Saknar min älskling...
Vaddå jag är en stor hund? Jag är mattes knähund, så det så! Såhär trivdes jag bäst :)
Nästan ett och ett halvt år sedan vi tog bort min älskling. Jag saknar henne väldigt mycket fortfarande. Novak är en charmknutte utan dess like, men ingen går upp mot min Raika. (Tur att inte hundar kan läsa!) Hon var en enmanshund och skulle ha bott med mig själv långt uppe på fjället. Då hade hon varit överlycklig. Men det är jobbigt att vara otrygg och rädd jämt så fort inte matte är med.
Ofta tänker jag på om jag tog rätt beslut som tog bort henne. SKulle jag ha tränat med henne mer? Gått till en annan instruktör? Kanske hade hon kunnat vara hos mig fortfarande då?
Min tröst är att hon dog lycklig. Sista turen när hon kom mot mig med munnen i ett stort grin och tungan hängandes och glittrande ögon, aldrig har hon varit finare än då. Hon skulle ut och jaga! Jag är evigt tacksam mot min bror som lät henne hållas med den villfarelsen ända tills skottet small, och som också begravde henne åt mig och byggde ett litet stenröse så inte något djur skulle komma åt henne.
Jag hoppas att hon nu springer trygg och fri från alla rädslor trots att jag inte är med henne längre.
