Hus och familj - Drömmar och vardag

Inför Lillebrors förlossning hade jag skrivit ett långt brev. Jag beskrev min rädsla för skulderdystoci och hur orolig jag var för att bebisen skulle dö under förlossningen. Jag ville ha ett snabbt förlopp och hjälp om det verkade dra ut på tiden. Jag var så rädd för att inte orka till slutet. Jag bad också om en erfaren narkosläkare om det skulle bli aktuellt med epidural, som jag helst inte ville ha eftersom det ökar risken för just långt förlopp och därmed även skulderdystoci. Jag hade också journalanteckningar efter att ha varit på aurora (barnmorskor/kuratorer som man kan få hjälp av om man är rädd/orolig inför förlossning).

(Lillans förlossningsberättelse finns tidigare i bloggen)

 

Den 8 mars blev jag igångsatt med hjälp av ballongkateter. Det är en liten tom ballong som man för in till livmodern och sedan pumpar upp. På så sätt blir det ett tryck som gör att förlossningen kan komma igång. Det kan ta olika lång tid men för mig tog det nog inte längre än max en kvart innan ballongen kom ut. En läkare jag träffat förut och som jag hyser stort förtroende för undersökte mig och kom fram till att vi skulle gå vidare med nästa steg efter att jag ätit lunch. Tyvärr byttes läkarteam medan jag åt, och jag fick inte fortsätta.

 

Trots mina önskemål om hjälp så att det inte skulle bli långdraget fick jag vänta ända till 21 på kvällen innan nya barnmorskan och läkaren gick med på att ”ta hinnorna” för att ge lite fart åt förlossningen. Då hade jag mycket starkt emotsatt mig att få morfin för att sova och vila till nästa dag.

 

Klockan 22 byttes åter team och jag fick en underbar barnmorska som var helt fantastisk. Hon hade mycket tydligt läst mitt brev och också förstått innebörden och tog full hänsyn till mina önskningar. Hon kom in, presenterade sig, och sa: ”Nu ska vi få fart på det här så ska du se att du blir mamma i natt!” Jag minns att jag liksom drog en suck av lättnad. Hon hade full koll på allt och tänkte inte försöka övertala mig till något jag inte ville. Jag släppte mitt kontrollbehov och kunde helt förlita mig på henne. Och P förstås.

 

Jag hade nu fyra kopplade värkar i sträck utan värkvila, sedan lugnt i ett par minuter innan det var dags för fyra nya. Halv tolv fick jag värkstimulerande eftersom jag inte öppnade mig, mina värkar var till ingen nytta. Efter det hade jag värk på värk utan vila emellan och började bli trött. Jag bad om PCB (bedövning som läggs genom slidan vid livmodern. Påverkar inte värkar på samma sätt som EDA) men kunde inte få det då jag öppnat mig för lite. Jag valde då att be om EDA, epiduralbedövning.

 

Narkosläkaren håller på länge med att sätta EDAn och konstaterar efter andra försöket att jag har för trångt mellan ryggkotorna i ländryggen för att den ska gå att sätta. (Inte konstigt att den aldrig tog under Lillans förlossning, den satt på fel ställe!) Jag fick den högre upp i ryggen och klockan två fick jag första dosen.

 

Den gav mig ingen smärtlindring alls och jag hade värkar konstant utan paus. Personalen förstod ingenting. Jag hade inget värkstimulernade sedan över en timme tillbaka och full EDA, men hade så ont och extrema värkar. Värkstorm kallade barnmorskan det... Till slut blev de tvungna att ge mig bricanyl för att stoppa värkarna. Det ger man inte vanligtvis till diabetiker då det påverkar blodsockret, men ingen visste vad de annars skulle göra...

 

För att stoppa värkarna ytterligare fick jag en dos EDA till klockan kvart i fyra, och tack för det, äntligen, äntligen, fick jag veta hur det är att ha full bedövning! Det blev helt plötsligt så enkelt, det gjorde ju inte alls ont!

 

Halv fem registrerades en avvikelse på ctg-kurvan (bebisens rörelser och puls) och det togs extra prover. 04.50 gav läkare mig en halvtimme, blev det ingen förbättring på ctg:n, eller att bebisen föddes, skulle det bli akutsnitt.

 

Jag har fulla krystvärkar och äntligen har jag öppnat mig tillräckligt för att få krysta ”på riktigt”. Ytterligare en barnmorska kommer in för att finnas som stöd vid framfödseln. Jag krystar, men behöver precis som med Lillan, hjälp utifrån och personal pressar på min mage, även om det inte var lika brutalt som med Lillan.

 

Barnmorskan förklarade för mig att jag skulle vänta in hennes order att krysta, så att hela bebisen skulle komma under samma värk, något som kändes helt omöjligt. Jag kunde inte hålla emot och huvudet kom först i slutet på en värk. Kommer aldrig glömma barnmorskans ord ”Fan också!” Jag fick en värk till, men bebisen kom inte ut. Den andra barnmorskan tog över och när nästa värk om drog hon ut Lillebror. Innan dess tror jag inte att jag var skadad, men barnmorskan tog ingen hänsyn till mitt underliv just då (tack!) utan vände bebisen och såg till att han kom ut, trots att det innebar att jag behövde sys efteråt.

 

Klockan 05.24 den 9 mars 2010 föddes vår älskade lilla pojke! Han vägde 4670 gram och var 54 cm lång.

 

Han var lite tagen och hade lågt blodsocker men mådde i övrigt rätt bra och var helt underbar! Läkaren kom och gjorde kontrollen där i rummet, för att jag skulle slippa skiljas från honom.

 

När det lugnat sig lite kom barnmorskan in igen. Hon meddelade då att anledningen till mina värkstormar blivit ”hittad”. Jag hade blivit felmedicinerad!

Istället för bedövning hade jag fått värkstimulerande medel rakt i ryggmärgen! Narkosläkaren hade gett mig fel spruta... Alla trodde jag hade full bedövning och inget värkstimulerande, i själva verket var det helt tvärt om...

Narkosläkaren var tydligt tagen och mådde inte bra av sitt misstag. Jag brydde mig inte särskilt, min bebis mådde ju bra! Visst, jag hade väldigt gärna sluppit ha de där värkarna utan vila, men det tjänar ju inget till att älta det. Att livmodern och magen kunnat spricka av de kraftiga värkarna om jag tidigare fött med kejsarsnitt berörde inte mig så mycket, inget hände ju... Chockat lyckorus!

 

Vi fick ligga kvar på grund av Lillebrors låga blodsocker och hans blåmärken. Han hade blåmärken på bröstet, och höger över och underarm och i ögonen, på grund av förlossningen. Efter ett dygn fick vi äntligen komma till röntgen och det visade sig att han även hade brutit sitt nyckelben. Vi hade hela tiden undrat varför han inte kom till ro. I varje andetag gnydde han men jag tänkte att det kanske var blåmärkena som gjorde ont. Inte förrän jag sov och personalen skulle hjälpa mig att mata honom upptäckte de att något var fel. Jag vaknade av att han skrek långt ut i korridoren och flög upp ur sängen! De höll då på att ta blodprover för att se vad som kunde vara fel. Tack och lov var det ”bara” ett brutet nyckelben, troligen från barnmorskans ganska hårdhänta hjälp vid framfödseln, och när han fick alvedon blev han lugn och sov gott hos oss.

 

(felmedicineringen är anmäld och nu är rutinerna vid läggning av EDA ändrade på hela avdelningen)

 

Ytterligare ett dygn senare fick vi åka hem och vi skulle äntligen få mysa hela familjen.

Äntligen var det värsta avklarat. Trodde vi.

När jag var gravid med Lillan mådde jag bra. Lite högt blodsocker och foglossning, men annars var det inte sååå jobbigt.

Graviditeten med Lillebror visade sig däremot bli en lång kamp. Redan tidigt i graviditeten blev jag dålig och hade sammandragningar och värk.

I början på november, halvvägs genom graviditeten var jag åter på sjukhus och blev beordrad sängläge, vila, och att jag skulle sluta stressa. Lättare sagt än gjort, men jag gjorde mitt bästa.

Jag blev sjukskriven men blev inte bra.

 

I början på december blev jag inlagd efter att ha åkt akut till sjukhuset. Jag hade väldigt ont, och rejäla sammandragningar, fast det förstod jag inte då. Värken var så svår att jag inte insåg att det var riktiga sammandragningar jag hade. När jag kom in på specialistmödravården skulle jag fylla i ett papper med personnummer osv, men innan jag hunnit göra det kom en barnmorska och tog mig med till ett rum. Hon berättade senare att hon trodde att förlossningen startat, att jag betedde mig precis så. Sammandragningarna/värkarna var regelbundna och ganska starka, men stannade tack och lov av med medicinering.

Trots tidigare odlingar visade det sig att jag fått en rejäl urinvägsinfektion som skapade denna reaktion i kroppen. Jag fick antibiotika och skulle snart bli bra...

 

Men jag blev bara sämre. Infektionen gick upp i njurarna och jag kissade blod. Ingen höjdare kan jag säga! Fick fyra olika sorters antibiotika i dropp innan infektionen vände och jag började bli bättre. Jag var då i vecka 26 och hoppades att jag skulle klara mig ett par veckor till och ta mig förbi den magiska vecka 27, så bebisen skulle överleva om han föddes.

Efter en vecka blev jag utskriven med stränga order att vila, men ett par veckor senare blev jag inlagd igen på grund av att sammandragningarna inte gav med sig.

Mellan var femte och var tionde minut, dygnet runt, hade jag sammandragningar. Många var de nätter när jag låg och klockade och oroade mig över att förlossningen skulle starta, och jag började bli rejält sliten.

Den 29 december tog jag min första insulinspruta. Min graviditetsdiabetes var bekräftad och behövde behandlas med insulin en gång om dagen.

Jag var på sjukhuset mellan tre och sex gånger i veckan, tog insulin och åt bricanyl för att sammandragningarna inte skulle bli för svåra.

 

I mitten på februari var jag riktigt sänkt och önskade bara att graviditeten skulle ta slut. Jag minns att jag var rädd för att inte kunna ta till mig barnet efter förlossningen för att jag mådde så dåligt. Jag ville bara att det skulle vara över. Jag hade ingen energi kvar att längta efter bebisen, jag längtade bara efter att graviditeten skulle ta slut. Tack och lov träffade jag en jättebra läkare som tog sig tid att lyssna på mig. Hon fick mig att ta nya tag och jag började må bättre igen. Oron för för tidig förlossning släppte, jag hade ju gått över 30 veckor så bebisen skulle ju med största sannolikhet klara sig om förlossningen kom igång.

 

Eftersom jag är diabetiker fick jag göra flera tillväxtultraljud. Jag började istället oroa mig för att jag skulle gå länge innan förlossningen och att barnet skulle bli stort. Lillan fastnade ju i skulderdystoci och det ville jag inte vara med om igen. Det är svårt att säga vad det beror på, men det är ökad risk för stora barn och barn med mammor som har diabetes, så jag var väldigt orolig.

Ultraljuden visade på en stor bebis. Enligt beräkningar skulle han väga 5540 gram om jag födde på beräknad dag. På grund av min befogade oro för skulderdystoci, bebisens storlek och min starka önskan att föda vaginalt, fick jag äntligen en igångsättning den 8 mars.

 

Vilken lättnad! Snart skulle det vara över!

Vår lilla tjej är en oändlig källa till glädje och kärlek. Jag blir aldeles varm i kroppen när jag hör henne sjunga för lillebror, "lillebror, lillebror, lille söte lillebror" (lille katt-melodin). Men ibland blir sorgen efter lillebror så oändligt mycket svårare.
När hon sitter på kvällen och gråter "mamma, jag vill ha min lillebror hääääär", då brister mitt hjärta, igen. Min egen sorg kan jag bära, åtminstone för det mesta. Men min dotters sorg gör så ofantligt ont.
Jag trodde hon skulle glömma, att hon är för liten för att minnas och förstå. Men varje dag pratar hon om sin lillebror. Ofta vill hon att vi ska åka till hans "plats" (graven). Hon tar med sig nappar och teckningar att lämna där. Hans vagga står i hennes rum, vi får inte ställa undan den. Där bäddar hon sina mjukisdjur, och ibland sig själv.
Hon sover med lillebrors napp i handen varje natt.
Det mesta kan jag se med ömhet, det ger mig en värme att se att hon minns, att hon saknar.
Men inte när hon gråter. När jag ser att hon är så full av sorg och längtan efter sin lillebror. När hon uttalar orden "jag vill ha lillebror här", då faller jag sönder.
Varför ska hon som är så liten behöva bära denna sorg? Varför kan jag inte få ta den åt henne så hon får slippa? Hur ska jag kunna trösta, när min egen sorg och saknad är så stor?

Sedan vår lillkille dog har jag läst en hel del om och av föräldrar som förlorat barn. Genomgående verkar vara de stora problem som de har när de ska möta sin omgivning.

En familj skulle flytta till en annan stad eftersom de inte klarade av att möta grannars och "vänners" "inte-blickar". Människor de trodde stod dem nära som inte klarar av att möta deras blick när de går förbi. Tystnaden inne på affären när de kom in. Telefonens tystnad när vänner inte ringde för att de inte visste vad de skulle säga.

En mamma ville tatuera sin panna, eller åtminstone köpa en tröja, med texten "tala med mig om X". Hon hade så mycket att berätta om sin döda son, men ingen som kunde eller ville lyssna. Ingen ville såra henne och alla försökte låtsas som ingenting hänt. Hon fick aldrig tala om sin vackra underbara son med de glittrande ögonen och fina smilgropar.

I nöden prövas vännen är ett ordspråk som föräldrar till änglabarn ofta använder. Och det är säkert sant.
Men jag tror alla våra vänner består provet. Ingen har någonsin, vad jag kan minnas i alla fall, vänt bort blicken från mig. Ingen har låtsats som ingenting. Ingen har försökt få tyst på mig när jag vill berätta något om vår "lillebror". Gamla vänner jag inte träffat på år och dar har kontaktat mig och frågat om de kan göra något för oss. Vänner från andra sidan landet har erbjudit sig att komma hit för att stödja oss. En av mina äldsta barndomsvänner ringde mig. Många gånger. Jag orkade inte svara, men vad det värmde att hon ringde! Och fortsatte ringa och skicka små meddelanden fast hon aldrig fick svar i början. Våra familjer har varit underbara. Aldrig har jag fått höra "det var tur at han inte hann bli så gammal" (jo, det är sant, många säger sånt!) eller "ni har ju i alla fall hunden kvar" som en annan mamma fick höra.

Kort sagt, vi måste ha fantastiska vänner! Tack för att ni finns!