Kan man lita på förlossningspersonalen?
Pratade med en väninna igår om hennes förlossning. Hon hade i sitt förlossningsbrev skrivit bland annat två saker, dels att hon inte ville ha Epidural och dels att hon ville föda upprätt och inte på rygg.
När det väl är dags efter ett långt och jobbigt öppningsskede säger barnmorskan åt henne att lägga sig i sängen. Väninnan säger nej, att hon inte vill och då säger barnmorskan att hon inte kan förlösa på annat sätt för hon har ont i ryggen! Utmattad som min väninna är hoppar hon upp i sängen.
Får det verkligen gå till så? Om man skrivit i sitt förlossningsbrev att man vill föda på ett visst sätt ska väl ändå inte barnmorskans privata åkommor hindra en till det???
Blev lite upprörd, särskilt som jag själv absolut inte vill föda på rygg. Dessutom ska jag föda på samma avdelning som väninnan...
Nu har jag ju inte varit med om någon förlossning själv ännu men jag tänker mig att man inte är den som har så mycket att sätta emot om personalen vill göra på något annat sätt än en själv. Efter sisådär trettio timmars värkarbete är man nog inte så kaxig som i vanliga fall och stirrar nog inte barnmorskan i ögonen och säger ifrån utan man är nog ganska lydig just då. Personalen på avdelningen har ju ett enormt arbete att göra och stort inflytande på de blivande föräldrarna. Borde de då inte ta hänsyn till vad mamman och pappan då uttryckt för vilja i sitt förlossningsbrev?
Väninnan fick också epidural då barnmorskan tyckte att hon hade för ont, och trots att väninnan sa nej från början blev hon mer eller mindre övertalad och gav efter för barnmorskan. Pappan kunde inte heller stå emot då han led av att se henne ha så ont.
Jag ska nog stryka under vissa ord i mitt förlossningsbrev! Har jag sagt nej till kemisk bedövning ska ta mig faan ingen jävla barnmorska pracka på mig det om jag själv inte känner att jag vill!!! En annan sak är väl om jag ångrar mig när jag väl är där, men då ska initiativet komma från mig och inte personalen! Måste nog prata igenom med P. lite mer också. Jag har hela tiden tänkt att han kommer att vara en klippa bredvid mig som han alltid är, men min väninna fick mig att fundera lite.
Hon sa att man kan inte begära mer av partnern än av sig själv då även han blir väldigt involverad i förlossningen och också är ganska utlämnad. Om nu inte hennes starka och lugna man kunde "ta tag" i situationen och säga att "vi vill inte det och det" kanske inte P. kan det heller? Jag har alltid trott att han kommer att reagera mer på förlossningen än vad han själv tror, men jag har liksom ändå alltid tänkt att han ska stå där och se till att allt går som det ska... Jag har förvarnat P. tidigare om att det faktiskt oftast är partnern som ber om bedövning till kvinnan eftersom han inte står ut med att se henne ha så ont, och han har lovat att inte göra det. Men det hade säkert väninnans man också gjort... Frågan är hur mycket det löftet är värt när man under ett helt dygn sett den man älskar hålla på att förgås av smärta? Står P. ut med att se mig gråta av smärta? Om jag då ber honom om stöd och frågar om vi inte ska ta smärtstillning i alla fall, orkar och kan han då säga " vi prövar ett tag till, det här fixar vi"? Eller om barnmorskan skulle föreslå något, kan han då stå emot hennes auktoritet och säga nej åt mig om jag själv inte kan?
Nä ska nog sätta mig och skriva om mitt påbörjade ganska vänliga förlossningsbrev till ett proffisionellt och viktigt dokument fullt av klara och tydliga order istället för min vilja... Peka med hela handen på ett militäriskt och manligt vis så att jag blir tagen på allvar... Förhoppningsvis får P. också en större inblick i förlossningen då vi ska gå en profylaxkurs. Han har nog inte riktigt fattat än att Lillan faktiskt ska ut från magen någon gång...
När det väl är dags efter ett långt och jobbigt öppningsskede säger barnmorskan åt henne att lägga sig i sängen. Väninnan säger nej, att hon inte vill och då säger barnmorskan att hon inte kan förlösa på annat sätt för hon har ont i ryggen! Utmattad som min väninna är hoppar hon upp i sängen.
Får det verkligen gå till så? Om man skrivit i sitt förlossningsbrev att man vill föda på ett visst sätt ska väl ändå inte barnmorskans privata åkommor hindra en till det???
Blev lite upprörd, särskilt som jag själv absolut inte vill föda på rygg. Dessutom ska jag föda på samma avdelning som väninnan...
Nu har jag ju inte varit med om någon förlossning själv ännu men jag tänker mig att man inte är den som har så mycket att sätta emot om personalen vill göra på något annat sätt än en själv. Efter sisådär trettio timmars värkarbete är man nog inte så kaxig som i vanliga fall och stirrar nog inte barnmorskan i ögonen och säger ifrån utan man är nog ganska lydig just då. Personalen på avdelningen har ju ett enormt arbete att göra och stort inflytande på de blivande föräldrarna. Borde de då inte ta hänsyn till vad mamman och pappan då uttryckt för vilja i sitt förlossningsbrev?
Väninnan fick också epidural då barnmorskan tyckte att hon hade för ont, och trots att väninnan sa nej från början blev hon mer eller mindre övertalad och gav efter för barnmorskan. Pappan kunde inte heller stå emot då han led av att se henne ha så ont.
Jag ska nog stryka under vissa ord i mitt förlossningsbrev! Har jag sagt nej till kemisk bedövning ska ta mig faan ingen jävla barnmorska pracka på mig det om jag själv inte känner att jag vill!!! En annan sak är väl om jag ångrar mig när jag väl är där, men då ska initiativet komma från mig och inte personalen! Måste nog prata igenom med P. lite mer också. Jag har hela tiden tänkt att han kommer att vara en klippa bredvid mig som han alltid är, men min väninna fick mig att fundera lite.
Hon sa att man kan inte begära mer av partnern än av sig själv då även han blir väldigt involverad i förlossningen och också är ganska utlämnad. Om nu inte hennes starka och lugna man kunde "ta tag" i situationen och säga att "vi vill inte det och det" kanske inte P. kan det heller? Jag har alltid trott att han kommer att reagera mer på förlossningen än vad han själv tror, men jag har liksom ändå alltid tänkt att han ska stå där och se till att allt går som det ska... Jag har förvarnat P. tidigare om att det faktiskt oftast är partnern som ber om bedövning till kvinnan eftersom han inte står ut med att se henne ha så ont, och han har lovat att inte göra det. Men det hade säkert väninnans man också gjort... Frågan är hur mycket det löftet är värt när man under ett helt dygn sett den man älskar hålla på att förgås av smärta? Står P. ut med att se mig gråta av smärta? Om jag då ber honom om stöd och frågar om vi inte ska ta smärtstillning i alla fall, orkar och kan han då säga " vi prövar ett tag till, det här fixar vi"? Eller om barnmorskan skulle föreslå något, kan han då stå emot hennes auktoritet och säga nej åt mig om jag själv inte kan?
Nä ska nog sätta mig och skriva om mitt påbörjade ganska vänliga förlossningsbrev till ett proffisionellt och viktigt dokument fullt av klara och tydliga order istället för min vilja... Peka med hela handen på ett militäriskt och manligt vis så att jag blir tagen på allvar... Förhoppningsvis får P. också en större inblick i förlossningen då vi ska gå en profylaxkurs. Han har nog inte riktigt fattat än att Lillan faktiskt ska ut från magen någon gång...
