Hus och familj - Drömmar och vardag

När Ia var liten hade vi namnkalas för henne. Ingen av oss kände att vi skulle döpa henne i kyrkan, vi ville att hon skulle få välja själv när hon blev äldre, så som vi gjort. (Jag döpte mig i samband med konfirmation medan Peter är odöpt).

Men när Wilhelm dog kändes det annorlunda för mig. Jag ville verkligen att barnen skulle döpas. På något sätt blev det som om de fick en samhörighet med Wilhelm då. Han fick en begravning, de fick ett dop. De fick en gemenskap via kyrkan.

 

 

Moa och Ia döptes samtidigt och det var en jättefin ceremoni. Prästen uppmärksammade Wilhelm och han fick ett eget ljus tänt. Så trots att jag grät så jag inte kunde läsa min text kändes det fint. I dopfunten stod Wilhelms lilla skyddsängel som jag fick av min svägerska när jag blev sjuk under Wilhelms graviditet. Så han var med oss på flera sätt.

 

Snart är det dags för Tor att döpas. Datum är bestämt och vi ska träffa prästen om två veckor för att gå igenom ceremonin. Det är bara en månad kvar och vi har inte skickat inbjudningarna ännu. De ligger och väntar på att fyllas i, men det tar emot lite. Det påminner så mycket. Kyrkklockor och vissa psalmer gör nästan ont att höra. Fast på ett bra sätt. Tror jag.