Hus och familj - Drömmar och vardag

För att inte deppa ihop helt följde jag med J på en liten shoppingtur efter jobbet.

Förutom en del träningskläder hittade jag dessa underbara krokar.

 

En rejäl förkylning, vakna nätter, titta på gravsten och en årsdag tar mycket energi.

Tårarna är konstant nära, pulsen hög och tröttheten enorm.

 

Jag kapitulerar för dagen, kanske hjälper dessa...

 

Hårda bud på mitt jobb ;-)

 

Innan min shoppingtur idag bestod min skogarderob av fyra par skor. Ett par icebugs löparskor, ett par asics löparskor och två par trasiga och illaluktande sommarskor. Sommarskorna har jag bara kvar av den anledningen att jag annars inte skulle ha något att ha på fötterna till vardags. Eller fest för den delen, eller något annat tillfälle när jag inte vill ha mina löparskor. Vilket är ganska ofta!

 

När man har fötter breda som Kalle Anka, och dessutom stora, är det inte lätt att hitta skor som är sköna. Särskilt inte i kombination med att de är snygga också.

 

Idag begav jag mig till Stinsen centrum och till butiken Deichmann. Det är inga högkvalitetsskor man hittar där, men de finns i storlekar upp till 44!

 

Jag lyckades till slut hitta fyra par som fick följa med hem.

 

En dryg tusenlapp fattigare, men nu har jag i alla fall något vettigt att ha på fötterna.

 

 

Bara för att du kör en mercedes cabriolet och tror att du är coolast i hela världen innebär det inte att du får luta dina saker mot min bil!

 

När jag kom ut till garaget efter en sväng i centrum stod ovannämnda bil parkerad bredvid min. Ägaren (eller föraren i alla fall) började luta ett stort bylte av hoprullad papp eller plastmatta eller dylikt mot bakluckan på sin bil, hejdar sig, flyttar den och lutar den mot min bil istället!!!

Jo, det är en Skoda, kanske inte lika dyr som en mercedes. Och den är smutsig och dammig (vi bor ju vid en grusväg!) men den är nästan helt ny, och för mig värd mycket mer än någon annans bil. Vilket den hade varit även om det var vår förra bil, en rostig gammal häck. För den är just min.

 

Så har du något skräp som du inte vill luta mot din egen bil för du är rädd för att skada lacken eller vilken anledning du nu har, luta den inte mot någon annans bil, det är riktigt oförskämt!

 

Så, nu har jag fått ur mig det och satsar på lite mer JAA! i tillvaron igen!

 

För ungefär fyra år sedan gjorde vi en stor investering. Vi köpte ett ute-spa. I mångas ögon är det kanske lite udda att lägga massor av pengar på ett bad när man inte ens har vattentoa. Och jag kan väl hålla med lite. Men vad vi har njutit av vårt bad! 

Det har hjälpt mig genom de sista tre graviditeterna. Underbart att glida ner i 39 grader varmt vatten när fogarna värker och kroppen känns som om den ska falla i bitar. 

Vi har spenderat otaliga kvällar där, diskuterande vad som hänt under dagen och planerat och bara umgåtts istället för att sitta i soffan och glo på tv. Varmt bad omgiven av gnistrande snö och kyla så det biter i kinderna på vintern och fläktad av ljumma vindar och fågelkvitter på sommaren. Underbart!

 

Nu när det börjar bli varmare i luften får även barnen njuta av badet. Och de älskar det! 

 

På väg ut för lunch. Inte riktigt den känsla jag eftersträvar med maten, men det gäller att prioritera. Skulle jag göra egna hamburgare, eget bröd och egen dressing hade vi inte fått lunch än!

Pizzakittet innehåller färdig deg. Ett snabbt alternativ när man vill att barnen ska få baka pinnbröd.

Öppna burken, klipp av en skiva av degrullen, linda upp degremsan på en pinne. Grilla eller stek. Ät.

 

Moas bröd, lite bränt hör ju till!

Man kan även klippa större fyrkanter, steka (vi använde murrikkan) och till exempel använda till hamburgerbröd.

Grillade bananer med choklad trodde jag skulle bli en hit men det dissade båda tjejerna. Ia ville hellre ha paprika!

 

Det är härligt att laga och äta ute, men det är inte bara barnen som blir trötta, gäääsp!

 

 

 

Första passet med min PT är nu avklarat. Kändes väldigt bra. Inte så spektakulärt, men skönt. Det kändes som om hon verkligen lyssnat på mig under konsultationen. Fått med vad som var viktigt för mig och satt ihop ett program som var anpassat efter just mig.

Jag ser fram emot dessa månader med träning med henne som stöd, är helt övertygad om att de kommer ge resultat. Både vad gäller vikt, styrka, smidighet och snabbhet. Och inte att förglömma, det psykiska.

 

För det är verkligen så att det psykiska måendet går hand i hand med det fysiska. Inte alltid och inte till 100 procent, men träning, motion och en bra fysisk hälsa förbättrar verkligen oddsen för ett bättre psykiskt mående, det är jag övertygad om.

Den sista tiden har varit ganska omvälvande för mig. Jag har verkligen tänkt. Vad som är viktigt för mig. Vad jag vill. Både privat och på jobbet. Hur ser framtiden ut? Hur vill jag att den ska se ut? Hur ska jag nå dit?

 

Mitt rivande i trädgården är ett litet uttryck för detta. Jag vill inte leva mitt liv för att behaga någon annan (självklart vill jag behaga min man, men inte på bekostnad av min egen hälsa eller mig själv). Jag vill verkligen inte leva mitt liv för att behaga en trädgårdsarkitekt som förmodligen aldrig tänker på mig, och om han gör det skulle han ändå vara förskräckt över hur vi misskött trädgården. Jag vill ha en trädgård som jag trivs i.

Jag vill omge mig med personer som ger mig kärlek, energi och styrka. Personer som gör mig glad och uppspelt. Personer som får mig att tänka "JAA!" och inte "Åh, inte igen, suck...)

Jag vill hitta strukturer, rutiner och tankemönster som gör att jag kan somna på kvällen med känslan av "åh, vilken härlig dag" och inte "Jag har inte hunnit det och det, fan vad trött jag är, undrar om jag får sova i natt".

 

Som vanligt går jag all in, varför bara träna löpning när man kan träna på gym, skaffa PT, gå med i löpgrupper, fixa i trädgården, städa garderober, rensa ut "skit" både utom som inombords, träna på att bli stark och positiv, att bli en bra chef. En bra fru, en bra mamma. Ett steg i taget finns inte. För allt hänger ihop. Som en härlig kladdig seg kaka, har man väl tagit en tugga kan man liksom inte slita sig förrän man ätit upp hela kakan. Eller åtminstone inte förrän man är väldigt mätt och nöjd.

 

Nu har jag naggat lite i kanten på kakan ett bra tag. Luktat på den. Slickat lite på den. Klämt och kännt. Nu tar jag en tugga. En stor. Jag investerar i mig och min hälsa. Mitt mående. Mitt bemötande av min omgivning. Så att min omgivning tänker "JAA!" när de träffar mig, och inte "Åh, inte igen, suck..."

 

Jag tänker spendera resten av kvällen med att tänka

"JAA! Fan vilket bra liv jag har, och jag tänker banne mig leva det så bra jag bara kan!"

 

En påminnelse från mig till mig och mina anställda. Och nu till er. 

 

Vi har så många tekniska prylar och ändå ska det vara så attans svårt att uppdatera bloggen. När det tar en halvtimme att göra ett kort inlägg (som dessutom inte blir som jag vill) ger jag upp.

• På mobilen har jag blogg.ses app. Där kan jag inte lägga in bilder eller redigera texten. Den blir alltid centrerad och går inte feta osv. Inlägg utan bild= tråkigare än inlägg med bild.
• På vanliga web-läsaren funkar inte vanliga hemsidan på mobilen, den verkar inte anpassad efter tuch-skärm.
• På vår android-platta har jag samma problem som med mobilen, varken app eller webläsare fungerar ok.
• I-padens webläsare kan inte komma åt mina bilder på dropbox. Därifrån kan jag bara lägga ut bilder tagna med I-paden, och den drar jag inte med mig särskilt ofta och inte är det smidigt att fota med den direkt. Dessutom är den ofta upptagen av tjejerna som både tittar på "TV" och spelar spel på den.
• Bärbara datorn funkar ganska bra, men den är väldigt ofta upptagen av maken, och även om den är bärbar så "bor" den hemma i huset, jag har den inte med mig så jag kan göra uppdateringar lite när jag känner för det eller råkar få någon sekund över. Jag måste då också ladda upp bilderna på ett annat sätt eftersom jag ofta har dem i mobilen.
• Kvarstår alternativet stationära datorn på jobbet. Men här kan jag ju inte sitta och uppdatera bloggen så ofta och mycket!

Våren är här nu. Som vanligt med många och dubbla känslor.

 

Glädje, för ljuset, värmen

Nedstämdhet, för att det värsta som hänt i mitt liv skedde på våren

Stress, för allt man vill hinna göra innan sommaren kommer. För att planera semester (får vi ens nån i år?)

Lycka, kan man känna annat när fåglarna kvittrar, solen lyser och barnen springer lättklädda och skrattar?

Sorg, Ja, den närmar sig ju, årsdagen, som sagt

Kärlek, visst blir man alltid lite extra kär på våren?

Oro, ny årstid, ny oro. Ha koll på alla pooler och stränder så barnen inte drunknar, passa så de inte blir påkörda när de lär sig cykla...

Energi, trots korta nätter har jag alltid mer energi på den ljusa delen av året

Hunger, eller sug kanske är bättre ord. Efter säsongens första glass, en drink på altanen...

Längtan, efter en fantastisk sommar med familjen.

 

Igår hade jag migrän igen. Det värsta anfall jag hittills har haft. Det är så hemskt och jag fattar inte varför. Idag är kroppen och huvudet fullt av "dagen-efter-känslor". Trött, vagt ont i huvudet, obehag i kroppen, kryp i benen, fladdrig syn, orolig i magen... Den som tror att migrän enbart sitter i huvudet har inte upplevt mina attacker...

 

Tur det är sol ute så man får lite hopp om härligare tider!

 

Idag blev det grillat till middag. Gillar verkligen grillat, det är så enkelt, allt blir gott när det är lagat ute!

 

Sista tiden har jag verkligen haft fullt upp. Massor med jobb med olika deadlines att hålla, vakna nätter med barnen och fullt upp även privat då vi haft dop för Tor med allt vad det innebär av tårtor, gäster och städning.

Nu har det värsta lugnat ner sig och jag börjar känna stressen lägga sig. Synd att det är röd dag nästa vecka också så att en veckas arbete måste klämmas in på tre dagar istället för fem. Men det är bara bita ihop och låtsas att vi säkert hinner ikapp framöver.

Det är lite stående skämt här, "det blir nog lugnare sen när..." Hittills har vi aldrig nått dit, vi har alltid mer eller mindre fullt upp ;-)

 

Nu drar jag upp volymen med Toby Keith i datorn och jobbar bort sista halvtimmen innan stängning. I kväll blir det spabad med maken och kanske en liiiten gin och tonic. (inte riktigt i linje med min diet men det är ju fredag...) 16 timmar kvar innan det är dags att jobba igen, jag ska njuta av kvällen och sova till dess!

(låtsas inte om att risken är överhängande för att vakna barn kommer avbryta både bad, drink och sömn...)

I kväll ska jag på seminarium, en introduktion om sorgbearbetning. Mycket spännande och lite läskigt.

 

 

Efteråt ska jag träffa vänner och äta en sen middag. Det ska bli väldigt roligt, alldeles för länge sedan vi hann ses ordentligt!

Min fina kille på morgonpromenad!

 

Jag är inte alls förtjust i fredagsmys. Alltså, jag gillar att äta gott och titta på film. Men att koppla ihop mys med mat gillar jag inte, det bäddar för ätstörningar. Kanske inte specifikt anorexia, som jag tror de allra flesta förknippar ätstörningar mest med, utan först och främst tänker jag på känsloätande i olika former.

 

Det är mysigt att äta. Det är tröstande att äta. Man blir glad av att äta. Och det är där nånstans som det blir så fel med fredagsmys. För att det helt plötsligt krävs något att stoppa i munnen för att det ska vara ett godkänt mys. Och så har vi lärt våra barn att känslor ska kopplas ihop med mat, mat är mys, tröst och lyckopiller, allt i ett. Vilket kanske kan fungera för vissa, kanske majoriteten till och med. Men så finns det de som till slut måste äta för att må bra. Och så kommer extra kilon som ett brev på posten och så är man inne i en ond spiral. Mat ger extra kilon, man blir ledsen, tröstar sig med det bästa man känner till- nämligen mat eller godis, får ångest över att man äter när man redan är lite mullig så man måste dämpa ångesten med det bästa man känner till - nämligen mat eller godis, och så snurrar allt på.

 

Trots att jag verkligen försöker att inte koppla ihop saker som mys och tröst med mat och godis för mina barn har jag redan misslyckats. Jag köpte lite goda ostar och salami idag och berättar för Ia att jag tycker vi ska äta det efter middagen i kväll, varvid hon utbrister: "JAAA, då kan vi ha fredagsmys!"

 

 

 

Idag är det äntligen dags!

Ungefär 22 år efter att jag fick ont i min axel för första gången ska jag få göra ett neurologiskt test för att se om nerverna som går ner i armen är skadade.