Hemlängtan...
Ibland slår den ner som ett åsknedslag och vägrar lämna mig. Jag längtar hem. Hem till familjen men framförallt till naturen, luften, atmosfären och språket. Åh att få höra pappa prata den harmoniska och härliga men lite högljudda jemskan... Jag längtar efter mitt hus. Mitt kök målat i kycklinggult med orangea detaljer och en tapet av vitt och guld (jag vet, men det är sant) Jag längtar efter att pulsa i snön sista biten till huset, komma på att vi återigen glömt nyckeln, men det gör inget för det visar sig att pappa redan varit där och tänt upp i spisen åt oss så det inte är så rått och kallt. Jag längtar efter fjällens härliga vidder, efter att pimpla på tjärnen. åh vad det var härligt när P. fick sin första vinter-röding. Det var kallt, röken ångade ur våra munnar och vi stod och stampade vid hålen för att inte frysa fötterna.
Jag brukar alltid åka hem till älgjakten, men jag hann inte i år. Förra året gick jag med min bror som "gick me hunn" den dan (hundförare alltså). Det var lite dimmigt på morgonen och lite regn låg i luften. Hunden springer tyst fram och tillbaka i stora svängar framför oss men försvinner plötsligt och ger skall en bit bort. Älgen är nära. Vi står tysta och lyssnar. Plötsligt knakar det till aldeles bredvid oss och bara ett par meter bort tittar skogens konung fram mellan granarna. Jag hukar mig ner på backen för att ge brorsan fritt spelrum om han får skjutläge, hjärtat bultar och samtidigt som det är aldeles tyst brusar pulsen i mina öron. Älgen svänger lite med huvudet och sätter sedan iväg i en lunkande språngmarsch in mellan träden igen. Sååå mäktigt! Det blev inget skott, det var aldrig läge, men vilken upplevelse!
Jag vill hem! Hem till det enkla och okomplicerade. Jag trivs här. Jag älskar vårt hus, P, och vårt liv här. Men jag längtar ändå hem. För ett par år sedan skulle vi på "bal" (har inget med askungen att göra utan är helt enkelt dans ute på landsbygden. Och då pratar jag inte rejv utan vanlig hederlig styrdans till dansband). Vi var sju stycken som knölade in oss i kompisens bil, jag visste inte vart vi skulle riktigt men tyckte att det tog väldigt lång tid att åka "en liten bit bort" sittande halvt hopkrupen i knät på T. Syster och jag hade våra cowboyhattar och varsin helly hansen på oss. Inga höga klackar och uppklädda kreationer där inte. Vi blev bjudna på inträdet och dansen var i full gång när vi kom. Utanför stod klungor med människor och insöp luft och medhavda dryckesvaror. Vi dansade halva natten, träffade på både folk och fä och det var fantastiskt. Dagen efter frågade jag pappa vart vi egentligen varit och det visade sig att "en liten bit bort" låg sisådär 10 mil bort! Inte konstigt att jag tyckte det tog tid...
Året efter tog vi bussen istället. Det är fantastiskt att en liten by i utkanten av ingenstans kan samla så mycket folk (som bor i andra små byar i utkanten av aldeles egna ingenstans)! Bussar går från flera håll enbart för att frakta människor till denna bal en gång om året. Folk åker i timmar för att komma dit, dansa, träffa gamla bekanta, äta tunnbröstut, ta en hutt bakom hörnet och dansa lite till. För mig är det en helt obeskrivlig känsla att vara med om, P. såg inte alls charmen i det hela utan försvann efter halva kvällen. Jag blev orolig och undrade vad han hittat på, tänk om han följt med någon hem på efterfest och vaknar upp i Norge! Men det var ingen fara, han hade bara somnat i bussen i väntan på att få åka hem :)
Hemma är det helt andra umgängesregler än här som gäller. Ålder har ingen betydelse, mina bröder umgicks en del med en äldre herre som tyvärr avlidit nu. En tjugoåring och en åttioåring, vad är konstigt med det? De har naturen och jakten gemensamt. Är det ett begränsat antal människor som bor på en plats kan man inte dela in människor i grupper. "ungdommarna, gamlingarna, småbarnsföräldrarna", eller vilken etikett som helst skulle inte innehålla så många människor. Man umgås med grannarna och ibland tar man en tur "en liten bit bort" och träffar annat folk. Det är enkelt och okomplicerat. Hemma är man som man är på ett helt annat sätt än här. Här måste man ta hänsyn till hur man förväntas vara, och hjälp om man inte passar in under någon etikett, vad är man då? Hemma är man Anna, dotra at a L.P. Alltså Anna, dotter till L.P. Möjligtvis läggs det till vilken by pappa bor i också, Det är fortfarande jag när jag kommer hem. Den ständiga presentationen, som är den enda som behövs. P. är "fjås´n min han" alltså min fästman, det är den enda presentation som krävs av honom. Inget kompilcerat, ingen etikett. Möjligtvis skulle p. kunna få en egen "titel" (stockholmarn ligger nära till hands) så småningom, men han är inte tillräckligt känd. Han är min fästman och jag är pappas dotter. Han är bara den han är och ingen har några förväntingar på hur han bör vara eller vad han bör säga eller varför han gör eller säger saker. Han är väl sån helt enkelt och så är det inte mer med det!
Christer Halvarsson, du är min räddare i nöden! Låtar med mer känsla är det sällan man hör. "fika mä tika" och "brånnox i oktober" går varma här när jag längtar hem. En liten bit av hemma... "Hemlängtan" av euskefeurat är också en favorit, men den är ju på svenska så det är inte riktigt samma sak...
Jag brukar alltid åka hem till älgjakten, men jag hann inte i år. Förra året gick jag med min bror som "gick me hunn" den dan (hundförare alltså). Det var lite dimmigt på morgonen och lite regn låg i luften. Hunden springer tyst fram och tillbaka i stora svängar framför oss men försvinner plötsligt och ger skall en bit bort. Älgen är nära. Vi står tysta och lyssnar. Plötsligt knakar det till aldeles bredvid oss och bara ett par meter bort tittar skogens konung fram mellan granarna. Jag hukar mig ner på backen för att ge brorsan fritt spelrum om han får skjutläge, hjärtat bultar och samtidigt som det är aldeles tyst brusar pulsen i mina öron. Älgen svänger lite med huvudet och sätter sedan iväg i en lunkande språngmarsch in mellan träden igen. Sååå mäktigt! Det blev inget skott, det var aldrig läge, men vilken upplevelse!
Jag vill hem! Hem till det enkla och okomplicerade. Jag trivs här. Jag älskar vårt hus, P, och vårt liv här. Men jag längtar ändå hem. För ett par år sedan skulle vi på "bal" (har inget med askungen att göra utan är helt enkelt dans ute på landsbygden. Och då pratar jag inte rejv utan vanlig hederlig styrdans till dansband). Vi var sju stycken som knölade in oss i kompisens bil, jag visste inte vart vi skulle riktigt men tyckte att det tog väldigt lång tid att åka "en liten bit bort" sittande halvt hopkrupen i knät på T. Syster och jag hade våra cowboyhattar och varsin helly hansen på oss. Inga höga klackar och uppklädda kreationer där inte. Vi blev bjudna på inträdet och dansen var i full gång när vi kom. Utanför stod klungor med människor och insöp luft och medhavda dryckesvaror. Vi dansade halva natten, träffade på både folk och fä och det var fantastiskt. Dagen efter frågade jag pappa vart vi egentligen varit och det visade sig att "en liten bit bort" låg sisådär 10 mil bort! Inte konstigt att jag tyckte det tog tid...
Året efter tog vi bussen istället. Det är fantastiskt att en liten by i utkanten av ingenstans kan samla så mycket folk (som bor i andra små byar i utkanten av aldeles egna ingenstans)! Bussar går från flera håll enbart för att frakta människor till denna bal en gång om året. Folk åker i timmar för att komma dit, dansa, träffa gamla bekanta, äta tunnbröstut, ta en hutt bakom hörnet och dansa lite till. För mig är det en helt obeskrivlig känsla att vara med om, P. såg inte alls charmen i det hela utan försvann efter halva kvällen. Jag blev orolig och undrade vad han hittat på, tänk om han följt med någon hem på efterfest och vaknar upp i Norge! Men det var ingen fara, han hade bara somnat i bussen i väntan på att få åka hem :)
Hemma är det helt andra umgängesregler än här som gäller. Ålder har ingen betydelse, mina bröder umgicks en del med en äldre herre som tyvärr avlidit nu. En tjugoåring och en åttioåring, vad är konstigt med det? De har naturen och jakten gemensamt. Är det ett begränsat antal människor som bor på en plats kan man inte dela in människor i grupper. "ungdommarna, gamlingarna, småbarnsföräldrarna", eller vilken etikett som helst skulle inte innehålla så många människor. Man umgås med grannarna och ibland tar man en tur "en liten bit bort" och träffar annat folk. Det är enkelt och okomplicerat. Hemma är man som man är på ett helt annat sätt än här. Här måste man ta hänsyn till hur man förväntas vara, och hjälp om man inte passar in under någon etikett, vad är man då? Hemma är man Anna, dotra at a L.P. Alltså Anna, dotter till L.P. Möjligtvis läggs det till vilken by pappa bor i också, Det är fortfarande jag när jag kommer hem. Den ständiga presentationen, som är den enda som behövs. P. är "fjås´n min han" alltså min fästman, det är den enda presentation som krävs av honom. Inget kompilcerat, ingen etikett. Möjligtvis skulle p. kunna få en egen "titel" (stockholmarn ligger nära till hands) så småningom, men han är inte tillräckligt känd. Han är min fästman och jag är pappas dotter. Han är bara den han är och ingen har några förväntingar på hur han bör vara eller vad han bör säga eller varför han gör eller säger saker. Han är väl sån helt enkelt och så är det inte mer med det!
Christer Halvarsson, du är min räddare i nöden! Låtar med mer känsla är det sällan man hör. "fika mä tika" och "brånnox i oktober" går varma här när jag längtar hem. En liten bit av hemma... "Hemlängtan" av euskefeurat är också en favorit, men den är ju på svenska så det är inte riktigt samma sak...
