springcross
Idag har jag sprungit springcross 12 km. Det började lite halvknaggligt då tågen var försenade så jag trodde att jag knappt skulle hinna till starten. Men när jag stog där på perrongen och ringde runt för att få skjuts till universitetet kom det ett tåg trots allt och jag kom i ganska god tid. Hann gå på toa, lämna in mobilen och överdragsjackan, möta upp kompisar och till och med studsa lite uppvärmning med friskis och svettis innan starten.
Första kilometern var rätt tung och jag kände mig inte så alert. Jag blev omsprungen av många men höll ett öga på klockan för att hålla ett lagom tempo. Vid dryga en kilometer blev det backigt och jag kom i kapp flera som sprungit om mig tidigare, kändes skönt och jag började känna mig riktigt peppad!
Det höll i sig till två kilometer ungefär. Banan var rejält lerig, över en decimeter lera som skorna riktigt sög fast i. Så jag gjorde ett dåligt val och sprang vid sidan av stigen (som majoriteten gjorde). I trängseln och villervallan i skogen bland lera och kullfallna träd klev jag på en gren - och halkade! Jag både kände och hörde hur det knäppte till i foten och när jag haltade vidare insåg jag att jag skulle vara tvungen att bryta. Men jag kunde ju inte stanna mitt i skogen så jag sprang vidare, och plötsligt hade jag kommit till varvning! Jag kunde bara inte ge upp så jag sprang vidare. Väldigt bestämd och envis och lite orolig då jag började kallsvettas och få svimningskänslor. Men det är ju folk runt hela banan tänkte jag och sprang vidare...
Min fot efter målgång
Så småningom började jag bli varvad och sedan kom horden av alla herrar som startade en timme efter damerna och bara dansade förbi mig. Flera kom med glada rop som "bra kämpat! Kämpa på! Snart i mål!" när de sprang förbi. De första ville jag helst ge en smäll på käften för att de var så himla hurtiga och jag hade så satans ont. Men efter ett tag kändes det väldigt bra, så snällt av dem att heja på mig mitt i deras eget lopp! På slutet fick jag till och med ur mig käcka "Tack så mycket!" lite då och då.
Jag satte lite mål för mig själv. Först skulle jag springa till 10 km och gå de två sista. Men när jag väl var där tänkte jag att det var lika bra att kämpa på ett tag till. Så jag sprang hela vägen in i mål!
Den absolut jobbigaste sträckan var upploppet. När jag insåg att jag skulle klara det samtidigt som adrenalinet var på upphällningen i kroppen. Jag pendlade mellan "JAAA"- känslor, eufori och gråt av lättnad och stolthet.
Frågan är vad jag tycker om min bedrift i morgon när jag fortfarande inte kan gå, undrar om jag kommer vara stolt eller förbanna min dumhet som sprang en mil på en stukad fot...
