Hus och familj - Drömmar och vardag

Igår kunde jag inte somna. Låg och räknade efter vilken dag det var. Tre år minus sju dagar sedan jag höll min första son levande i famnen för sista gången. På tisdag är det tre år sedan han dog. Min älskling. Det gör mig så ledsen att se att det varje dag blir fler som måste stå ut med samma smärta och sorg som vi. Två föräldrapar per dag ungefär, i Sverige. Så risken att man känner någon som drabbas är tyvärr rätt stor. Här kommer fem tips till er som känner någon som drabbas av detta ofattbara, att livet rycks ifrån en.

 

Om det går en reva i min tröja kan jag skaffa en ny. Om min bil går sönder kan jag skaffa en ny. Men man skaffar inte ett nytt barn! Har man ett barn och får ett småsyskon gör man sig väl inte av med det första för att man fått ett nytt? Det gör inte vi som förlorat barn heller. Vi berikas med ytterligare ett barn (förhoppningsvis). Vårt döda barn glöms inte bort (av oss). Det ersätts inte. Det får ett syskon.

 

Ett syskon kan vara en stor hjälp i sorgen efter ett förlorat barn. Ett ljus i mörkret, en stråle av hopp om liv. Men det kan aldrig aldrig ersätta ett dött barn.

 

Våga fråga. Våga lyssna. Vänd inte bort blickan, låtsas inte som ingenting. De allra allra flesta föräldrar vill prata om sina barn, sina ögonstenar. det vill änglaföräldrar också. Om bebisen dog i magen eller förlossningen vill föräldrarna säkert berätta om de fina händerna, hårtesten mitt på huvudet, de långa ögonfransarna, hur mycket bebisen vägde och vem han/hon är lik. hur underbart hon doftade, hur vacker han är. Minnen från när hon låg i magen. Har du tur kanske du kan få se ett foto på det värdefullaste de har. 

Har barnet varit sjukt vill föräldrarna säkert berätta om hur deras älskling kämpat, hur glad han var trots allt. Det första leendet. De glittrande ögonen. Hennes liv som det var, oavsett hur långt. Barnets egenskaper, hur han brukade låta när han ammade, eller hur hon alltid drog sonden ur näsan. Det finns så mycket att prata om när det gäller sina barn, levande eller döda.

 

 

Men också om hur saknaden bränner. Hur det känns när hjärtat slits ur kroppen. Hur ont det gör, hur man fysiskt inte vet hur man ska kunna andas längre. Hur ensamt det känns. Hur ångesten sliter i kroppen. Oron som fräter inuti. Skammen för att man inte kan gråta. Eller för att man råkade skratta, vad ska folk tro då? Tänk om folk tror att man är glad fast man är så ledsen att det inte kan beskrivas i ord?

 

Våga fråga, men framför allt, våga lyssna!

 

Det gör du inte. Har ditt eget barn inte slitits ifrån dig, kan du inte förstå. Och även om du har förlorat ett barn själv, hur ska du kunna veta hur någon annan känner? Du kan bara veta hur just du känner. Att påstå att man förstår hur någon som förlorat ett barn känner när man inte har gjort det själv är lite av ett hån. För det är så ofantligt mycket värre än vad du någonsin kan föreställa dig.

 

Vet du inte vad du ska säga? Kramas. Och fortsätt kramas till den andra släpper taget. Våga stå kvar, våga hålla om. Våga få tårar på axeln utan att springa och hämta en näsduk. Stå bara kvar.

 

Några vill ha vänner omkring sig hela tiden, några orkar inte med något annat än att försöka överleva. Vissa ringer runt till alla och berättar och pratar, vissa orkar inte ens tänka att de äger en telefon. Men många, väldigt många, känner sig övergivna. Efter ett tag slutar alla att höra av sig. Tror att allt är bra, att man glömt och gått vidare. Men det gör man aldrig. Allt blir aldrig någonsin bra igen. Man glömmer aldrig.

Och det kan ta lång tid, riktigt lång tid, innan man mår så bra att man själv kan ta initiativ till kontakt. Så häng kvar. Ring, skicka sms. Visa att du finns och att du bryr dig. Hör inte av dig en gång med ett "jag finns här när du vill" och tystna sedan, för då är det precis så det kommer att bli -tyst.

 

Det finns säkert massor av fler saker att skriva in på denna lista, kanske kommer det en fortsättning så småningom. De här fem var de jag låg och tänkte på i natt när jag inte kunde sova. Läs och tänk på dem om någon du känner, eller någon du möter, förlorat ett barn.