Hus och familj - Drömmar och vardag

För ungefär fyra år sedan gjorde vi en stor investering. Vi köpte ett ute-spa. I mångas ögon är det kanske lite udda att lägga massor av pengar på ett bad när man inte ens har vattentoa. Och jag kan väl hålla med lite. Men vad vi har njutit av vårt bad! 

Det har hjälpt mig genom de sista tre graviditeterna. Underbart att glida ner i 39 grader varmt vatten när fogarna värker och kroppen känns som om den ska falla i bitar. 

Vi har spenderat otaliga kvällar där, diskuterande vad som hänt under dagen och planerat och bara umgåtts istället för att sitta i soffan och glo på tv. Varmt bad omgiven av gnistrande snö och kyla så det biter i kinderna på vintern och fläktad av ljumma vindar och fågelkvitter på sommaren. Underbart!

 

Nu när det börjar bli varmare i luften får även barnen njuta av badet. Och de älskar det! 

 

Vad händer med mitt barn?

Ia blev arg på mig idag. Stirrar vilt på mig och vrålar: Dumma Fulhäxa! vänder sig om, springer in och drar igen dörren med en smäll så tänderna skallrar i munnen på mig.

Kvar står jag, smått chockad.

 

Det är tredje dörr-smällen någonsin och alla tre har hon gjort sista två dagarna. Jag anar att det kommer fler...!

 

 

Förra veckan fick vi svar på Moas blodprover. De hade kollat allergi för mjölk, gluten, råg, vete, torsk och säkert fler som jag inte minns. De hade även kollat värden på hennes njurar och lever. Alla värden var fina utom hennes röda blodkroppar, som låg strax under det nedre gränsvärdet.

 

Min katastrof-tänkar-hjärna drog genast igång i ljusets hastighet om leukemi, blodsjukdomar och annat hemskt jag kunde komma på men sekunden efter lugnade läkaren mig och sa att det med största säkerhet berodde på att Moa varit så sjuk strax innan proverna togs. Men för säkerhets skull ska provet tas om för att se att det stigit.

Hon fick också göra ett pricktest på allt möjligt, men inte heller det visade något.

 

Nästa vecka ska vi ta nya blodprover och de ska även göra odling på henne för att se om de hittar någon elak bakteriastam som ställer till det i hennes mage. Jag har bett om ett prov på candida också, men jag vet inte om de kunde ta det.

Väldigt skönt att hon inte är allergisk, men varför är hon då så dålig hela tiden? Vad är det för fel?

 

 

Ibland får jag så ont i mig när jag tänker på barnen. De är värda så mycket. De är värda en mamma som är glad och utvilad. Som har tålamod med deras påhitt och tid att lyssna och läsa sagor. Som lagar bra och näringsriktig mat till dem och kramar dem, borstar tänder och nattar dem på kvällarna.

 

Inte en stressad mamma som far runt i hela huset för att hitta borttappade strumpor på morgonen, ropande att de måste äta upp och klä på sig för vi har bråttom. Inte en mamma som somnar på kökssoffan efter middagen, om hon överhuvudtaget har hunnit hem till dess. Inte en mamma som har tålamod kort som tjockleken på ett pappersark.

 

Idag sa Ia till mig: "Du är sur mamma" och "jag vill inte klä på mig för du skrek åt mig"

Aj. Hennes ord är som vassa små knytnävar som bankar på mig på insidan. Jag vill inte att hon ska uppleva mig så. Någonsin. Inte en enda gång. Jag vet att jag är en bra mamma, för det mesta. Men ibland förtjänar jag en verbal örfil, en påminnelse om hur jag vill vara och hur jag är. En påminnelse om vad som är viktigt.

 

I morgon ska jag inte höja rösten en enda gång till mina barn.

 

 

Idag är det äntligen dags!

Ungefär 22 år efter att jag fick ont i min axel för första gången ska jag få göra ett neurologiskt test för att se om nerverna som går ner i armen är skadade.

 

Nu är det dags att ta tag i detta känner jag. Få det ur mig. Min sista förlossning. Min sista chans att få uppleva en fin förlossning från början till slut. Få känna mig odelat lycklig och lugn.

 

Så belv det dock inte. Och denna gång är det inte min kropps fel. Inte något som gick knas, inget akut som tillstötte. Det blev en stor ångest enbart på grund av mitt bemötande på sjukhuset, och det kan jag känna mig enormt bitter över. Inte nog med att jag aldrig kommer att få ha en fin vaginal förlossning, som jag så högt önskat mig, de tog även ifrån mig möjligheten till en fin förlossning med kejsarsnitt. Och det gör mig upprörd, då det så lätt hade kunnat undvikas.

 

Ni som läst mina tidigare förlossningsberättelser förstår säkert att det var kejsarsnitt som gällde för oss. En vecka innan BF (beräknad födelse) fick vi en bokad tid. Vi ville ha en tidigare tid då vi var oroliga för att förlossningen skulle starta tidigare då alla de tre tidigare barnen fötts tidigare än så. Men det fick vi inte.

 

Jag har alltid haft många och tidiga sammandragningar och förvärkar och så även denna gång. Många är de gångerna då jag varit in på koll och bara fått konstaterat att det inte är någon förlossning i sikte utan bara åka hem och vänta och stå ut. Så när jag två veckor före BF låg och klockade förvärkar och vi bestämde oss för att åka in för säkerhets skull var vi ganska lugna. Ingen BB-väska fick följa med, troligheten att det skulle vara förlossning på G kändes minimal. Vi skulle ju snittas veckan efter! Så vi tog Moa med oss (Ia var på förskolan) och for in för ett ctg (när de kollar värkar och bebisens puls och rörelser).

 

Moa tar en sista mys som minsting

 

Och visst visade remsan på förvärkar, och de var rätt regelbundna även om de inte var starka. Inget ovanligt för mig, vi var fortfarande beredda att åka hem. Men då kom hon in, läkaren som räddade Moas liv. Och så sa hon:

 

"Jag snittar dig idag. Jag vill inte ta några som helst risker för att din förlossning ska starta ordentligt, för jag vill inte vara med om en likadan förlossning som sist en gång till, eller hur!?"

Så helt plötsligt skulle vi ställa om helt. Jag blev lite smått chockad, det var ju en vecka kvar! Jag var ju inte förberedd! Peter for hem, skaffade barnvakt åt Moa och rafsade ihop lite kläder och annat som kan vara bra att ha efter förlossningen. Jag fick duscha. Jag tyckte det var lite konstigt att jag inte fick någon speciell tvål att använda, att jag inte skulle tvätta håret och sånt. Jag hade flera timmar på mig då "akut-snittet" var bokat till klockan 14.00.

 

Jag hade inte skrivit något eget brev till denna förlossning då det var snitt. Jag tyckte att mina anteckningar från Aurora och min vanliga barnmorska skulle räcka. När man har anteckningar från aurora måste personalen läsa dem och de ska komma upp först i journalen. I mina anteckningar stod det flera saker. Dels att jag var rädd för snitt. Än idag skulle jag utan tvekan välja vaginal förlossning om det inte hade medfört sådan risk för mina barn. Dels mina tidigare upplevelser. Att vi förlorat barn, att jag blivit felbehandlad med epidural, att jag var svårstucken. Och att jag absolut INTE ville bli lämnad ensam. Att jag ville ha barnet hos mig om det inte fanns indikationer på att barnet behövde vård där jag inte kunde närvara. Att om barnet var tvunget att få vård, att någon skulle stanna hos mig och upprepat förklara för mig att allt var bra (om det var det) då jag var väldigt rädd för att inte förstå.

Efter att ha trott att jag förlorat mitt första barn, mitt andra barn avlidit och mitt tredje barn höll på att dö under förlossningen var jag helt enkelt livrädd för att vara själv. Rädd för mina katastroftankar. Och med Ias förlossning i minne visste jag även att det inte alltid går in i huvudet vad någon säger i förbifarten. Så det stod mycket tydligt att jag absolut inte ville bli lämnad ensam om det på något sätt gick att undvika och att jag ville ha upprepade försäkringar om att bebisen mådde bra om han inte kunde vara hos mig.

 

Eftersom det stod nämnt om epiduralen kom en narkossköterska och pratade med mig lite innan, och det kändes lugnande. Jag kände mig upprymd och glad, förväntansfull och livrädd. Det visade sig att Moas läkare inte kunde snitta oss trots allt, utan det blev en annan läkare, som var med mig under Wilhelms förlossning. Det kändes helt ok. Jag fick åka i sängen till operationen, vilket kändes lite dumt, för jag var ju inte bedövad än! När vi kommer fram till operationsavdelningen började det jobbiga.

 

Jag kände direkt att de inte läst min journal och aurora-barnmorskans anteckningar. De hade ingen respekt för att jag var livrädd, och precis som tidigare under mina förlossningar tappade jag helt talförmågan och möjligheten att öppna munnen. Jag skulle aldrig någonsin låta någon behandla mig så i vanliga fall. Men jag var så rädd, så nervös, så utlämnad att jag inte sa ett ljud om det. Däremot grät jag så man tycker ju att de kanske kunde ha fattat att jag inte var bekväm i situationen.

 

Narkossköterskan babblade på om allt möjligt och ställde dumma frågor och kommentarer. I vanliga fall funkar de säkert bra, men för mig var det ingen hit att få frågan: "hur många barn har du?" (svar i mitt huvud: läs journalen kärring!) mitt svar öppet: det här blir fjärde. Sedan pratade hon om storleken på barnet, att hon trodde han var stor och frågade vad de andra vägt. När hon fick höra att de vägt mellan 4,5 och 5 kilo svarade hon "men hur klarade du det, jag trodde jag skulle DÖÖÖ under min förlossning och hon vägde bara 3!" (svar i mitt huvud: Men läs journalen för helvete, det trodde jag också!)

 

 

Någonstans där brast det helt för mig. Jag grät och skakade i hela kroppen. Det var dags att sätta bedövningen och jag minns så väl hur de talade över huvudet på mig "det är ingen fara, hon är väl rädd bara". När bedövningen väl var satt la de mig i ett kors med armarna rätt ut åt varsitt håll. Man känner sig ganska utsatt när man inte kan röra benen på grund av bedövning och inte armarna för att de är fastspända. Jag fick lite panik. Men så kom läkaren in, tittade mig i ögonen över skynket och sa: "jag har pratat med "Moas läkare" och jag vet din historia, det här ska gå bra ska du se". Hon var den första i rummet som bekräftade för mig att hon visste vad jag varit med om och det var så enormt skönt!

 

Sen gick det rätt fort. Det kändes väldigt konstigt när de bökade omkring med magen, men plötsligt var han där! Min fina fina son!

 

 

Peter höll fram honom så jag fick se honom, men sen gick de iväg! De tog honom med sig, och jag klarade inte av att säga att jag inte ville det. Att jag ville att de skulle låta mig ha honom nära. De mätte och vägde och allt sånt och de tog även ett sockerprov. Det visade sig (föga förvånande) att han hade lågt blodsocker och behövde tillmatning. Så Peter blev bortknuffad ner till förlossningen för att de skulle se till att han fick mat, medan jag blev upprullad till uppvak. Jag trodde att de skulle komma efter en kvart eller så, det tar ju inte så lång tid att mata en bebis med kopp. Men de kom inte. Och de kom inte. Och de kom inte. Jag låg där utan att kunna röra benen och lyssnade till min sänggranne som låg och försökte amma sitt uppenbarligen första barn. Var var MITT barn? Varför kom de inte? Hade han blivit dålig? Hade han dött? Var han sjuk?

 

När det gått en dryg timme började jag gråta igen. Det fanns ingen knapp att trycka på för att få hjälp och jag kunde ju knappast gå iväg för att fråga så jag låg där och hulkade alldeles ensam. En timme blev två. Som blev tre. Vid ett tillfälle fick jag kontakt med någon som jobbade där och frågade desperat efter mitt barn och fick veta att "De är på förlossningen och de vet var du är". JAHA!? Och hur hjälpte det mig? Jag behövde se honom, känna honom, få se att han levde och mådde bra! Eller åtminstone få höra att han var okej! Jag var så otroligt ensam och rädd, katastroftankarna avlöste varandra och jag var så ledsen, på gränsen till panik eller hysteri.

 

Över tre timmar låg jag där, utan att få en enda rapport om hur han mådde och varför de inte kunde få vara hos mig. Tre timmar kan vara en jävligt lång tid!

 

Sedan fick jag äntligen återförenas med Peter och Tor. Den enda anledningen till att de inte varit hos mig var... Ingen. Peter hade suttit ensam i ett rum på förlossningen med Tor i famnen och bara väntat. På mig. Som låg utan att kunna kontakta någon och utan att kunna gå och bara längtade efter dem.

 

Nej, jag är inte nöjd med min sista förlossning. Jag är rätt förbannad faktiskt. För att personalen utsatte mig för dessa hemska tre timmar, och det tarvliga bemötandet under själva snittet. Det hade varit så enkelt att göra mig till viljes. Det hade varit så enkelt att hjälpa mig få en fin förlossning, ett fint minne.

 

Berövad på en fin förlossning känner jag mig.

Tur jag fick något magiskt underbart tillslut ändå!

 

Kanske inte så konstigt att jag är trött...

 

17.30 försenad middag

18.15 nattar Tor

18.30 nattar Moa

18.45 läser för Ia (just nu läser vi Narnia)

19.15-19.30 nattar Ia

19.30 pustar ut. Försöker fixa hemma men fastnar i soffan. Eventuellt tränar om jag orkar

20.30 umgås med maken

22.30 matar Tor, söver om

23.00 somnar

00.15 vaknar, ger Tor nappen och söver om

01.30 matar Tor

01.45 stirrar i taket

02.00 somnar om

03.00 vaknar av Moa som vill sova bredvid mig

03.15 somnar om med begynnande spänningsvärk i ryggen eftersom Moa sover på min arm

04.30 vaknar av Tor som är hungrig. Väccker maken som får bära bort Moa och mata Tor

04.45 somnar om

06.00 väcka av tjejerna som vill kliva upp och få frukost

06.10 somnar om

07.00 klockan ringer, dags att kliva upp...

 

 

 

Jag hade tänkt vila lite när jag fick tillfälle, men vem kan sova när en så underbar pojke klamrar sig fast i armen? 

 

 

Snart kommer Tor racea fram! Han står och gungar i krypposition och nån gång då och då får han fram ett knä eller en arm och tar sig framåt. Fast oftare hasar han sig bakåt.  Han ställer sig även upp på alla fyra med fötterna i backen och ställer sig stående när han lutar sig mot mig. 

 

Det är verkligen häftigt att se ett barns utveckling, jag förundras hela tiden av vilka framsteg de gör! 

 

Mosa magsjuka håller i sig. Hur många dagar klarar en liten barnkropp att inte äta ordentligt egentligen? Vi trodde hon var bättre igår men i hon kräktes upp kvälls-vällingen nästan direkt. Så i morse blev det lite proviva i ett glas och en minimal tugga tunnbröd, men hon började direkt hulka. Stackars liten. Jag börjar bli rejält less på detta, hur ska då inte hon känna sig? 

Moa är helt slut. Jag väntar nu på att hennes läkare ska ringa upp för att få råd om hur vi ska göra med hennes glutenbelastning och provtagning. Funderar på att faktiskt ha henne med mig på jobbet nästa vecka tills magsjukan är borta från förskolan, förstår inte hur hennes lilla kropp ska orka om hon inte blir bra sart!

 

Moa har åkt på magsjuka. Igen. Femte eller om det är sjätte gången de senaste åtta veckorna. Jag tycker så synd om henne. Jag hämtade henne på förskolan klockan 16, efter det har hon hittills kräkts nio gånger!

 

Jag hoppas så att hennes matallergiutredning ska ge något för hon mår verkligen inte bra nu.

 

 

Ia verkar ha kommit in i en riktigt jobbig fas. Hon lyssnar inte för fem öre och gör precis som hon vill oavsett om någon (jag) sagt nej. Hon är extremt arg och skriker högt om hon inte får som hon vill.

Hon vill alltid göra allting först och vill alltid ha sin vilja igenom. Det kan vara allt från att få mat på tallriken först till att välja program på tvn, gå först uppför trappan, få välja färg på ballongen eller ta hand om Tor på sitt sätt (hon får tex inte lyfta honom). Om vi tar oss ur en konflikt så drar hon upp en annan, tillsynes bara för att få fortsätta bråka och vara arg, skrika och förstöra saker.

 

Dagarna här hemma har blivit konstanta fighter. Jag trodde att det skulle bli lite bättre när vi tillsammans skulle göra om hennes och Moas rum, men det har snarare blivit värre.

 

Jag vet att det finns en orsak till detta, att hon inte retas med mig för att vara dum och elak. Men ibland är det inte lätt att hålla humör och känslor i schack när hon lägger i en extra växel och försöker styra och ställa hela familjen.

 

Jag tror att hon känner sig lite ouppmärksammad då jag jobbat så mycket sista veckorna och mycket tid hemma har gått till Moa och Tor som varit sjuka. Så i eftermiddag ska vi ha lite kvalitetstid, bara hon och jag. Hon ska få bestämma, inom rimliga gränser, vad vi ska göra, jag ska bara lämna förslag. Jag ska försöka minimera riskerna för konflikter så mycket det bara går så vi får en bra stund tillsammans. Kanske kan det underlätta för henne, för det måste vara extremt jobbigt att vara så arg och frustrerad hela tiden!

 

Min favoritbok om uppfostran "Fem gånger mer kärlek" av Martin Forster ligger nu vid sängen för ytterligare en genomläsning. Jag har läst den flertalet gånger och mycket i den är rent förnuft, men ibland behöver man en liten knuff i rätt riktning för att orka ta tag i ett grundläggande problem och lösa det, istället för att bara köra på och låta problemet eskalera.

 

Ia, som valt kläder själv...

 

Efter att Wilhelm dog upplever jag ofta oro. Första tiden hade jag rena katastroftankar och hade väldigt svårt att vara ifrån familjen. Jag var orolig för att de skulle bli påkörda, rånmördade eller något annat hemskt. Det har blivit mycket bättre även om det fortfarande finns tillfällen då oron riktigt kan lamslå mig.

 

Wilhelm dog av en akut sepsis, en blodförgiftning. När tor var bara några veckor gammal fick han en blåsa på ett finger och naglarna såg hemska ut.. Ingen fara tänkte mitt resonabla jag, han kommer att då svarade mitt oroliga jag. För att lugna mitt oroliga jag gick mitt resonabla jag med på att uppsöka läkare. Det slutade med att vi blev inlagda i fem dagar.

 

 

Och mitt resonabla jag fick ytterligare en rejäl knäck. Att ligga på Astrid Lindgrens barnsjukhus med sin andra son och veta att vi varit i samma hus med vår första son, samma dag han dog, var extremt jobbigt. Jag låg där och mindes sista gången jag höll Wilhelm i mina armar. Hur han blev kallare och kallare. Hur vi blev tvungna att lämna honom där. Tor fick antibiotika intravenöst och de tog prover och kollade till oss dygnet runt. Och han blev bra!

 

 

I kväll kollade vi på Moas nya tänder. Båda hörntänderna på överkäken har spruckit fram för några dagar sedan, men nu ser hon ut såhär:

 

 

Och mitt resonabla jag (som talat med sjukvårdsupplysningen och tandakuten) och mitt oroliga jag har typ världskrig i mig. Tandakuten sa att vi skulle avvakta till tisdag. Tre dagar! det är ju hur länge som helst!

 

 

 

När Ia var liten hade vi namnkalas för henne. Ingen av oss kände att vi skulle döpa henne i kyrkan, vi ville att hon skulle få välja själv när hon blev äldre, så som vi gjort. (Jag döpte mig i samband med konfirmation medan Peter är odöpt).

Men när Wilhelm dog kändes det annorlunda för mig. Jag ville verkligen att barnen skulle döpas. På något sätt blev det som om de fick en samhörighet med Wilhelm då. Han fick en begravning, de fick ett dop. De fick en gemenskap via kyrkan.

 

 

Moa och Ia döptes samtidigt och det var en jättefin ceremoni. Prästen uppmärksammade Wilhelm och han fick ett eget ljus tänt. Så trots att jag grät så jag inte kunde läsa min text kändes det fint. I dopfunten stod Wilhelms lilla skyddsängel som jag fick av min svägerska när jag blev sjuk under Wilhelms graviditet. Så han var med oss på flera sätt.

 

Snart är det dags för Tor att döpas. Datum är bestämt och vi ska träffa prästen om två veckor för att gå igenom ceremonin. Det är bara en månad kvar och vi har inte skickat inbjudningarna ännu. De ligger och väntar på att fyllas i, men det tar emot lite. Det påminner så mycket. Kyrkklockor och vissa psalmer gör nästan ont att höra. Fast på ett bra sätt. Tror jag.

 

Vi ska när tid finns möblera om och göra vårt sovrum till barnrum istället. Ia och Moa ska sova där, och på sikt kanske även Tor men än så länge sover han hos oss.

 

Så här ser rummet ut nu (när det är omöblerat förutom vår sänggavel)