Några timmar på avdelning tolv senare...
Vid förra besöket hos barnmorskan hade mitt blodtryck höjts. Inte till några skräcknivåer vad jag vet, men tillräckligt för att vara över normalt. Så hon sa till mig att ringa förlossningen om jag under helgen fick flimmer för ögonen, huvudvärk, svullnade eller fick andra symtom som kunde tyda på havandeskapsförgiftning.
På lördag kväll fick jag ögonflimmer och huvudvärk och tänkte att det var migrän, kändes som vanligt när jag får migrän. Tänkte inte så mycket mer på det utan gick och la mig. På söndagen hade det fortfarande inte försvunnit och jag kom då på vad barnmorskan sagt. Trodde fortfarande det var migrän, men kände att tänk om det INTE var det och jag gick kvar hemma som om inget var konstigt medan Lillan blev dålig? Så jag ringde förlossningen och frågade vad jag skulle göra, och jag fick order att komma in för kontroll.
Sagt och gjort, jag hämtade upp syrran så jag skulle slippa sitta där själv och åkte in till sjukhuset. Vi kom fram runt elva på förmiddagen. La in pengar för ett par timmar i parkeringen och knallade in.
Vi fick komma in på ett rum på en gång och de tog en CTG-kurva. (man får två band runt magen, på den ena sitter en dosa som läser av bebins puls och på den andra en grej som mäter livmoderns sammandragningar) Lillans puls åkte upp och ner mellan 140 och 185 ungefär. Det var ganska kul att se hur pulsen förändrades om jag pratade. En gång låg jag helt stilla men hon bökade omkring där inne med en puls på 186 "vad gör du Lillan, lugna ner dig nu" sa jag, och då sjönk pulsen på nolltid till 146! Så hon reagerade helt klart på min röst, det var coolt. Jag hade tre sammandragningar under tiden de mätte, så en var tionde minut ungefär, fast det var knappt att jag märkte dem. De var ingenting mot de jag känner och som jag räknat som sammandragningar. Så jag har nog mycket mer sammandragningar än jag vet om, fast de kanske inte är nåt att räkna eftersom de knappt känns...
När kurvan var klar skulle jag vänta på doktorn för att få veta vad som skulle hända, om jag skulle åka hem eller stanna kvar. Så vi väntade. Och väntade. Och väntade. Jag började bli hungrig och J. gick för att fylla på pengar i parkeringen och köpa något att äta. Det enda som fanns en söndag som jag kunde äta var choklad och vatten, juste lunch...
Vi väntade vidare, J. började bli lite upprörd och gick och frågade vad vi väntade på. Fick lite snorkigt svar att doktorn var upptagen med akutfall och att det bara var fortsätta vänta. Så det gjorde vi. Jag hade sprängande huvudvärk och funderade på att åka hem även fast doktorn inte kommit. Blev ju inte bättre av att ligga där direkt. En kompis kom med ltie yoghurt och banan till mig men jag mådde så illa vid det laget att jag knappt kunde äta nåt.
J åkte hem och P. kom vid femtiden. Vi fortsatte vänta. Det visade sig att det bara fanns två doktorer på hela danderyds sjukhus, en på akuten och en på förlossningen. Jag var inte direkt högprioriterad förståss så det vara bara fortsätta vänta. Till slut kom en barnmorska och sa till oss att vi kunde gå iväg och äta om vi ville, för doktorerna skulle byta skift så ingen skulle ändå komma på ett tag. Så vi åkte över till svägerskan som skulle bjuda på födelsedagsmiddag. Fick lite middag och hann äta upp innan barnmorskan ringde och undrade vart vi var för nu stod läkaren och väntade på oss. Ilfart tillbaka till sjukhuset och en ny CTG-kurva togs eftersom den andra var så länge sedan(!) Kvart över sju kom läkaren tillbaka. Ställde lite frågor, klämde och kände lite, kollade reflexerna och meddelade att hon tyckte att jag skulle ta värktabletter mot huvudvärken, hålla noga koll på blodtrycket eftersom jag hade lite äggviteämne i urinet (vilket är tecken på havandeskapsförgiftning) men i övrigt åka hem och vila. Så fort jag kände mig lite lite sämre skulle jag komma in igen.
Ofta! Inte en chans att jag åker tillbaka dit innan det är på liv eller död eller ungen är halvvägs ute! Närmare nio timmar tog det att få veta att jag kunde åka hem och vila... Barnmorskan tyckte jag skulle klaga, för det var inte mänskligt att behöva vänta så länge tyckte hon. Vet inte om jag orkar engagera mig...
I natt vaknade jag ett par gånger av att jag hade ont, och idag värker det både runt magen och i nedre delen av ryggen. Kanske är det för att jag låg så länge igår och väntade, eller så är det nåt annat... Ibland ilar det till som om någon nerv kommer i kläm, det har jag läst kan vara för att bebisen roterar ner huvudet och fixerar sig. Det kanske inte är så länge kvar ändå.... :) Tycker också att magen ändrat form sedan igår, den sluttar mer och är större nertill, men det kan vara inbillning, svårt att säga. Bara vänta, men det är betydligt bekvämare och skönare att vänta här hemma än inne på danderyd i alla fall!
På lördag kväll fick jag ögonflimmer och huvudvärk och tänkte att det var migrän, kändes som vanligt när jag får migrän. Tänkte inte så mycket mer på det utan gick och la mig. På söndagen hade det fortfarande inte försvunnit och jag kom då på vad barnmorskan sagt. Trodde fortfarande det var migrän, men kände att tänk om det INTE var det och jag gick kvar hemma som om inget var konstigt medan Lillan blev dålig? Så jag ringde förlossningen och frågade vad jag skulle göra, och jag fick order att komma in för kontroll.
Sagt och gjort, jag hämtade upp syrran så jag skulle slippa sitta där själv och åkte in till sjukhuset. Vi kom fram runt elva på förmiddagen. La in pengar för ett par timmar i parkeringen och knallade in.
Vi fick komma in på ett rum på en gång och de tog en CTG-kurva. (man får två band runt magen, på den ena sitter en dosa som läser av bebins puls och på den andra en grej som mäter livmoderns sammandragningar) Lillans puls åkte upp och ner mellan 140 och 185 ungefär. Det var ganska kul att se hur pulsen förändrades om jag pratade. En gång låg jag helt stilla men hon bökade omkring där inne med en puls på 186 "vad gör du Lillan, lugna ner dig nu" sa jag, och då sjönk pulsen på nolltid till 146! Så hon reagerade helt klart på min röst, det var coolt. Jag hade tre sammandragningar under tiden de mätte, så en var tionde minut ungefär, fast det var knappt att jag märkte dem. De var ingenting mot de jag känner och som jag räknat som sammandragningar. Så jag har nog mycket mer sammandragningar än jag vet om, fast de kanske inte är nåt att räkna eftersom de knappt känns...
När kurvan var klar skulle jag vänta på doktorn för att få veta vad som skulle hända, om jag skulle åka hem eller stanna kvar. Så vi väntade. Och väntade. Och väntade. Jag började bli hungrig och J. gick för att fylla på pengar i parkeringen och köpa något att äta. Det enda som fanns en söndag som jag kunde äta var choklad och vatten, juste lunch...
Vi väntade vidare, J. började bli lite upprörd och gick och frågade vad vi väntade på. Fick lite snorkigt svar att doktorn var upptagen med akutfall och att det bara var fortsätta vänta. Så det gjorde vi. Jag hade sprängande huvudvärk och funderade på att åka hem även fast doktorn inte kommit. Blev ju inte bättre av att ligga där direkt. En kompis kom med ltie yoghurt och banan till mig men jag mådde så illa vid det laget att jag knappt kunde äta nåt.
J åkte hem och P. kom vid femtiden. Vi fortsatte vänta. Det visade sig att det bara fanns två doktorer på hela danderyds sjukhus, en på akuten och en på förlossningen. Jag var inte direkt högprioriterad förståss så det vara bara fortsätta vänta. Till slut kom en barnmorska och sa till oss att vi kunde gå iväg och äta om vi ville, för doktorerna skulle byta skift så ingen skulle ändå komma på ett tag. Så vi åkte över till svägerskan som skulle bjuda på födelsedagsmiddag. Fick lite middag och hann äta upp innan barnmorskan ringde och undrade vart vi var för nu stod läkaren och väntade på oss. Ilfart tillbaka till sjukhuset och en ny CTG-kurva togs eftersom den andra var så länge sedan(!) Kvart över sju kom läkaren tillbaka. Ställde lite frågor, klämde och kände lite, kollade reflexerna och meddelade att hon tyckte att jag skulle ta värktabletter mot huvudvärken, hålla noga koll på blodtrycket eftersom jag hade lite äggviteämne i urinet (vilket är tecken på havandeskapsförgiftning) men i övrigt åka hem och vila. Så fort jag kände mig lite lite sämre skulle jag komma in igen.
Ofta! Inte en chans att jag åker tillbaka dit innan det är på liv eller död eller ungen är halvvägs ute! Närmare nio timmar tog det att få veta att jag kunde åka hem och vila... Barnmorskan tyckte jag skulle klaga, för det var inte mänskligt att behöva vänta så länge tyckte hon. Vet inte om jag orkar engagera mig...
I natt vaknade jag ett par gånger av att jag hade ont, och idag värker det både runt magen och i nedre delen av ryggen. Kanske är det för att jag låg så länge igår och väntade, eller så är det nåt annat... Ibland ilar det till som om någon nerv kommer i kläm, det har jag läst kan vara för att bebisen roterar ner huvudet och fixerar sig. Det kanske inte är så länge kvar ändå.... :) Tycker också att magen ändrat form sedan igår, den sluttar mer och är större nertill, men det kan vara inbillning, svårt att säga. Bara vänta, men det är betydligt bekvämare och skönare att vänta här hemma än inne på danderyd i alla fall!
