Hus och familj - Drömmar och vardag

En blogg om mitt liv och vardag som mamma till fyra barn, varav det ena har änglavingar och bor i våra hjärtan.

funderingar om egoism och politik...

Publicerad 2008-01-30 20:54:35 i Allmänt,

Jag har alltid tänkt på mig själv som en ganska hänsynsfull och förstående människa. Någon som tänker på andra och jag går ofta en omväg för att hjälpa någon. Jag är inte en egoistisk människa - eller?

Allt man gör leder ju på något sätt tillbaka till en själv. Jag har lagt ner mer än tio år av mitt liv på att genom politisk påverkan försöka göra vårt samhälle till en så bra plats som möjligt för så många som möjligt. Mina studier blev lidande, mina studielån är betydligt högre än mina universitetspoäng. Min inkomst blev lidande i och med att jag inte orkade med både studier, politik och arbete. Jag träffade inte mina vänner och familj så ofta jag kanske velat. Jag offrade mycket - för vad?

Visst, det kanske på sätt och vis kan vara ett oegoistiskt val, då jag säkert hade haft en färdig utbildning vid det här laget annars, men gjorde jag det verkligen för alla andras skull? Jag trodde, och tror, på en idé om hur vårt samhälle borde utformas. Inte för att just jag ska ha det så bra som möjligt, utan för att så många som möjligt, ja alla, ska ha det så bra som möjligt. Denna idé drev mig i mitt politiska arbete. Det kan ju tyckas oegoistiskt. Men jag hade också siktet inställt på en karriär, och jag trivdes som fisken i vattnet bland alla motioner, insändare, debatter, talarstolar och ordförandeklubbor. Jag var hemma där och trygg i att jag visste vad jag ville och också vart jag ville. Låter inte helt oego längre...

Våra politiker på riksnivå - vad driver dem? Maktkänsla eller en tro på den egna idén? Jag skulle säga att alla (okej, nästan alla, finns säkert något undantag jag inte träffat) verkligen gillar att stå i centrum, att känna andras blickar på sig, att högt få uttala sina idéer och se att andra lyssnar. Annars tar man sig inte så långt. Som sagt måste man offra en hel del för att hålla på med politik (på en högre nivå), och det tror jag inte att det finns någon människa som klarar av, om hon inte samtidigt trivs med det livet. Så oavsett vad för politik man driver så tror jag att det någonstans är en egoistisk känsla som håller en politiker igång. Känslan av upprymdhet när man lyckats driva igenom ett förslag eller blivit vald till en speciell post. Det är den känslan som i grund och botten driver en politiker tror jag. Helt egoistiskt med andra ord...

Jag kom en bra bit på väg mot det mål jag personligen ville nå inom politiken, en vald plats i en vald församling med ett stort inflytande. Det var då jag insåg att jag inte längre trivdes. Det blev jobbigt och tungt. Vänner blev plötsligt fiender och jag stod ensam, liksom alla andra. Enad front utåt så klart, men inte inom stängda dörrar... Livet jag strävat efter syntes inte längre lockande, utan mest bara jobbigt och ensamt.

Helt plötsligt uppmärksammades inte bara mina idéer utan också mitt liv. Jag var helt plötslig av någon anledning skyldig att tala och övertyga inte bara mina politiska motståndare utan även vänner, nya bekantskaper och främmande människor jag råkade stöta på. På den politiska arenan trivdes jag - men jag trivdes inte med att mitt eget liv inte längre fick plats. Jag var inte längre jag, utan en politisk rollfigur som kämpade med näbbar och klor för att få fortsätta att också vara bara jag ibland.

Jag gav upp när jag av en hetsig journalist fick veta att en av "mina" medlemmar blivit mördad och jag riktigt kunde höra upprymdheten i rösten på journalisten när han frågade mig om hur hon var som person, om jag anat vad som skulle hända... Andra kanske skulle ha sporrats att fortsätta driva sina idéer och motverka kvinnovåld, men jag tappade bara orken. När till och med hennes tragiska död blev ett politiskt spel fick jag nog. Vad skulle sägas till vem, och hur skulle vad läggas fram för pressen? Jag bestämde mig för att satsa på mig själv istället, sade upp alla mina politiska uppdrag och flyttade. Också ett egoistiskt beslut. 

Ibland har jag saknat den tiden då jag var någon mer än bara jag, men jag har aldrig ångrat att jag lämnade allt. Jag har gjort de val jag gjort på grund av att jag vägt för- och nackdelar för mig själv. Visserligen hjälpte jag (vill jag gärna tro i alla fall) till att få igenom en del beslut som ledde till bra saker även för andra än mig själv när jag var politiskt aktiv, vilket skulle kunna ses som oegoistiskt, men å andra sidan gav det också mig själv en viss tillfredsställelse. Så jag är kanske en egoistisk person ändå?

Jag hyser en viss beundran för de människor som klarar av den kamp och ensamhet som en högt uppsatt politiker utsätts för. Det tryck att prestera bra hela tiden, aldrig uttala sig fel och lämna ut sitt eget liv för sin idé, sin politiska övertygelse och sin egen strävan efter makt och tillfredsställelse.

Dagens fråga: Finns det en oegoistisk människa? Kan man ta beslut som inte i grund och botten är ego? Varför hjälper man någon, kanske för att vara snäll. Varför vill man vara snäll? Troligtvis för att personen kanske är snäll tillbaka, eller för att man trivs med den tillfredsställelsen det ger att vara snäll. Är det då en oegoistisk handling??? 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Anna

Mamma till fyra barn, varav ett dog 80 dagar gammal i en akut sepsis. Det här är en blogg om mitt liv, mina tankar, mina barn, mitt hem, träning och min målsättning att springa ett maraton 2014.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela