förlovningsdag...
Jaa, nu har vi varit förlovade i sex år... Känns inte alls så långt. Fast ändå som hela ens vuxna liv... Det liv jag levde "före P" känns allt mer avlägset och det är nästan så jag börjar vänja mig vid att bo här i södern :)
Har ingen längtan alls tillbaka till det hektiska liv jag förde innan, det enda som är tråkigt är att jag nu bor så långt från min familj och mina vänner, särskilt M. och familjen Eriksson (kram på er om ni läser, miss U) Saknar också mina bröder även om det går i perioder, det finns ju tack och lov telefon i alla fall.
När jag tänker på det blir jag alltid lika förundrad över att P valt att leva sitt liv med MIG! Jag är fullt medveten om att jag kan vara ganska krävande att leva med ibland, men han vill ändå ha mig!? Fast å andra sidan kan han vara en riktig trög korkskalle ibland också, så det jämnar kanske ut sig i slutändan :) för jag har ju faktiskt också valt att leva med honom.
Fantastiskt egentligen att vi lyckats hitta varandra, och precis i den tidpunkt i livet då jag var redo att bryta upp. Hade vi träffats ett år tidigare hade jag aldrig ens övervägt att lämna jämtland, mina studier och de jag umgicks med då. Då hade jag siktet inställt på karriär och hur jag på bästa sätt skulle nå dit. Jag var också på väldigt god väg när jag insåg att den karriär jag så hett eftersträvade var något jag egentligen inte ville ha...
Så jag lämnade allt, åkte till stockholm och där var Han, han som är en av de mest underbara människor jag någonsin träffat. Och här blev jag kvar...
Har ingen längtan alls tillbaka till det hektiska liv jag förde innan, det enda som är tråkigt är att jag nu bor så långt från min familj och mina vänner, särskilt M. och familjen Eriksson (kram på er om ni läser, miss U) Saknar också mina bröder även om det går i perioder, det finns ju tack och lov telefon i alla fall.
När jag tänker på det blir jag alltid lika förundrad över att P valt att leva sitt liv med MIG! Jag är fullt medveten om att jag kan vara ganska krävande att leva med ibland, men han vill ändå ha mig!? Fast å andra sidan kan han vara en riktig trög korkskalle ibland också, så det jämnar kanske ut sig i slutändan :) för jag har ju faktiskt också valt att leva med honom.
Fantastiskt egentligen att vi lyckats hitta varandra, och precis i den tidpunkt i livet då jag var redo att bryta upp. Hade vi träffats ett år tidigare hade jag aldrig ens övervägt att lämna jämtland, mina studier och de jag umgicks med då. Då hade jag siktet inställt på karriär och hur jag på bästa sätt skulle nå dit. Jag var också på väldigt god väg när jag insåg att den karriär jag så hett eftersträvade var något jag egentligen inte ville ha...
Så jag lämnade allt, åkte till stockholm och där var Han, han som är en av de mest underbara människor jag någonsin träffat. Och här blev jag kvar...
