Hus och familj - Drömmar och vardag

Inför Lillebrors förlossning hade jag skrivit ett långt brev. Jag beskrev min rädsla för skulderdystoci och hur orolig jag var för att bebisen skulle dö under förlossningen. Jag ville ha ett snabbt förlopp och hjälp om det verkade dra ut på tiden. Jag var så rädd för att inte orka till slutet. Jag bad också om en erfaren narkosläkare om det skulle bli aktuellt med epidural, som jag helst inte ville ha eftersom det ökar risken för just långt förlopp och därmed även skulderdystoci. Jag hade också journalanteckningar efter att ha varit på aurora (barnmorskor/kuratorer som man kan få hjälp av om man är rädd/orolig inför förlossning).

(Lillans förlossningsberättelse finns tidigare i bloggen)

 

Den 8 mars blev jag igångsatt med hjälp av ballongkateter. Det är en liten tom ballong som man för in till livmodern och sedan pumpar upp. På så sätt blir det ett tryck som gör att förlossningen kan komma igång. Det kan ta olika lång tid men för mig tog det nog inte längre än max en kvart innan ballongen kom ut. En läkare jag träffat förut och som jag hyser stort förtroende för undersökte mig och kom fram till att vi skulle gå vidare med nästa steg efter att jag ätit lunch. Tyvärr byttes läkarteam medan jag åt, och jag fick inte fortsätta.

 

Trots mina önskemål om hjälp så att det inte skulle bli långdraget fick jag vänta ända till 21 på kvällen innan nya barnmorskan och läkaren gick med på att ”ta hinnorna” för att ge lite fart åt förlossningen. Då hade jag mycket starkt emotsatt mig att få morfin för att sova och vila till nästa dag.

 

Klockan 22 byttes åter team och jag fick en underbar barnmorska som var helt fantastisk. Hon hade mycket tydligt läst mitt brev och också förstått innebörden och tog full hänsyn till mina önskningar. Hon kom in, presenterade sig, och sa: ”Nu ska vi få fart på det här så ska du se att du blir mamma i natt!” Jag minns att jag liksom drog en suck av lättnad. Hon hade full koll på allt och tänkte inte försöka övertala mig till något jag inte ville. Jag släppte mitt kontrollbehov och kunde helt förlita mig på henne. Och P förstås.

 

Jag hade nu fyra kopplade värkar i sträck utan värkvila, sedan lugnt i ett par minuter innan det var dags för fyra nya. Halv tolv fick jag värkstimulerande eftersom jag inte öppnade mig, mina värkar var till ingen nytta. Efter det hade jag värk på värk utan vila emellan och började bli trött. Jag bad om PCB (bedövning som läggs genom slidan vid livmodern. Påverkar inte värkar på samma sätt som EDA) men kunde inte få det då jag öppnat mig för lite. Jag valde då att be om EDA, epiduralbedövning.

 

Narkosläkaren håller på länge med att sätta EDAn och konstaterar efter andra försöket att jag har för trångt mellan ryggkotorna i ländryggen för att den ska gå att sätta. (Inte konstigt att den aldrig tog under Lillans förlossning, den satt på fel ställe!) Jag fick den högre upp i ryggen och klockan två fick jag första dosen.

 

Den gav mig ingen smärtlindring alls och jag hade värkar konstant utan paus. Personalen förstod ingenting. Jag hade inget värkstimulernade sedan över en timme tillbaka och full EDA, men hade så ont och extrema värkar. Värkstorm kallade barnmorskan det... Till slut blev de tvungna att ge mig bricanyl för att stoppa värkarna. Det ger man inte vanligtvis till diabetiker då det påverkar blodsockret, men ingen visste vad de annars skulle göra...

 

För att stoppa värkarna ytterligare fick jag en dos EDA till klockan kvart i fyra, och tack för det, äntligen, äntligen, fick jag veta hur det är att ha full bedövning! Det blev helt plötsligt så enkelt, det gjorde ju inte alls ont!

 

Halv fem registrerades en avvikelse på ctg-kurvan (bebisens rörelser och puls) och det togs extra prover. 04.50 gav läkare mig en halvtimme, blev det ingen förbättring på ctg:n, eller att bebisen föddes, skulle det bli akutsnitt.

 

Jag har fulla krystvärkar och äntligen har jag öppnat mig tillräckligt för att få krysta ”på riktigt”. Ytterligare en barnmorska kommer in för att finnas som stöd vid framfödseln. Jag krystar, men behöver precis som med Lillan, hjälp utifrån och personal pressar på min mage, även om det inte var lika brutalt som med Lillan.

 

Barnmorskan förklarade för mig att jag skulle vänta in hennes order att krysta, så att hela bebisen skulle komma under samma värk, något som kändes helt omöjligt. Jag kunde inte hålla emot och huvudet kom först i slutet på en värk. Kommer aldrig glömma barnmorskans ord ”Fan också!” Jag fick en värk till, men bebisen kom inte ut. Den andra barnmorskan tog över och när nästa värk om drog hon ut Lillebror. Innan dess tror jag inte att jag var skadad, men barnmorskan tog ingen hänsyn till mitt underliv just då (tack!) utan vände bebisen och såg till att han kom ut, trots att det innebar att jag behövde sys efteråt.

 

Klockan 05.24 den 9 mars 2010 föddes vår älskade lilla pojke! Han vägde 4670 gram och var 54 cm lång.

 

Han var lite tagen och hade lågt blodsocker men mådde i övrigt rätt bra och var helt underbar! Läkaren kom och gjorde kontrollen där i rummet, för att jag skulle slippa skiljas från honom.

 

När det lugnat sig lite kom barnmorskan in igen. Hon meddelade då att anledningen till mina värkstormar blivit ”hittad”. Jag hade blivit felmedicinerad!

Istället för bedövning hade jag fått värkstimulerande medel rakt i ryggmärgen! Narkosläkaren hade gett mig fel spruta... Alla trodde jag hade full bedövning och inget värkstimulerande, i själva verket var det helt tvärt om...

Narkosläkaren var tydligt tagen och mådde inte bra av sitt misstag. Jag brydde mig inte särskilt, min bebis mådde ju bra! Visst, jag hade väldigt gärna sluppit ha de där värkarna utan vila, men det tjänar ju inget till att älta det. Att livmodern och magen kunnat spricka av de kraftiga värkarna om jag tidigare fött med kejsarsnitt berörde inte mig så mycket, inget hände ju... Chockat lyckorus!

 

Vi fick ligga kvar på grund av Lillebrors låga blodsocker och hans blåmärken. Han hade blåmärken på bröstet, och höger över och underarm och i ögonen, på grund av förlossningen. Efter ett dygn fick vi äntligen komma till röntgen och det visade sig att han även hade brutit sitt nyckelben. Vi hade hela tiden undrat varför han inte kom till ro. I varje andetag gnydde han men jag tänkte att det kanske var blåmärkena som gjorde ont. Inte förrän jag sov och personalen skulle hjälpa mig att mata honom upptäckte de att något var fel. Jag vaknade av att han skrek långt ut i korridoren och flög upp ur sängen! De höll då på att ta blodprover för att se vad som kunde vara fel. Tack och lov var det ”bara” ett brutet nyckelben, troligen från barnmorskans ganska hårdhänta hjälp vid framfödseln, och när han fick alvedon blev han lugn och sov gott hos oss.

 

(felmedicineringen är anmäld och nu är rutinerna vid läggning av EDA ändrade på hela avdelningen)

 

Ytterligare ett dygn senare fick vi åka hem och vi skulle äntligen få mysa hela familjen.

Äntligen var det värsta avklarat. Trodde vi.