Förlossningsberättelse- nu är hon här!
Förlossningen blev inte alls som jag tänkt mig. Ingenting skedde faktiskt enligt mina önskemål, men det gör inget. Jag är så otroligt glad för att Lillan är hos oss och mår bra. Här kommer vår berättelse;
27/5 börjar jag få sammandragningar tidigt på morgonen. De kommer med sådär fem minuters mellanrum. Åker in till Danderyd för kontroll om vattnet gått, men det kunde inte bekräftas så jag får åka hem igen då sammandragningarna inte är så täta. Ev har det gått hål på ena hinnan men inte båda.
31/5 Värkarna blir värre och vi börjar tro att det är på gång (igen). P. ringer och säger att han inte ska komma till jobbet i morgon. Skönt att veta att han kommer vara hemma.
1/6 Dags för sjukhuset igen då värkarna kommer med tre minuters mellanrum. De stannar dock av när vi kommer in till sjukhuset. Vi blir inskrivna. Lillans puls går ner vid värkarna och det tyder på att navelsträngen ligger i kläm, men inget allvarligt vad jag förstod. Jag har börjat öppna mig, men blir på kvällen utskriven igen eftersom värkarna inte kommer igång ordentligt.
2/6 Värkarna fortsätter som de senaste dagarna. Jag börjar bli trött. P. har ledig dag från jobbet så vi är båda hemma. Vi promenerar lite så gott det går och tittar på film.
Helt plötsligt känner eller hör jag hur det knäpper till i magen och jag får en värk som var mycket starkare än någon tidigare. Därefter följer flera riktigt starka värkar nästan på varandra och jag känner hur vattnet går. Värkarna tog mig med överraskning och jag blev nog lite rädd för det gjorde riktigt ont. P. blev också lite skärrad och när jag sa att jag var tvungen att gå på toaletten och bajsa såg jag hur han blev lite blek och snabbt konstaterade att vi skulle åka in till Danderyd direkt. På profylaxkursen sa de nämligen att det var ett av de säkraste tecknen på att det var dags att börja krysta...
P. rafsade ihop lite saker vi skulle ha med oss, tur att vi förberett oss för annars hade vi nog inte fått med oss nånting för det kändes inte som om vi hade någon tid att packa. Lillan hade bestämt sig för att komma ut och det nu! Jag tror vi båda trodde att det skulle gå fort, jag hade ju haft värkar så länge. Tyvärr hade vi fel.
Vi bor vid en liten grusväg och när vi skulle åka in stod en annan bil ivägen så vi inte kom förbi. Jag var skärrad och hade en värk och skrek rakt ut "men flytta på dig då för helvete! Är du dum i huvet?" och upptäckte sedan att alla fönster var öppna och att det stod folk utanför. Sorry grannarna, ni kunde ju inte veta att vi skulle föda barn :)
Vi kom in till sjukhuset 16.30 och blev kopplade till en CTG-kurva. Den såg bra ut, men värkarna hade åter klingat av lite och kom med flera minuters mellanrum. Lillans puls gick fortfarande ner vid värkarna.
Vi andades igenom värkarna och jag tog en dusch mot smärtan. Det gjorde ont som sjutton, men det var hanterbart. Dagen gick och vi kämpade på. Tiden flög iväg men tyvärr ledde mina värkar ingenstans och efter att jag inte öppnat mig något alls på flera timmar trots värkarbetet rekomenderade barnmorskan värkstimulerande dropp och även epiduralblockad.
Hade förlossningen fortskridit hade jag klarat mig utan smärtlindring i alla fall ett tag till, men jag kände mig uppgiven av att allt arbete inte gett något resultat och insåg att jag behövde hjälp för att komma vidare. Vi bestämde att vi skulle ta epidural eftersom det värkstimulerande droppet skulle göra värkarna ännu intensivare och ge mindre värkvila och jag var redan väldigt trött.
Två timmar fick vi vänta på narkosläkaren som skulle lägga epiduralen. När den väl blev lagd tog den bara på vänstra delen av kroppen så jag hade nästan lika ont som innan. Jag fick en påfyllning som skulle ta även på andra sidan men jag upplevde aldrig att bedövningen tog som den skulle.
Kl 01.00 får jag värkstimulernade dropp. Det satte verkligen fart på värkarna och jag blev riktigt trött. Allt flöt liksom ihop och jag blev bara tröttare och tröttare. Började bli riktigt uppgiven och vet att jag flera gånger sa att jag inte orkade mer. När barnmorskan började prata om lustgas var jag beredd att göra vad som helst och började inhalera för fulla muggar. Jag tyckte inte att den gjorde någon skillnad men klängde fast vid masken med krampaktigt grepp som om smärtan skulle minska bara av att jag höll i den.
När jag var öppen sju cm började mina krystvärkar och det var som om en utomjordisk kraft tog tag i min kropp och sa "tryck på!". Jag visste att jag inte fick och tänkte för varje värk "inte krysta inte krysta" men kroppen bestämde själv och krystade för fullt ändå, det spelade ingen roll att jag visste att jag inte skulle, att P. stod och sa åt mig att slappna av, eller att barnmorskan sa åt mig att andas lugnt,
Kl 02.10 stänger barnmorskan av droppet då jag knappt har någon värkvila och kraftiga värkar. Vi kämpar på. Vi är nu ensamma på rummet då sjukhuset hade överbelastning och min barnmorska var upptagen med en annan patient. Det var lite jobbigt eftersom jag hade så kraftiga krystvärkar det var lite läskigt att bara P. var där, vad skulle han göra om hon helt plötsligt skulle födas? Eller hur skulle han kunna veta om något blev fel?
03.30 kommer en annan barnmorska och säger helt plötsligt att jag är helt öppen och att jag ska krysta. Undrar hur länge jag varit det men legat och kämpat emot för att krysta så lite som möjligt?
Krystar och krystar för kung och fosterland men är redan jättetrött. Värkarna stannar av igen, livmodern orkar inte mer.
05.10 kommer min barnmorska äntligen tillbaka och sätter på droppet igen.
Livmodern har dock inte mycket kraft kvar och krystningarna gör inte mycket nytta. Värkarna är så svaga att jag knappt känner dem längre. Jag får mer stimulerande dropp men de timmar jag redan krystat har tömt nästan alla mina krafter.
05.30 lyckas jag äntligen krysta ut Lillans huvud och tänker "äntligen, nu kommer hon". Men det gjorde hon inte. De följande minuterna måste ha varit de längsta i mitt liv. Först fattade jag inte att något var fel, men jag märkte att barnmorskan började bli stressad och började skrika åt mig att ta i, att jag måste krysta mer. Plötsligt händer allt på en gång, sköterskan larmar och det väller in människor på vårt rum. Jag vet inte hur många de var eller vad alla gjorde, men jag började få panik och trodde att Lillan skulle dö. Hon satt fast. Min älskade unge kunde inte komma ut!
Läkaren stod med händerna inne i mig för att försöka rotera Lillan så hon skulle lossna, det stod två stycken och höll mina ben och vände och bände på dem för att öppna upp så mycket som möjligt. En stod och tryckte med armarna på min mage. Jag minns att hon grep tag i lakanet på ena sidan om mig och hängde över mig med armarna pressade mot min mage med sin kroppsvikt. Jag fick mer dropp.
Det kändes som om alla skrek åt mig att ta i och krysta, men det kom inga fler värkar. Till slut krystade jag ändå. Jag var så trött så trött och kände mig uppgiven. Hon skulle dö för att jag inte var stark nog.
Fem minuter och en hel evighet senare lossnade hon, kom ut och blev lagd på min mage. Hon var helt blå. Jag är inte helt på det klara med vad som hände men de klippte navelsträngen direkt och sprang iväg med henne. P. följde med. Det dröjde en halvtimme innan jag fick se henne igen. Jag visste fortfarande inte om hon skulle överleva, fast jag fick veta flera gånger att hon andades och mådde bra, men det gick inte riktigt in.
Jag blev sydd med ganska många stygn på tre olika ställen under tiden jag väntade på henne. Jag minns knappt något av detta, bara oron för Lillan och lättnaden då någon kom och sa att hon mådde bra.
Till slut kom P. tillbaka med henne och det var ljuvligt! Det kunde inte ha varit en mer perfekt unge. Jag var fortfarande lite borta och minns inte vad som hände riktigt, men vi fick i alla fall lite frukost, ett par mackor och en kopp te som jag inte drack upp för jag inte tordes, tänk om jag skulle spilla på Lillan!
P hade också hämtat sig lite, han stod ju bredvid hela förlossningen och såg hennes huvud bli blåare och blåare innan hon väl kom ut. Det kan inte ha varit lätt!
Lillan blev mätt och vägd och det visade sig vara en riktigt stor krabat på 55 cm och 4385 gram.
Vi fick komma till avdelningen för de som behöver lite extra tillsyn och Lillan fick flera läkarundersökningar. Hon hade lågt blodsocker och fick extra tillmatning, men annars mådde hon bra. Vad vi vet än har hon inte fått några men av förlossningen. Annars är det vanligt med bland annat skador på nyckelben, nervskador med rörelsehinder eller förlamning som följd. Och syrebrist. Men som sagt finns inga tecken på någondera på vår lilla älskling.
Jag skulle kunna gräma mig över att förlossningen blev som den blev. Att jag fick vänta i två timmar på epiduralen och därmed även det värkstimulerande droppet. Kanske hade jag haft krafter kvar på slutet annars? Att vi var ensamma när jag hade krystvärkar, Jag krystade i närmare fyra timmar(!). Att det var en nybörjare som satte epiduralen, det var första gången han gjorde det på någon som satt upp. Han fick göra om. Jag vet att jag kände mig lite som en försökskanin men jag hade inte ork att säga något, jag bara koncentrerade mig på att andas.
Det finns flera saker som jag skulle kunna vara arg på, men det är jag inte. Glädjen över att hon finns hos oss och mår bra är så mycket större än det jobbiga under förlossningen. Jag hade kunnat önska mig att det varit annorlunda, men hon överlevde och mår bra och då känns inget annat viktigt. Hur konstigt det än må låta så är jag på något vis jättenöjd med vår förlossning. Resultatet hade ju inte kunnat bli bättre!
