Torsdagsmys
Jag är inte alls förtjust i fredagsmys. Alltså, jag gillar att äta gott och titta på film. Men att koppla ihop mys med mat gillar jag inte, det bäddar för ätstörningar. Kanske inte specifikt anorexia, som jag tror de allra flesta förknippar ätstörningar mest med, utan först och främst tänker jag på känsloätande i olika former.
Det är mysigt att äta. Det är tröstande att äta. Man blir glad av att äta. Och det är där nånstans som det blir så fel med fredagsmys. För att det helt plötsligt krävs något att stoppa i munnen för att det ska vara ett godkänt mys. Och så har vi lärt våra barn att känslor ska kopplas ihop med mat, mat är mys, tröst och lyckopiller, allt i ett. Vilket kanske kan fungera för vissa, kanske majoriteten till och med. Men så finns det de som till slut måste äta för att må bra. Och så kommer extra kilon som ett brev på posten och så är man inne i en ond spiral. Mat ger extra kilon, man blir ledsen, tröstar sig med det bästa man känner till- nämligen mat eller godis, får ångest över att man äter när man redan är lite mullig så man måste dämpa ångesten med det bästa man känner till - nämligen mat eller godis, och så snurrar allt på.
Trots att jag verkligen försöker att inte koppla ihop saker som mys och tröst med mat och godis för mina barn har jag redan misslyckats. Jag köpte lite goda ostar och salami idag och berättar för Ia att jag tycker vi ska äta det efter middagen i kväll, varvid hon utbrister: "JAAA, då kan vi ha fredagsmys!"
Vårt Torsdags-fredagsmys... Jag tröstar mig med att det i alla fall inte är några snabba kolhydrater som skjuter upp i mina barns belöningscentra. Och det ÄR faktiskt mysigt att äta plockmat tillsammans, trots allt.
