Tors förlossning.
Nu är det dags att ta tag i detta känner jag. Få det ur mig. Min sista förlossning. Min sista chans att få uppleva en fin förlossning från början till slut. Få känna mig odelat lycklig och lugn.
Så belv det dock inte. Och denna gång är det inte min kropps fel. Inte något som gick knas, inget akut som tillstötte. Det blev en stor ångest enbart på grund av mitt bemötande på sjukhuset, och det kan jag känna mig enormt bitter över. Inte nog med att jag aldrig kommer att få ha en fin vaginal förlossning, som jag så högt önskat mig, de tog även ifrån mig möjligheten till en fin förlossning med kejsarsnitt. Och det gör mig upprörd, då det så lätt hade kunnat undvikas.
Ni som läst mina tidigare förlossningsberättelser förstår säkert att det var kejsarsnitt som gällde för oss. En vecka innan BF (beräknad födelse) fick vi en bokad tid. Vi ville ha en tidigare tid då vi var oroliga för att förlossningen skulle starta tidigare då alla de tre tidigare barnen fötts tidigare än så. Men det fick vi inte.
Jag har alltid haft många och tidiga sammandragningar och förvärkar och så även denna gång. Många är de gångerna då jag varit in på koll och bara fått konstaterat att det inte är någon förlossning i sikte utan bara åka hem och vänta och stå ut. Så när jag två veckor före BF låg och klockade förvärkar och vi bestämde oss för att åka in för säkerhets skull var vi ganska lugna. Ingen BB-väska fick följa med, troligheten att det skulle vara förlossning på G kändes minimal. Vi skulle ju snittas veckan efter! Så vi tog Moa med oss (Ia var på förskolan) och for in för ett ctg (när de kollar värkar och bebisens puls och rörelser).
Moa tar en sista mys som minsting
Och visst visade remsan på förvärkar, och de var rätt regelbundna även om de inte var starka. Inget ovanligt för mig, vi var fortfarande beredda att åka hem. Men då kom hon in, läkaren som räddade Moas liv. Och så sa hon:
"Jag snittar dig idag. Jag vill inte ta några som helst risker för att din förlossning ska starta ordentligt, för jag vill inte vara med om en likadan förlossning som sist en gång till, eller hur!?"
Så helt plötsligt skulle vi ställa om helt. Jag blev lite smått chockad, det var ju en vecka kvar! Jag var ju inte förberedd! Peter for hem, skaffade barnvakt åt Moa och rafsade ihop lite kläder och annat som kan vara bra att ha efter förlossningen. Jag fick duscha. Jag tyckte det var lite konstigt att jag inte fick någon speciell tvål att använda, att jag inte skulle tvätta håret och sånt. Jag hade flera timmar på mig då "akut-snittet" var bokat till klockan 14.00.
Jag hade inte skrivit något eget brev till denna förlossning då det var snitt. Jag tyckte att mina anteckningar från Aurora och min vanliga barnmorska skulle räcka. När man har anteckningar från aurora måste personalen läsa dem och de ska komma upp först i journalen. I mina anteckningar stod det flera saker. Dels att jag var rädd för snitt. Än idag skulle jag utan tvekan välja vaginal förlossning om det inte hade medfört sådan risk för mina barn. Dels mina tidigare upplevelser. Att vi förlorat barn, att jag blivit felbehandlad med epidural, att jag var svårstucken. Och att jag absolut INTE ville bli lämnad ensam. Att jag ville ha barnet hos mig om det inte fanns indikationer på att barnet behövde vård där jag inte kunde närvara. Att om barnet var tvunget att få vård, att någon skulle stanna hos mig och upprepat förklara för mig att allt var bra (om det var det) då jag var väldigt rädd för att inte förstå.
Efter att ha trott att jag förlorat mitt första barn, mitt andra barn avlidit och mitt tredje barn höll på att dö under förlossningen var jag helt enkelt livrädd för att vara själv. Rädd för mina katastroftankar. Och med Ias förlossning i minne visste jag även att det inte alltid går in i huvudet vad någon säger i förbifarten. Så det stod mycket tydligt att jag absolut inte ville bli lämnad ensam om det på något sätt gick att undvika och att jag ville ha upprepade försäkringar om att bebisen mådde bra om han inte kunde vara hos mig.
Eftersom det stod nämnt om epiduralen kom en narkossköterska och pratade med mig lite innan, och det kändes lugnande. Jag kände mig upprymd och glad, förväntansfull och livrädd. Det visade sig att Moas läkare inte kunde snitta oss trots allt, utan det blev en annan läkare, som var med mig under Wilhelms förlossning. Det kändes helt ok. Jag fick åka i sängen till operationen, vilket kändes lite dumt, för jag var ju inte bedövad än! När vi kommer fram till operationsavdelningen började det jobbiga.
Jag kände direkt att de inte läst min journal och aurora-barnmorskans anteckningar. De hade ingen respekt för att jag var livrädd, och precis som tidigare under mina förlossningar tappade jag helt talförmågan och möjligheten att öppna munnen. Jag skulle aldrig någonsin låta någon behandla mig så i vanliga fall. Men jag var så rädd, så nervös, så utlämnad att jag inte sa ett ljud om det. Däremot grät jag så man tycker ju att de kanske kunde ha fattat att jag inte var bekväm i situationen.
Narkossköterskan babblade på om allt möjligt och ställde dumma frågor och kommentarer. I vanliga fall funkar de säkert bra, men för mig var det ingen hit att få frågan: "hur många barn har du?" (svar i mitt huvud: läs journalen kärring!) mitt svar öppet: det här blir fjärde. Sedan pratade hon om storleken på barnet, att hon trodde han var stor och frågade vad de andra vägt. När hon fick höra att de vägt mellan 4,5 och 5 kilo svarade hon "men hur klarade du det, jag trodde jag skulle DÖÖÖ under min förlossning och hon vägde bara 3!" (svar i mitt huvud: Men läs journalen för helvete, det trodde jag också!)
Någonstans där brast det helt för mig. Jag grät och skakade i hela kroppen. Det var dags att sätta bedövningen och jag minns så väl hur de talade över huvudet på mig "det är ingen fara, hon är väl rädd bara". När bedövningen väl var satt la de mig i ett kors med armarna rätt ut åt varsitt håll. Man känner sig ganska utsatt när man inte kan röra benen på grund av bedövning och inte armarna för att de är fastspända. Jag fick lite panik. Men så kom läkaren in, tittade mig i ögonen över skynket och sa: "jag har pratat med "Moas läkare" och jag vet din historia, det här ska gå bra ska du se". Hon var den första i rummet som bekräftade för mig att hon visste vad jag varit med om och det var så enormt skönt!
Sen gick det rätt fort. Det kändes väldigt konstigt när de bökade omkring med magen, men plötsligt var han där! Min fina fina son!
Peter höll fram honom så jag fick se honom, men sen gick de iväg! De tog honom med sig, och jag klarade inte av att säga att jag inte ville det. Att jag ville att de skulle låta mig ha honom nära. De mätte och vägde och allt sånt och de tog även ett sockerprov. Det visade sig (föga förvånande) att han hade lågt blodsocker och behövde tillmatning. Så Peter blev bortknuffad ner till förlossningen för att de skulle se till att han fick mat, medan jag blev upprullad till uppvak. Jag trodde att de skulle komma efter en kvart eller så, det tar ju inte så lång tid att mata en bebis med kopp. Men de kom inte. Och de kom inte. Och de kom inte. Jag låg där utan att kunna röra benen och lyssnade till min sänggranne som låg och försökte amma sitt uppenbarligen första barn. Var var MITT barn? Varför kom de inte? Hade han blivit dålig? Hade han dött? Var han sjuk?
När det gått en dryg timme började jag gråta igen. Det fanns ingen knapp att trycka på för att få hjälp och jag kunde ju knappast gå iväg för att fråga så jag låg där och hulkade alldeles ensam. En timme blev två. Som blev tre. Vid ett tillfälle fick jag kontakt med någon som jobbade där och frågade desperat efter mitt barn och fick veta att "De är på förlossningen och de vet var du är". JAHA!? Och hur hjälpte det mig? Jag behövde se honom, känna honom, få se att han levde och mådde bra! Eller åtminstone få höra att han var okej! Jag var så otroligt ensam och rädd, katastroftankarna avlöste varandra och jag var så ledsen, på gränsen till panik eller hysteri.
Över tre timmar låg jag där, utan att få en enda rapport om hur han mådde och varför de inte kunde få vara hos mig. Tre timmar kan vara en jävligt lång tid!
Sedan fick jag äntligen återförenas med Peter och Tor. Den enda anledningen till att de inte varit hos mig var... Ingen. Peter hade suttit ensam i ett rum på förlossningen med Tor i famnen och bara väntat. På mig. Som låg utan att kunna kontakta någon och utan att kunna gå och bara längtade efter dem.
Nej, jag är inte nöjd med min sista förlossning. Jag är rätt förbannad faktiskt. För att personalen utsatte mig för dessa hemska tre timmar, och det tarvliga bemötandet under själva snittet. Det hade varit så enkelt att göra mig till viljes. Det hade varit så enkelt att hjälpa mig få en fin förlossning, ett fint minne.
Berövad på en fin förlossning känner jag mig.
Tur jag fick något magiskt underbart tillslut ändå!
