Mer förlossningstankar...
Alla tycker så olika och ibland är det svårt att se vad JAG vill och vad andra vill eller anser normalt. Jag vill ha min förlossning som jag vill, men å andra sidan kan man ju inte bortse från det faktum att jag egentligen inte har en aning om vad jag vill eftersom jag aldrig varit i den situationen...
Ett dilemma det där...
Jag tror att min syster tycker att jag överdriver. Kvinnor har fött barn i alla tider och det har ju gått bra. Förlossningspersonalen är proffs och är där för att hjälpa till så varför komplicera allt? Hon födde - tror jag- utan att ha skrivit ett förlossningsbrev och vad jag vet hade hon varken läst eller förberett sig särskilt mycket på sin förlossning, "det blir som det blir". Funkade jättebra för henne, men skulle det göra det för mig? Jag VILL vara förberedd. Jag VILL veta vad som ska hända och jag VILL ha det på ett sätt som JAG valt. TROR jag...
Min mamma, som fött fem barn, fyra utan smärtstillande och en med, tycker jag är lite fånig. Det finns så bra hjälp nu för tiden så varför ska jag plåga mig i onödan? Hon menade också på att om man har ont kan man omedvetet "hålla emot" så att smärtlindring faktiskt kan göra förlossningen kortare och lättare.
Hon tycker inte att jag ska skriva i mitt förlossningsbrev att jag inte vill att personalen ska fråga om smärtlindring. När man väl är där är man inte kapabel till att ta såna initiativ själv säger hon. Men det är ju just därför jag VILL skriva in det i brevet. För att jag inte bara ska "okej då, ge mig vad som helst ni tycker bara jag får ut ungen". Det går ju åt två håll det där på något vis...
Men en modern traditionell förlossning vill jag ju inte ha, och om jag inte bryr mig alls är det ju troligen det jag kommer att få. Jag vill inte ha massa kemiska preparat i kroppen som jag inte vet om jag tål och som kan påverka både förlossning och Lillan på ett negativt sätt. Jag vill inte ligga på rygg och föda i uppförsbacke bara för att underlätta för personalen. Jag vill inte att de ska klampa navelsträngen omedelbart då jag vill att Lillan ska få den syresättning som går innan lungorna nått full kapacitet.
Ska jag bara bortse från detta för att det funkat bra för andra och för att det är standard, eller för att jag möjligen kommer att ångra mig under förlossningens gång? Kanske kommer det till och med bli ett kejsarsnitt, det kan man ju aldrig veta, men om det inte finns några medicinska anledningar borde ju min förlossning kunna gå enligt "min plan" likaväl som enligt standardproceduren. Eller är jag så ute och cyklar som många verkar tycka?
Känns lite förvirrande allting. Kanske vet jag inte alls vad jag vill och allt kommer att gå åt skogen för att jag är envis och dum. Tur att vi ska gå den där profylaxkursen i alla fall, där kanske man kan få lite mer vettig information och prata med andra blivande föräldrar som också vill förbereda sig inför förlossningen om hur de tänker.
På torsdag ska vi tillbaka till barnmorskan igen. Tyvärr har vår barnmorska slutat så vi ska få en ny. Hoppas hon är bra. Jag hoppas också på lite råd från henne då hon jobbat på förlossningen där vi ska föda. Men samtidigt lite rädd för att fråga henne, hon kanske också tycker jag är lite knasig och kommer att säga att allt jag inte vill är det bästa, för så har de "alltid" gjort och det funkar så bra så...
Ett dilemma det där...
Jag tror att min syster tycker att jag överdriver. Kvinnor har fött barn i alla tider och det har ju gått bra. Förlossningspersonalen är proffs och är där för att hjälpa till så varför komplicera allt? Hon födde - tror jag- utan att ha skrivit ett förlossningsbrev och vad jag vet hade hon varken läst eller förberett sig särskilt mycket på sin förlossning, "det blir som det blir". Funkade jättebra för henne, men skulle det göra det för mig? Jag VILL vara förberedd. Jag VILL veta vad som ska hända och jag VILL ha det på ett sätt som JAG valt. TROR jag...
Min mamma, som fött fem barn, fyra utan smärtstillande och en med, tycker jag är lite fånig. Det finns så bra hjälp nu för tiden så varför ska jag plåga mig i onödan? Hon menade också på att om man har ont kan man omedvetet "hålla emot" så att smärtlindring faktiskt kan göra förlossningen kortare och lättare.
Hon tycker inte att jag ska skriva i mitt förlossningsbrev att jag inte vill att personalen ska fråga om smärtlindring. När man väl är där är man inte kapabel till att ta såna initiativ själv säger hon. Men det är ju just därför jag VILL skriva in det i brevet. För att jag inte bara ska "okej då, ge mig vad som helst ni tycker bara jag får ut ungen". Det går ju åt två håll det där på något vis...
Men en modern traditionell förlossning vill jag ju inte ha, och om jag inte bryr mig alls är det ju troligen det jag kommer att få. Jag vill inte ha massa kemiska preparat i kroppen som jag inte vet om jag tål och som kan påverka både förlossning och Lillan på ett negativt sätt. Jag vill inte ligga på rygg och föda i uppförsbacke bara för att underlätta för personalen. Jag vill inte att de ska klampa navelsträngen omedelbart då jag vill att Lillan ska få den syresättning som går innan lungorna nått full kapacitet.
Ska jag bara bortse från detta för att det funkat bra för andra och för att det är standard, eller för att jag möjligen kommer att ångra mig under förlossningens gång? Kanske kommer det till och med bli ett kejsarsnitt, det kan man ju aldrig veta, men om det inte finns några medicinska anledningar borde ju min förlossning kunna gå enligt "min plan" likaväl som enligt standardproceduren. Eller är jag så ute och cyklar som många verkar tycka?
Känns lite förvirrande allting. Kanske vet jag inte alls vad jag vill och allt kommer att gå åt skogen för att jag är envis och dum. Tur att vi ska gå den där profylaxkursen i alla fall, där kanske man kan få lite mer vettig information och prata med andra blivande föräldrar som också vill förbereda sig inför förlossningen om hur de tänker.
På torsdag ska vi tillbaka till barnmorskan igen. Tyvärr har vår barnmorska slutat så vi ska få en ny. Hoppas hon är bra. Jag hoppas också på lite råd från henne då hon jobbat på förlossningen där vi ska föda. Men samtidigt lite rädd för att fråga henne, hon kanske också tycker jag är lite knasig och kommer att säga att allt jag inte vill är det bästa, för så har de "alltid" gjort och det funkar så bra så...
