker längre, men vem har sagt att man måste springa snabbt? Trots foten inser jag att en halvmaraton inte alls är långt borta, så länge jag inte har någon tidspress.
En annan sak jag insåg är att jag verkligen gillar att springa terräng. Jag visste det tidigare och springer sällan asfalt i vanliga fall (fast nu i vinter har det ju blivit mest löpband pga barnen) men nu känner jag mig övertygad om att det är terräng som är min grej.
Ska ta ett snack med maken, just nu är jag väldigt sugen på att bli medlem i team nordic trail. De har träning en gång i veckan och kör terränglöpning med ledare. Frågan är om det går att få ihop logisitiken med hem och jobb så att jag kan ta mig in till stan en gång i veckan i sommar? Inspirationen och motivationen är hög nu, hoppas bara foten läker snabbt så jag kan komma ut på en tur snarast!
Varning för äcklig bild, här är min fot idag, blå från halva vaden ända ner till tårna!
springcross
Idag har jag sprungit springcross 12 km. Det började lite halvknaggligt då tågen var försenade så jag trodde att jag knappt skulle hinna till starten. Men när jag stog där på perrongen och ringde runt för att få skjuts till universitetet kom det ett tåg trots allt och jag kom i ganska god tid. Hann gå på toa, lämna in mobilen och överdragsjackan, möta upp kompisar och till och med studsa lite uppvärmning med friskis och svettis innan starten.
Första kilometern var rätt tung och jag kände mig inte så alert. Jag blev omsprungen av många men höll ett öga på klockan för att hålla ett lagom tempo. Vid dryga en kilometer blev det backigt och jag kom i kapp flera som sprungit om mig tidigare, kändes skönt och jag började känna mig riktigt peppad!
Det höll i sig till två kilometer ungefär. Banan var rejält lerig, över en decimeter lera som skorna riktigt sög fast i. Så jag gjorde ett dåligt val och sprang vid sidan av stigen (som majoriteten gjorde). I trängseln och villervallan i skogen bland lera och kullfallna träd klev jag på en gren - och halkade! Jag både kände och hörde hur det knäppte till i foten och när jag haltade vidare insåg jag att jag skulle vara tvungen att bryta. Men jag kunde ju inte stanna mitt i skogen så jag sprang vidare, och plötsligt hade jag kommit till varvning! Jag kunde bara inte ge upp så jag sprang vidare. Väldigt bestämd och envis och lite orolig då jag började kallsvettas och få svimningskänslor. Men det är ju folk runt hela banan tänkte jag och sprang vidare...
Min fot efter målgång
Så småningom började jag bli varvad och sedan kom horden av alla herrar som startade en timme efter damerna och bara dansade förbi mig. Flera kom med glada rop som "bra kämpat! Kämpa på! Snart i mål!" när de sprang förbi. De första ville jag helst ge en smäll på käften för att de var så himla hurtiga och jag hade så satans ont. Men efter ett tag kändes det väldigt bra, så snällt av dem att heja på mig mitt i deras eget lopp! På slutet fick jag till och med ur mig käcka "Tack så mycket!" lite då och då.
Jag satte lite mål för mig själv. Först skulle jag springa till 10 km och gå de två sista. Men när jag väl var där tänkte jag att det var lika bra att kämpa på ett tag till. Så jag sprang hela vägen in i mål!
Den absolut jobbigaste sträckan var upploppet. När jag insåg att jag skulle klara det samtidigt som adrenalinet var på upphällningen i kroppen. Jag pendlade mellan "JAAA"- känslor, eufori och gråt av lättnad och stolthet.
Frågan är vad jag tycker om min bedrift i morgon när jag fortfarande inte kan gå, undrar om jag kommer vara stolt eller förbanna min dumhet som sprang en mil på en stukad fot...
Motivation och energi
En vecka kvar till mitt första lopp.
Energin är på noll. Tröttheten känns total. Positiv anda är det ont om just nu och motivationen är låg.
Trots att jag inte alls kände för det tvingade jag mig att springa en halv mil igår. Kändes inte bra. Jag var helt slut redan efter några hundra meter och inte blev det bättre. Det kändes inte ens bra efteråt. Jag brukar alltid få en lätt euforisk känsla efter ett löppass, men igår infann den sig inte.
Kanske är det för att jag har sömnbrist. Eller energibrist, jag går ju trots allt på en diet med kaloriunderskott. Eller så är det helt enkelt tävlingsnerver. Jag känner mig inte alls redo för att tävla (även om jag inte satsar på att vinna såklart, utan vill mest klara distansen, det gör inget om jag kommer sist, bara jag kommer i mål). Jag försöker och försöker få till någon positiv känsla i kroppen. Men den vägrar infinna sig.
Kanske kommer den i kväll när jag ska vara på plats och heja på alla ultralöpare som springer TEC, Täby Extreem challenge. Min kompis ska springa 16 MIL i helgen. Helt makalöst! Jag vet inte om det är deprimerande eller inspirerande att hon har en snabbare tid på milen när hon ska springa 16 mil, än vad jag har när jag springer en mil... :-)
Jag har i alla fall bestämt mig för att jag ska öka på mitt matintag under veckan som kommer och hoppas att det ger lite mer energi i kroppen. Jag ska inte "äta upp mig" inför loppet, det är ju trots allt bara 12 km, utan jag ska helt enkelt försöka ligga på en lagom nivå så att jag inte känner mig så slut i kroppen. Jag ska också försöka få sova minst en hel natt, helst två. I natt och natten innan loppet. Jag vet av tidigare erfarenhet att en natts ostörd sömn verkligen kan göra skillnad. I själva verket är jag rätt säker på att sömnen är en större bov i dramat än kosten, men kör lite safe och ökar energiintaget också.
Fredagskväll och lördagsträning
Gårdagskvällen var riktigt trevlig. Lite rött vin, plockmat, prat och skratt. Jag hade visserligen tänkt springa en mil efter jobbet igår, men för sjutton, man kan väl ändra sig!
Det var inte fullt lika trevligt att Tor fick magsjuka och kräktes upp allt han åt hela natten. Om magsjuka kunde materialiseras skulle jag hugga den i småbitar med en yxa! Enough!!!
Det var inte heller lika roligt att se vardagsrumsbordet när jag klev upp...
Rödvinsflaskan är min, resten av röran skyller jag på de andra ;-)
Kände mig lite nervös i kroppen av att ha missat träningen igår så efter att barnen verkligen sett till att sömnen var obefintlig stapplade jag upp och tänkte att lite träning skulle göra mig piggare. Det funkade, i alla fall ett litet tag...
Redo! Proteinshake till frukost, vatten, blöt handduk och datorn med film med lite lagom action.
En mil blev det. Kände mig tvungen att gå lite i mitten då jag blev lite trött i benen (sömnbrist måste det vara, kan absolut inte ha med vinintaget att göra!) Men jag är nöjd bara med att jag bestämde mig för att träna istället för att ligga kvar i sängen så det får ändå ses som ett lyckat pass.
Startnummer!
Nu har mitt startnummer till springcross kommit nerdimpande i mailen! Wow, det blev lite verkligt nu. Ska jag verkligen genomföra ett lopp? Springa 1,2 mil tillsammans med en hel hög andra människor? Jag fick nog allt lite pirr i magen nu! Nervositet och upprymdhet.
Det ska bli så otroligt kul! Veckan innan ska jag vara på plats på TEC, Täby Extreem Challenge, och heja på och insupa lite inspiration. Det ska bli så häftigt att se alla ultralöpare springa. Med det på näthinnan borde det gå riktigt lätt att springa loppet veckan efter!
Onsdagsträning
Jag hade tänkt vila idag men det blev 7,5 km på löpbandet ändå. Jag använde en "väst" gjord för att hjälpa till med hållningen genom att dra axlarna bakåt, och jag kände inget av axeln förrän jag tagit av den. Så trots att den känns lite klumpig och jobbig så kommer jag nog använda den igen. Skönt att inte få ont.
Nu går ögonen mer i kors än vanligt och sängen är väldigt lockande, god natt på er!
Min kostplan
Jag har ett ganska stort kontrollbehov och det återspeglas även i hur jag lagt upp min kostplan. Som jag har skrivit förut så funkar inte "äta lite lagom" för mig. Jag mår varken bra av det eller klarar av det då det alltid tenderar att bli alldeles för mycket, eller för lite. Så nu har jag satt ett dagsmål med vad jag ska få i mig och försöker äta ganska strikt efter det.
Min "ideal-dag" som jag tänker nu innebär följande intag i mat:
Protein: 100-150 gram från ägg (ekologiska), mejerier, gräsbetande djur och vildfångad fisk eller proteinpulver
Fett: ca 55 ml av god kvalitet som kallpressad rapsolja, linfröolja, kokosfett, avokado eller oliver tex.
Kolhydrater: minimalt.
Jag vägrar vara hungrig men till min förvåning räcker det här gott åt mig. Jag upplever sällan hunger innan det är lagom dags att äta igen. Hade jag blivit hungrig hade jag ökat mängden fett, men som sagt så funkar det här bra för det mesta. Med detta intag ligger jag på ett kalori-underskott vilket passar mig bra då jag vill gå ner i vikt. Jag har väldigt dålig koll på kalori-tänket och är väl egentligen inte så intresserad av det då jag tror att det har underordnad betydelse. Det viktiga tror jag är VAD man äter. Självklart är det viktigt även hur mycket man äter, men om man äter sig mätt på fett istället för kolhydrater är det svårt att överäta då man (i alla fall jag) får en mättnadskänsla tidigare än med en kolhydratrik kost.
Dagens frukost, en fralla bakad i princip helt utan kolhydrater men med ca 25 gram protein, med bregott och ost. Lite grönsaker på hade ju inte suttit fel men det var tomt i kylskåpet på det idag. Detta har jag stått mig på i 3,5h. Jämfört med om jag ätit vanlig franska tex, då jag säkert ätit tre eller fyra minst och ändå varit hungrig efter en timme...
Tisdagsträning
Jag siktade på en mil idag men stannade på 6 km då jag fick känningar av min högra axel. En av mina skador som jag hoppas kunna träna mig fri från så småningom.
Det var dessutom lite svårt att koncentrera sig på löpningen när jag var på helspänn för att lyssna så inte Moa vaknade och kräktes. Håller tummarna för att inte jag ska bli smittad igen, jag vill och behöver verkligen vara frisk nu.
Mål
Mina primära mål med kost och träning är framför allt att bli normalviktig, stark, uthållig och smärtfri.
Vägen dit har jag tänkt mig ska gå via följande mål:
Gå ner i första hand 17 kilo (8,6 kg avklarade, så det är 8,4 kg kvar)
När jag nått dit så får vi se, eventuellt vill jag gå ner ytterligare kilon men det beror på. Jag har inga illusioner om att se ut som jag gjorde när jag var 18 igen, kroppen har ju förändrats av fyra graviditeter på fem år. Och ålder...
Jag hoppas på att kunna nå detta mål till den 14 september.
Klara att springa milen sub 60 minuter
Genomföra springcross 20 april (1,2 mil terränglopp)
Genomföra milspåret 23 maj (helst sub 60 men vi får se hur det går med det)
Genomföra Jämtland på fötter 20 juli, (halvmaraton) om jag är "hemma" i Östersund då.
Genomföra Stockholm halvmaraton 14 september
Genomföra Stockholm maraton 31 maj 2014
Genomföra Stockholm maraton 31 maj 2014
Piece of cake. Eller nåt sånt :-P
Överhettad
Med bara 20 dagar kvar till loppet bestämde jag mig för att fixa distansen, 12 km, för att veta att jag klarar det. Jag ska inte säga att det var lätt, men det gick. Mitt största problem när jag springer är att jag blir så fruktansvärt varm. Jag svettas inte så mycket men känner mig fort som en överkokt kräfta, trots att vi har väldigt svalt i träningsrummet (springer mycket på löpband för att kunna träna när kidsen sover). Jag har en tunn handduk som jag blöter innan jag tränar som jag svalkar av mig med men jag blir ändå så varm att jag känner mig svimfärdig. Trist och jobbigt! En biverkning av det är också att jag trycker i mig vatten för att svalka mig och det är inte heller så bra att försöka springa en mil med flera liter vatten i magen...
Men förhoppningsvis blir det bättre, kroppen kanske lär sig att reglera värmen bättre så småningom och min tanke är ju att börja köra utomhus emellanåt också och då är det lite lättare även om jag vet av erfarenhet att jag blir överhettad även ute.
12 km blev det i alla fall igår i en hastighet av 8,5-10 km/h. 8,5-9 km7h är ganska bekväm fart för mig att springa i, 10 km/h är mer ansträngande och inget jag skulle kunna hålla en längre sträcka i dagsläget. Efter löpningen gjorde jag lite magövningar, vilket känns idag!
Dagens träning
Idag blev det ett kort tempopass. 3,6 km där jag ökade 0,5 km/h per 200 meter upp till 12 km/h.
Kände av både ena foten och ena knät, precis som de senaste två dagarna, så jag stoppade där och joggade ner på 7,5 km/h för att inte ställa till något långvarigt. Eftersom det är tredje dagen jag har lite ont blir det en naproxen i kväll. För säkerhets skull.
Innan träningen fixade jag lite med tvätten, fick till och med igång en maskin. Nu är det bara sisådär 372 maskiner kvar att tvätta :-P
Kände av både ena foten och ena knät, precis som de senaste två dagarna, så jag stoppade där och joggade ner på 7,5 km/h för att inte ställa till något långvarigt. Eftersom det är tredje dagen jag har lite ont blir det en naproxen i kväll. För säkerhets skull.
Innan träningen fixade jag lite med tvätten, fick till och med igång en maskin. Nu är det bara sisådär 372 maskiner kvar att tvätta :-P
Min nya passion
Jag är väldigt intresserad av mat. Och kost. Och hälsa. Och hur vår kost och vår mat påverkar vår hälsa. Även hur vi tränar och rör oss påverkar såklart vårt mående men i mitt vuxna liv har träningen varit ganska begränsad.
Jag har haft problem med mina knän sedan tonåren och 2002 blev jag sjuk med reaktiv artrit som första diagnos. (det visade sig senare vara något helt annat). Mina knän förvärrades och all ansträngning ledde till inflammationer. Så jag slutade belasta knäna så gott det gick.
Tills 2011 då jag med hjälp och pepp från min vän, den ena halvan i pace on earth, bestämde mig för att göra ett seriöst försök att lära mig springa. Skor för närmare 2000 kronor inhandlades för att passa mitt löpsteg och jag fyllde på mina förråd med antiinflammatoriska läkemedel. Sen gav jag mig ut. Varvade gång och långsam jogg i en kilometer. Sen två. Sen tre. Till slut var jag uppe i över 15 km! utan att ha ont i knäna! Smärtan var som bortblåst! Helt fantastiskt och jag var euforisk!
-18 grader på väg till jobbet!Ända tills en dag i början av januari 2012, då jag helt plötsligt inte kunde springa. Det högg i höfterna, fogarna gjorde ont och knäna värkte. Jag vände hem efter en kilometer med mina aningar om orsaken. Morgonen efter plussade jag med vårt fjärde barn! Löpningen blev lagd på is i elva månader, men nu har jag börjat igen.
Det är så fantastiskt roligt! Det är jobbigt ibland. Ibland tror jag inte att jag ska klara det. Att jag inte ska orka en endaste meter till. Men det gör jag. Nästan alltid.
I slutet av april springer jag mitt första lopp. 12 kilometer lätt terräng. Det ska bli så otroligt kul! Någon snabb löpare lär jag nog aldrig bli, men jag vill hellre springa lång än fort. Fast det är klart, långt OCH fort vore kanske inte så dumt heller...
Jag är som en ogräddad vetebulle...
Börjar bli riktigt less på extra vikten efter graviditeten. Att jagas av min läkare att jag måste gå ner i vikt för blodsockrets skull gör ju inte saken bättre. Skulle man inte gå ner när man ammar??? Inte jag i alla fall, snarare tvärt om. Men nu när jag slutat amma måste jag verkligen ta tag i det här, känner mig som en sladdrig vetebulle...
Tyvärr är jag bara så sugen på... ...Allt!
Det är en lätt väg ut ur tröttheten och trots att jag vet att det bara blir en ond spiral så slinker det ner socker och choklad så fort jag får chansen...
Sådär sex kilo för mycket väger jag enligt läkaren men helst bör jag gå ner tio kilo. Känns ju som hur mycket som helst! Tänk att jag släpar runt på tio mjölkpaket hela tiden... För ett och ett halvt år sedan vägde jag tio kilo mindre än nu, så svårt kan det väl inte vara att hitta tillbaka dit!? Ska bara räkna ut hur jag ska bete mig för att göra det...
Tyvärr är jag bara så sugen på... ...Allt!
Det är en lätt väg ut ur tröttheten och trots att jag vet att det bara blir en ond spiral så slinker det ner socker och choklad så fort jag får chansen...
Sådär sex kilo för mycket väger jag enligt läkaren men helst bör jag gå ner tio kilo. Känns ju som hur mycket som helst! Tänk att jag släpar runt på tio mjölkpaket hela tiden... För ett och ett halvt år sedan vägde jag tio kilo mindre än nu, så svårt kan det väl inte vara att hitta tillbaka dit!? Ska bara räkna ut hur jag ska bete mig för att göra det...
