Hus och familj - Drömmar och vardag

Spenderade en del av gårdagskvällen med att försöka hitta journalerna från min tredje förlossning. Jag har uppenbarligen gömt dem någonstans för jag kunde inte hitta dem. Så denna berättelse blir bara ur minnet.

Som jag uppenbarligen också har gömt på något bra ställe. I förträngandets garderob skulle jag tro...

 

I alla fall skulle jag försöka föda vaginalt trots mina tidigare två skulderdystocier (barnet fastnar med huvudet framfött och får därför ingen syre vare sig genom munnen eller navelsträngen. Man kan inte snittas då huvudet redan är framfött) men vid minsta tecken på att det inte gick som det skulle så skulle jag akutsnittas.

Allt gick finemang. Maken och jag skrattade och spelade in en rolig video när jag studsade på en pilatesboll för att hjälpa värkarna att ta fart. Vi var positiva och glada.

En läkare kom och sa att han nog gärna ville snitta mig eftersom inget hände men han gav mig en stund till. På den stunden hann det bli personalbyte och vi fick värkstimulerande dropp. Jag började få lite ondare och provade lustgasen. För första gången kände jag att det var så här en förlossning skulle kännas! Ont men härligt och normalt på något sätt. Skrattade och fick lite hallucinationer av gasen. Lilla fisken Nemo simmade omkring framför mina ögon hela tiden! "I can speak WAAALE" sjöng han lite då och då :-)

 

Kvällen närmade sig och jag hade värkar men jag öppnade mig inte som jag skulle. Det började viskas om snitt igen men plötsligt hände det grejer och jag öppnade mig flera centimeter på bara några värkar.

Nånstans här började jag ångra mig. Eller jag hade ångrat mig om jag hade kunnat tänka klart. Jag fick krystvärkar men inget hände. Jag minns att jag skrek "det går inte, DET GÅR INTE"!

Det var skiftbyte igen och nya läkaren övervägde snitt och kom till oss för att diskutera. Inte för att det gick att diskutera med mig, vid det här laget var jag rätt borta.

Plötsligt hände allt på en gång. Innan beslutet om snitt hann gå igenom var huvudet nere och på väg ut, och ut kom det. Men inte resten av bebisen. Även detta barn fastnade med skuldrorna och satt hårt fast. Rummet fylldes med folk, alla slet och drog, i mina ben, i mina fötter, i mitt underliv. De hängde på min mage. Läkaren kämpade för att få loss bebisen, jag skrek.

 

MITT BARN SKULLE DÖ! För att jag varit så jävla dum att jag inte valt snitt från början!

 

Läkaren sa plötsligt att jag skulle sätta mig upp och ta mig ner på golvet. Någon som försökt röra sig med ett bebishuvud mellan benen? Jag kan säga att det går inte.

Den lilla läkaren visade sig ha brutala krafter så hon halvt lyfte halvt knuffade ner mig på golvet, samtidigt som mitt barn blev blåare och blåare av syrebrist.

Rummet var fullt av personal och alla pratade i munnen på varandra, men för mig var de bara ett bakgrundssorl. Det enda jag hörde var min mans röst långt borta

"kom igen Anna, du fixar det här"

Men det gjorde jag inte. Jag stod på alla fyra på golvet och halkade runt i mitt eget blod, med en läkare som stod gränsle över mig och försökte bända upp mitt bäcken, få tag i axlarna och rädda mitt barn.

Och jag insåg att hon skulle dö. Jag skulle förlora ett barn till. Kanske skulle jag dö själv.

Och det skulle vara mitt fel.

 

Plötsligt blev allt väldigt tyst. Läkaren lyckades få loss mitt barn efter sju evighetslånga minuter. Men jag fick inte höra något skrik. Jag fick inte se mitt barn. Hon var borta redan innan jag fattat att hon var ute. Och med henne försvann även min man.

Jag stod på darrande armar och ben, med tårarna rinnande, viskande, "lever hon? lever hon? lever hon?" som ett mantra, jag vet inte hur många gånger jag upprepade det.

Till slut fick jag svar. Fast inte det svar jag hoppats på.

"Vi får hoppas på det, hon är med läkarteamet nu" svarade barnmorskan, eller vem det nu var. "Vi får hoppas det". Hon hade inget bättre svar att ge mig. Hon hade hjärtstillestånd och andningsstillestånd. Ingen visste om hon skulle klara sig.

Jag fick hjälp att vända mig och lägga mig på rygg. Jag låg i fostervatten och blod och var helt tom inuti. Jag stängde av. Orkade inte tänka. Orkade inte känna.

De sydde mig medan jag låg där på golvet, för att det skulle gå snabbt. Jag fick hjälp upp i en rullstol och blev körd till akutrummet.

 

För någon som jobbar på ett sjukhus är det säkert stor skillnad på ett akutrum på en förlossning och på vanliga barnakuten. Men för mig som bara varit riktigt akut på barnakuten en gång, och då fick bevittna hjärtlungräddning på min son, som misslyckades, var det som att slängas tillbaka ett år i tiden.

 

Gröna dukar

Läkare

Blek bebis

Slangar

Sterilt och blankt

Allvar, sammanbitet

 

Jag grät av smärta, av sorg, av vanmakt, av saknad...

 

Och av glädje, för då fick jag höra mitt barn pipa. Ett dött barn piper inte! Min fina flicka var vid liv!