Hus och familj - Drömmar och vardag

På Lillebrors begravning spelades tre sånger/melodier.
Den första kan ni lyssna på genom denna länk:
http://www.youtube.com/watch?v=-p3e8_XKoRo

En underbar sång. Den är så vacker, känslosam, men ändå lite hoppfull...

Den andra sången är skriven av Nilla Nielssen. Hon skrev den till alla offer i tsunamikatastrofen, men jag tycker den är så vacker, den säger så mycket. Den finns tyvärr inte på youtube, men här kommer texten:

Himmelen måste ha saknat sin ängel
den morgonen du försvann
Jag önskar att jag kunde andats för dig
vi kämpade men vågorna vann

Åh jag skulle ge allt vad jag äger och har
för att ändra en enda sekund
Men stjärnorna viskar och himmelen sjunger
vi hade vår ängel en stund

Åh, det finns inga ord att beskriva
hur ont det gör
Åh, det finns inga ord att beskriva
hur saknad du är

Tiden står stilla och hjärtat mitt gråter
jag drömmer jag ser dig ibland
Jag vet du är säker, jag vet du är trygg
men jag saknar dig här i min famn

Jag tänker tillbaks och jag blundar och minns
alla dagar tillsammans med dig
Ja du var en ängel vi hade till låns
men himmelen ångrade sig

Åh, det finns inga ord att beskriva
hur ont det gör
Åh, det finns inga ord att beskriva
hur saknad du är

Jag kan inte förstå
hur hjärtat mitt slår
hur solen kan skina
utan dig, utan dig,
kan inte förstå
en ängel till låns du var
här hos mig

Den tredje sången sjöngs acapella ute på kyrkogården efter att jag och p sänkt ner kistan i graven. Jämtländsk vaggvisa heter den och jag sjöng den ofta för både Lillan och Lillebror. Jag sjunger den fortfarande för Lillan ibland, men tankarna går alltid till Lillebror då...

Jag gråter över mitt brustna hjärta varje dag. Min älskade lilla pojke fattas mig något så oerhört.
Men den dimma och trötthet som legat över mig konstant sedan i våras känns som om den är på väg att skingras. För första gången på evigheter har jag flera dagar i rad vaknat och funderat på vad jag ska göra under dagen. Inte suckat djupt över att vara tvungen att kliva upp och bara längtat tillbaka till sängen igen. Inte gått som i en dimma, som en gående sovande.
Visst har jag sovit, långa nätter och ett par timmar på dagen, men däremellan har jag inte bara skymtat, utan även sett, blå himmel. Bildligt talat då vädret visat allt annat än blå himmel...

Jag har kännt att jag har energi och ork. Inte till att bestiga några berg, men energi nog att faktiskt se fram emot dagen. När första snön föll och världen blev vit och ljus kände jag att hjärtat slog ett glädjeslag. Det bubblade upp glädje i mig, och en längtan efter vintern. Mörkt ute, levande ljus inne. Varmt te och en pläd i soffan. Adventsstjärna i fönstret.

Idag ser jag fram emot mitt liv!

Jag har skärvor av liv omkring mig

Som en splittrad spegel skimrar bitar av liv

Jag försöker hela

Försöker limma ihop

Mitt liv

Men sprickorna blir kvar

Hur noga jag än pusslar och limmar

Hur noga jag än är att få alla bitar på dess rätta plats

Blir sprickorna kvar

Fyllda av skrovligt lim

 

Den förut så släta ytan av liv

Är sårad och evigt ärrad

Kanske kan tiden

Med hjälp av vind och vatten

Nöta ner de skarpa skärvornas vassa kanter

Slipa ner det skrovliga limmet

Kasnke kan spegeln någon gång

Ge en hel spegelbild igen

Visa ett helt liv

 

Jag har mitt liv omkring mig

Fyllt av ärr, sprickor och sår

Trasigt

Men dock ett liv

Vår lilla tjej är en oändlig källa till glädje och kärlek. Jag blir aldeles varm i kroppen när jag hör henne sjunga för lillebror, "lillebror, lillebror, lille söte lillebror" (lille katt-melodin). Men ibland blir sorgen efter lillebror så oändligt mycket svårare.
När hon sitter på kvällen och gråter "mamma, jag vill ha min lillebror hääääär", då brister mitt hjärta, igen. Min egen sorg kan jag bära, åtminstone för det mesta. Men min dotters sorg gör så ofantligt ont.
Jag trodde hon skulle glömma, att hon är för liten för att minnas och förstå. Men varje dag pratar hon om sin lillebror. Ofta vill hon att vi ska åka till hans "plats" (graven). Hon tar med sig nappar och teckningar att lämna där. Hans vagga står i hennes rum, vi får inte ställa undan den. Där bäddar hon sina mjukisdjur, och ibland sig själv.
Hon sover med lillebrors napp i handen varje natt.
Det mesta kan jag se med ömhet, det ger mig en värme att se att hon minns, att hon saknar.
Men inte när hon gråter. När jag ser att hon är så full av sorg och längtan efter sin lillebror. När hon uttalar orden "jag vill ha lillebror här", då faller jag sönder.
Varför ska hon som är så liten behöva bära denna sorg? Varför kan jag inte få ta den åt henne så hon får slippa? Hur ska jag kunna trösta, när min egen sorg och saknad är så stor?

Sedan vår lillkille dog har jag läst en hel del om och av föräldrar som förlorat barn. Genomgående verkar vara de stora problem som de har när de ska möta sin omgivning.

En familj skulle flytta till en annan stad eftersom de inte klarade av att möta grannars och "vänners" "inte-blickar". Människor de trodde stod dem nära som inte klarar av att möta deras blick när de går förbi. Tystnaden inne på affären när de kom in. Telefonens tystnad när vänner inte ringde för att de inte visste vad de skulle säga.

En mamma ville tatuera sin panna, eller åtminstone köpa en tröja, med texten "tala med mig om X". Hon hade så mycket att berätta om sin döda son, men ingen som kunde eller ville lyssna. Ingen ville såra henne och alla försökte låtsas som ingenting hänt. Hon fick aldrig tala om sin vackra underbara son med de glittrande ögonen och fina smilgropar.

I nöden prövas vännen är ett ordspråk som föräldrar till änglabarn ofta använder. Och det är säkert sant.
Men jag tror alla våra vänner består provet. Ingen har någonsin, vad jag kan minnas i alla fall, vänt bort blicken från mig. Ingen har låtsats som ingenting. Ingen har försökt få tyst på mig när jag vill berätta något om vår "lillebror". Gamla vänner jag inte träffat på år och dar har kontaktat mig och frågat om de kan göra något för oss. Vänner från andra sidan landet har erbjudit sig att komma hit för att stödja oss. En av mina äldsta barndomsvänner ringde mig. Många gånger. Jag orkade inte svara, men vad det värmde att hon ringde! Och fortsatte ringa och skicka små meddelanden fast hon aldrig fick svar i början. Våra familjer har varit underbara. Aldrig har jag fått höra "det var tur at han inte hann bli så gammal" (jo, det är sant, många säger sånt!) eller "ni har ju i alla fall hunden kvar" som en annan mamma fick höra.

Kort sagt, vi måste ha fantastiska vänner! Tack för att ni finns!

Någon vecka efter Lillebrors död drömde jag en dröm. I drömmen fick Lillan och Lillebror en lillasyster. Vi gav henne namnet Miranda.
Miranda har aldrig varit på förslag som namn till något av mina barn. Varken som femtonåring när man tänkte på framtiden, när vi väntade Lillan eller när vi väntade Lillebror innan vi visste att han var en pojke.
Vart kom det ifrån? Varför fick hon just namnet Miranda? Varför inte Lovis, som var det namn jag tänkt till Lillebror om han varit flicka?

Jag saknar vår pojke så mycket. Det värker i mig av saknad och längtan.
Men jag saknar och längtar även efter Miranda. Hon var så ljuvlig i drömmen. En söt liten trollunge som passade så perfekt i min famn.

Kommer hon månne till oss i framtiden?

Det var länge sedan det blev något skrivet här. Ett och ett halvt år...

Lillan har hunnit bli två år och fått en lillebror. Lillebror stannade dock bara i 80 dagar hos oss, och idag är det två månader sedan han dog. Två långa månader som känns som ett ögonblick. För visst var det nyss jag höll honom i min famn?

Lillebror dog av en akut blodförgiftning. Han hade en liten liten öroninflammation som inte märktes och från den spreds det bakterier ut i blodet.
Jag var på jobbet när P ringde. "Kom hem nu" sa han. Jag fattade ingenting, och blev irriterad för att han inte kunde säga vad han ville. Tillslut fick han ur sig att Lillebror slutat andas. Jag trodde mitt hjärta skulle stanna. Sprang ut. Jag ringde efter taxi eftersom jag cyklat till jobbet men det fanns ingen i närheten så jag började cykla hem. Som tur var kom jag aldrig på tanken att jag kunde ta min avställda bil, det hade aldrig gått väl. Jag ringde min syster för att höra om hon kunde skjutsa mig, men hon var inte hemma. Cyklade vidare utan att kunna andas.
Halvvägs hemma inser jag att jag aldrig kommer att orka. Gråter av vanmakt och ilska över att jag inte kan cykla fortare. Då ser jag en bil som står vid vägkanten. Hoppar av cykeln och stirrar vilt in på en stackars dam "skjutsa mig hem" skriker jag med tårarna sprutande. Vilket hon var underbart snäll och gjorde. Den gamla damen hade nog aldrig kört så fort på en så smal väg förut...
När jag kom hem var ambulansen på plats. P sitter på bron med Lillan i knät men jag springer in. Där ligger han. På vardagsrumsbordet ligger han med slangar ner i halsen och ambulanspersonal gör hjärtmassage.
Jag inser att det är på riktigt och bryter ihop. Någon leder ut mig igen. Jag ringer min mamma och skriker "Jag vill att du ska komma, han är DÖÖÖÖD". Jag hör att någon skriker, vrålar rakt ut, och inser att det är jag...

Lillebror åker iväg med ambulans till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Vår underbara granne J kommer och tar Lillan så jag och P kan följa efter. I ambulansen blir jag lugn. Ringer Ps mamma och skickar sms till våra familjer. Berättar att det är väldigt liten chans att han klarar sig. Det känns som om det rör någon annan.
Även när vi kommer fram till sjukhuset är jag ganska lugn. Jag pratar med Lillebror, säger att han ska kämpa på och komma tillbaka till oss. Håller hans hand och smeker hans panna. Känner ett litet litet hopp av att maskinerna visar att hjärtat slår ibland.
Men hoppet är borta. Han fick hjärtlungräddning i nästan två timmar, men även om hjärtat slog pumpade det inget blod. Han var död. Vår älskade lilla pojke fanns inte mer.

Våra familjer kommer till sjukhuset. Mamma kommer med flyg efter bara ett par timmar. Vi får sitta i ett andaktsrum och ta farväl av Lillebror. Jag håller honom i min famn och känner att han blir kallare och kallare. Läkaren som tog emot oss kommer och pratar med oss. Han gråter och jag tycker det känns så skönt. Vi är inte bara vilka som helst, det är inte bara en vanlig dag på jobbet.

P blev helt förändrad. Jag kan inte föreställa mig hur han kände det när han skulle titta till Lillebror och ser att något är fel. Hur han helt själv måste göra hjärt-lungräddning och vänta på ambulansen. Helikoptern kom, men kunde inte landa hos oss, så de kom springande genom skogen. P kunde inte ringa till mig eftersom han hade SOS alarm i telefonen. Alla tankar han måste ha haft. Om han gjort något fel. Om han bara tittat till en stund tidigare. Om han bara...

När vi fick veta att han dog av blodförgiftning och att vi inte kunnat göra någonting var det som om P drog en djup lättad suck. Det var som om ett helt berg föll från hans axlar. Det hade inte spelat någon roll om han haft Lillebror i famnen när han slutade andas, eller om han hade varit bättre på att göra hjärt-lungräddning eller... Det hade inte spelat någon roll.

Nu har det gått två månader. En evighet och ett ögonblick.