Oro
Efter att Wilhelm dog upplever jag ofta oro. Första tiden hade jag rena katastroftankar och hade väldigt svårt att vara ifrån familjen. Jag var orolig för att de skulle bli påkörda, rånmördade eller något annat hemskt. Det har blivit mycket bättre även om det fortfarande finns tillfällen då oron riktigt kan lamslå mig.
Wilhelm dog av en akut sepsis, en blodförgiftning. När tor var bara några veckor gammal fick han en blåsa på ett finger och naglarna såg hemska ut.. Ingen fara tänkte mitt resonabla jag, han kommer att då svarade mitt oroliga jag. För att lugna mitt oroliga jag gick mitt resonabla jag med på att uppsöka läkare. Det slutade med att vi blev inlagda i fem dagar.
Och mitt resonabla jag fick ytterligare en rejäl knäck. Att ligga på Astrid Lindgrens barnsjukhus med sin andra son och veta att vi varit i samma hus med vår första son, samma dag han dog, var extremt jobbigt. Jag låg där och mindes sista gången jag höll Wilhelm i mina armar. Hur han blev kallare och kallare. Hur vi blev tvungna att lämna honom där. Tor fick antibiotika intravenöst och de tog prover och kollade till oss dygnet runt. Och han blev bra!
I kväll kollade vi på Moas nya tänder. Båda hörntänderna på överkäken har spruckit fram för några dagar sedan, men nu ser hon ut såhär:
Och mitt resonabla jag (som talat med sjukvårdsupplysningen och tandakuten) och mitt oroliga jag har typ världskrig i mig. Tandakuten sa att vi skulle avvakta till tisdag. Tre dagar! det är ju hur länge som helst!
