Kroppens seger över förnuftet
Jag äter normalt lågkolhydratkost. Det gör jag av flera anledningar.
Dels för att hålla mitt blodsocker i schack, det har en tendens att vara väldigt ojämnt på en traditionell kost.
Dels för att jag har en kronisk candida-infektion som blossar upp i kroppen så fort jag äter för mycket kolhydrater.
Och dels för att jag tror att det är nyttigt för kroppen. Jag mår bättre utan socker och framförallt utan mjölprodukter. Ingen diskussion, det är fakta, för mig.
Och sist men inte minst, jag vill gå ner i vikt. Och eftersom högt blodsocker frigör insulin som binder fett är det lättare för mig att gå ner i vikt med ett stabilt och lågt blodsocker.
HUR kan det då komma sig, att jag får för mig att jag måste äta saker jag vet att jag mår dåligt av? Varför får jag ett krav från kroppen att äta massa saker jag egentligen inte alls vill ha? Och som kroppen själv egentligen inte heller vill ha? Det märks tydligt då jag blir trött, hängig, täppt, får ont i huvudet och mår allmänt kasst.
Och har jag väl gett efter för något, ja då kan jag lika gärna ta hela kalaset på en gång, för då är ju "allt redan förstört". Så istället för att avstå och må bra har jag i helgen inte bara ätit en god skagencheesecake med kavring, utan också ljus choklad, cider, glass, rostad franska och pizza! VAAARFÖR? Det är ju knappt ens gott!
Jag är en känsloätare. Utan tvekan. När jag är trött, sjuk, deppig och ibland även när jag är riktigt glad, då äter jag. Och faktum är att en brockoli-bukett inte alls fyller samma funktion i kroppen som något sött.
Någon gång ska jag lära mig hur min kropp fungerar så att jag mad förnuftet kan säga "stopp, jag vill inte äta detta, och det vill inte du kroppen heller" istället för att ge efter när känslorna blir för starka. När allt känns för hopplöst. När jag egentligen behöver vara som starkast.
Någon gång ska jag min hjärna bli så klok att den segrar över kroppens kemiska signaler...
