Inspirerad!
Man skulle kunna tro att min skadade fot har hämmat min entusiasm för löpning. Men så är inte alls fallet. Springcross lärde mig flera saker, bland annat, det viktigaste, JAG KAN! Kan jag springa en mil på en stukad fot, då kan jag springa utan stukad fot också!
Jag hade väldigt ont i foten när jag sprang, vid många tillfällen övervägde jag att bryta och flertalet gånger kom tårar för att det gjorde så ont. Men övriga kroppen kändes lätt. Jag hade lugnt kunnat springa mycket längre om det inte varit för foten. Jag var inte det minsta slut i kroppen i övrigt. Visserligen gick det väldigt långsamt på slutet och det gör ju såklart att pulsen hålls nere och orken räcker längre, men vem har sagt att man måste springa snabbt? Trots foten inser jag att en halvmaraton inte alls är långt borta, så länge jag inte har någon tidspress.
En annan sak jag insåg är att jag verkligen gillar att springa terräng. Jag visste det tidigare och springer sällan asfalt i vanliga fall (fast nu i vinter har det ju blivit mest löpband pga barnen) men nu känner jag mig övertygad om att det är terräng som är min grej.
Ska ta ett snack med maken, just nu är jag väldigt sugen på att bli medlem i team nordic trail. De har träning en gång i veckan och kör terränglöpning med ledare. Frågan är om det går att få ihop logisitiken med hem och jobb så att jag kan ta mig in till stan en gång i veckan i sommar? Inspirationen och motivationen är hög nu, hoppas bara foten läker snabbt så jag kan komma ut på en tur snarast!
Varning för äcklig bild, här är min fot idag, blå från halva vaden ända ner till tårna!
