Självömkans-gegga
Idag är ingen bra dag. Idag vill jag vältra mig i självömkan, simma i en gegga av ilska och sorg. Livet är så orättvist! Varför, varför skulle min pojke dö? Varför rycktes han ifrån mig? Varför just jag, just vi, just han? Jag vill inte vara glad idag. Jag vill sitta i min gegga. Ösa upp den i hinkar, hälla den över huvudet och gömma mig. Hålla andan och dyka ner, långt långt ner i detta träsk av orättvisa och destruktivitet.
I morgon är en annan dag, i morgon ska jag lämna geggan, duscha av psyket och gå starkare och gladare från denna dag. I morgon ska jag känna glädje över de fina barn jag har hos mig, min fina man, mitt härliga liv. Men inte idag. Idag ska jag förbanna världen och sakna min son.
<3 3 år av oändlig saknad <3
Denna fina änglapojke hittade jag på mitt skrivbord på jobbet för ett år sedan. Underbara kollegan hade köpt den till mig. Jag tycker om att tänka att Wilhelm sitter glad någonstans, med en vacker pärla av en familj med tre levande syskon som han vakar över i händerna.
