Hus och familj - Drömmar och vardag

Inför Lillebrors förlossning hade jag skrivit ett långt brev. Jag beskrev min rädsla för skulderdystoci och hur orolig jag var för att bebisen skulle dö under förlossningen. Jag ville ha ett snabbt förlopp och hjälp om det verkade dra ut på tiden. Jag var så rädd för att inte orka till slutet. Jag bad också om en erfaren narkosläkare om det skulle bli aktuellt med epidural, som jag helst inte ville ha eftersom det ökar risken för just långt förlopp och därmed även skulderdystoci. Jag hade också journalanteckningar efter att ha varit på aurora (barnmorskor/kuratorer som man kan få hjälp av om man är rädd/orolig inför förlossning).

(Lillans förlossningsberättelse finns tidigare i bloggen)

Den 8 mars blev jag igångsatt med hjälp av ballongkateter. Det är en liten tom ballong som man för in till livmodern och sedan pumpar upp. På så sätt blir det ett tryck som gör att förlossningen kan komma igång. Det kan ta olika lång tid men för mig tog det nog inte längre än max en kvart innan ballongen kom ut. En läkare jag träffat förut och som jag hyser stort förtroende för undersökte mig och kom fram till att vi skulle gå vidare med nästa steg efter att jag ätit lunch. Tyvärr byttes läkarteam medan jag åt, och jag fick inte fortsätta.

Trots mina önskemål om hjälp så att det inte skulle bli långdraget fick jag vänta ända till 21 på kvällen innan nya barnmorskan och läkaren gick med på att ”ta hinnorna” för att ge lite fart åt förlossningen. Då hade jag mycket starkt emotsatt mig att få morfin för att sova och vila till nästa dag.

Klockan 22 byttes åter team och jag fick en underbar barnmorska som var helt fantastisk. Hon hade mycket tydligt läst mitt brev och också förstått innebörden och tog full hänsyn till mina önskningar. Hon kom in, presenterade sig, och sa: ”Nu ska vi få fart på det här så ska du se att du blir mamma i natt!” Jag minns att jag liksom drog en suck av lättnad. Hon hade full koll på allt och tänkte inte försöka övertala mig till något jag inte ville. Jag släppte mitt kontrollbehov och kunde helt förlita mig på henne. Och P förstås.

Jag hade nu fyra kopplade värkar i sträck utan värkvila, sedan lugnt i ett par minuter innan det var dags för fyra nya. Halv tolv fick jag värkstimulerande eftersom jag inte öppnade mig, mina värkar var till ingen nytta. Efter det hade jag värk på värk utan vila emellan och började bli trött. Jag bad om PCB (bedövning som läggs genom slidan vid livmodern. Påverkar inte värkar på samma sätt som EDA) men kunde inte få det då jag öppnat mig för lite. Jag valde då att be om EDA, epiduralbedövning.

Narkosläkaren håller på länge med att sätta EDAn och konstaterar efter andra försöket att jag har för trångt mellan ryggkotorna i ländryggen för att den ska gå att sätta. (Inte konstigt att den aldrig tog under Lillans förlossning, den satt på fel ställe!) Jag fick den högre upp i ryggen och klockan två fick jag första dosen.

Den gav mig ingen smärtlindring alls och jag hade värkar konstant utan paus. Personalen förstod ingenting. Jag hade inget värkstimulernade sedan över en timme tillbaka och full EDA, men hade så ont och extrema värkar. Värkstorm kallade barnmorskan det... Till slut blev de tvungna att ge mig bricanyl för att stoppa värkarna. Det ger man inte vanligtvis till diabetiker då det påverkar blodsockret, men ingen visste vad de annars skulle göra...

För att stoppa värkarna ytterligare fick jag en dos EDA till klockan kvart i fyra, och tack för det, äntligen, äntligen, fick jag veta hur det är att ha full bedövning! Det blev helt plötsligt så enkelt, det gjorde ju inte alls ont!

Halv fem registrerades en avvikelse på ctg-kurvan (bebisens rörelser och puls) och det togs extra prover. 04.50 gav läkare mig en halvtimme, blev det ingen förbättring på ctg:n, eller att bebisen föddes, skulle det bli akutsnitt.

Jag har fulla krystvärkar och äntligen har jag öppnat mig tillräckligt för att få krysta ”på riktigt”. Ytterligare en barnmorska kommer in för att finnas som stöd vid framfödseln. Jag krystar, men behöver precis som med Lillan, hjälp utifrån och personal pressar på min mage, även om det inte var lika brutalt som med Lillan.

Barnmorskan förklarade för mig att jag skulle vänta in hennes order att krysta, så att hela bebisen skulle komma under samma värk, något som kändes helt omöjligt. Jag kunde inte hålla emot och huvudet kom först i slutet på en värk. Kommer aldrig glömma barnmorskans ord ”Fan också!” Jag fick en värk till, men bebisen kom inte ut. Den andra barnmorskan tog över och när nästa värk om drog hon ut Lillebror. Innan dess tror jag inte att jag var skadad, men barnmorskan tog ingen hänsyn till mitt underliv just då (tack!) utan vände bebisen och såg till att han kom ut, trots att det innebar att jag behövde sys efteråt.

Klockan 05.24 den 9 mars 2010 föddes vår älskade lilla pojke! Han vägde 4670 gram och var 54 cm lång.

Han var lite tagen och hade lågt blodsocker men mådde i övrigt rätt bra och var helt underbar! Läkaren kom och gjorde kontrollen där i rummet, för att jag skulle slippa skiljas från honom.

När det lugnat sig lite kom barnmorskan in igen. Hon meddelade då att anledningen till mina värkstormar blivit ”hittad”. Jag hade blivit felmedicinerad!

Istället för bedövning hade jag fått värkstimulerande medel rakt i ryggmärgen! Narkosläkaren hade gett mig fel spruta... Alla trodde jag hade full bedövning och inget värkstimulerande, i själva verket var det helt tvärt om...

Narkosläkaren var tydligt tagen och mådde inte bra av sitt misstag. Jag brydde mig inte särskilt, min bebis mådde ju bra! Visst, jag hade väldigt gärna sluppit ha de där värkarna utan vila, men det tjänar ju inget till att älta det. Att livmodern och magen kunnat spricka av de kraftiga värkarna om jag tidigare fött med kejsarsnitt berörde inte mig så mycket, inget hände ju... Chockat lyckorus!

Vi fick ligga kvar på grund av Lillebrors låga blodsocker och hans blåmärken. Han hade blåmärken på bröstet, och höger över och underarm och i ögonen, på grund av förlossningen. Efter ett dygn fick vi äntligen komma till röntgen och det visade sig att han även hade brutit sitt nyckelben. Vi hade hela tiden undrat varför han inte kom till ro. I varje andetag gnydde han men jag tänkte att det kanske var blåmärkena som gjorde ont. Inte förrän jag sov och personalen skulle hjälpa mig att mata honom upptäckte de att något var fel. Jag vaknade av att han skrek långt ut i korridoren och flög upp ur sängen! De höll då på att ta blodprover för att se vad som kunde vara fel. Tack och lov var det ”bara” ett brutet nyckelben, troligen från barnmorskans ganska hårdhänta hjälp vid framfödseln, och när han fick alvedon blev han lugn och sov gott hos oss.

(felmedicineringen är anmäld och nu är rutinerna vid läggning av EDA ändrade på hela avdelningen)

Ytterligare ett dygn senare fick vi åka hem och vi skulle äntligen få mysa hela familjen.

Äntligen var det värsta avklarat. Trodde vi.

När jag var gravid med Lillan mådde jag bra. Lite högt blodsocker och foglossning, men annars var det inte sååå jobbigt.

Graviditeten med Lillebror visade sig däremot bli en lång kamp. Redan tidigt i graviditeten blev jag dålig och hade sammandragningar och värk.

I början på november, halvvägs genom graviditeten var jag åter på sjukhus och blev beordrad sängläge, vila, och att jag skulle sluta stressa. Lättare sagt än gjort, men jag gjorde mitt bästa.

Jag blev sjukskriven men blev inte bra.

I början på december blev jag inlagd efter att ha åkt akut till sjukhuset. Jag hade väldigt ont, och rejäla sammandragningar, fast det förstod jag inte då. Värken var så svår att jag inte insåg att det var riktiga sammandragningar jag hade. När jag kom in på specialistmödravården skulle jag fylla i ett papper med personnummer osv, men innan jag hunnit göra det kom en barnmorska och tog mig med till ett rum. Hon berättade senare att hon trodde att förlossningen startat, att jag betedde mig precis så. Sammandragningarna/värkarna var regelbundna och ganska starka, men stannade tack och lov av med medicinering.

Trots tidigare odlingar visade det sig att jag fått en rejäl urinvägsinfektion som skapade denna reaktion i kroppen. Jag fick antibiotika och skulle snart bli bra...

Men jag blev bara sämre. Infektionen gick upp i njurarna och jag kissade blod. Ingen höjdare kan jag säga! Fick fyra olika sorters antibiotika i dropp innan infektionen vände och jag började bli bättre. Jag var då i vecka 26 och hoppades att jag skulle klara mig ett par veckor till och ta mig förbi den magiska vecka 27, så bebisen skulle överleva om han föddes.

Efter en vecka blev jag utskriven med stränga order att vila, men ett par veckor senare blev jag inlagd igen på grund av att sammandragningarna inte gav med sig.

Mellan var femte och var tionde minut, dygnet runt, hade jag sammandragningar. Många var de nätter när jag låg och klockade och oroade mig över att förlossningen skulle starta, och jag började bli rejält sliten.

Den 29 december tog jag min första insulinspruta. Min graviditetsdiabetes var bekräftad och behövde behandlas med insulin en gång om dagen.

Jag var på sjukhuset mellan tre och sex gånger i veckan, tog insulin och åt bricanyl för att sammandragningarna inte skulle bli för svåra.

I mitten på februari var jag riktigt sänkt och önskade bara att graviditeten skulle ta slut. Jag minns att jag var rädd för att inte kunna ta till mig barnet efter förlossningen för att jag mådde så dåligt. Jag ville bara att det skulle vara över. Jag hade ingen energi kvar att längta efter bebisen, jag längtade bara efter att graviditeten skulle ta slut. Tack och lov träffade jag en jättebra läkare som tog sig tid att lyssna på mig. Hon fick mig att ta nya tag och jag började må bättre igen. Oron för för tidig förlossning släppte, jag hade ju gått över 30 veckor så bebisen skulle ju med största sannolikhet klara sig om förlossningen kom igång.

Eftersom jag är diabetiker fick jag göra flera tillväxtultraljud. Jag började istället oroa mig för att jag skulle gå länge innan förlossningen och att barnet skulle bli stort. Lillan fastnade ju i skulderdystoci och det ville jag inte vara med om igen. Det är svårt att säga vad det beror på, men det är ökad risk för stora barn och barn med mammor som har diabetes, så jag var väldigt orolig.

Ultraljuden visade på en stor bebis. Enligt beräkningar skulle han väga 5540 gram om jag födde på beräknad dag. På grund av min befogade oro för skulderdystoci, bebisens storlek och min starka önskan att föda vaginalt, fick jag äntligen en igångsättning den 8 mars.

Vilken lättnad! Snart skulle det vara över!

Efter mycket velande och funderande hit och dit har vi kommit fram till att Lillan får för lite mat. Först trodde vi det var magen, sen kanske komjölksproteinallergi, sen övertrötthet... Nu har vi kommit fram till att vi gett henne för lite mat. Känns så tråkigt att min mjölk inte räcker för henne. Är rädd för att vi ska komma in i en ond spiral som gör att vi tillmatar henne för mycket så mjölken sinar. Vill så gärna amma. Men jag vill ju att hon ska bli mätt och vara glad.
Efter att vi började tillmata äter hon nästan fyra gånger så mycket som innan, så det är ju inte så konstigt om hon varit ledsen och skrikig så hungrig som hon måste ha varit...

Förlossningen blev inte alls som jag tänkt mig. Ingenting skedde faktiskt enligt mina önskemål, men det gör inget. Jag är så otroligt glad för att Lillan är hos oss och mår bra. Här kommer vår berättelse;

27/5 börjar jag få sammandragningar tidigt på morgonen. De kommer med sådär fem minuters mellanrum. Åker in till Danderyd för kontroll om vattnet gått, men det kunde inte bekräftas så jag får åka hem igen då sammandragningarna inte är så täta. Ev har det gått hål på ena hinnan men inte båda.

31/5 Värkarna blir värre och vi börjar tro att det är på gång (igen). P. ringer och säger att han inte ska komma till jobbet i morgon. Skönt att veta att han kommer vara hemma.

1/6 Dags för sjukhuset igen då värkarna kommer med tre minuters mellanrum. De stannar dock av när vi kommer in till sjukhuset. Vi blir inskrivna. Lillans puls går ner vid värkarna och det tyder på att navelsträngen ligger i kläm, men inget allvarligt vad jag förstod. Jag har börjat öppna mig, men blir på kvällen utskriven igen eftersom värkarna inte kommer igång ordentligt.

2/6 Värkarna fortsätter som de senaste dagarna. Jag börjar bli trött. P. har ledig dag från jobbet så vi är båda hemma. Vi promenerar lite så gott det går och tittar på film.

Helt plötsligt känner eller hör jag hur det knäpper till i magen och jag får en värk som var mycket starkare än någon tidigare. Därefter följer flera riktigt starka värkar nästan på varandra och jag känner hur vattnet går. Värkarna tog mig med överraskning och jag blev nog lite rädd för det gjorde riktigt ont. P. blev också lite skärrad och när jag sa att jag var tvungen att gå på toaletten och bajsa såg jag hur han blev lite blek och snabbt konstaterade att vi skulle åka in till Danderyd direkt. På profylaxkursen sa de nämligen att det var ett av de säkraste tecknen på att det var dags att börja krysta...

P. rafsade ihop lite saker vi skulle ha med oss, tur att vi förberett oss för annars hade vi nog inte fått med oss nånting för det kändes inte som om vi hade någon tid att packa. Lillan hade bestämt sig för att komma ut och det nu! Jag tror vi båda trodde att det skulle gå fort, jag hade ju haft värkar så länge. Tyvärr hade vi fel.

Vi bor vid en liten grusväg och när vi skulle åka in stod en annan bil ivägen så vi inte kom förbi. Jag var skärrad och hade en värk och skrek rakt ut "men flytta på dig då för helvete! Är du dum i huvet?" och upptäckte sedan att alla fönster var öppna och att det stod folk utanför. Sorry grannarna, ni kunde ju inte veta att vi skulle föda barn :)

Vi kom in till sjukhuset 16.30 och blev kopplade till en CTG-kurva. Den såg bra ut, men värkarna hade åter klingat av lite och kom med flera minuters mellanrum. Lillans puls gick fortfarande ner vid värkarna.

Vi andades igenom värkarna och jag tog en dusch mot smärtan. Det gjorde ont som sjutton, men det var hanterbart. Dagen gick och vi kämpade på. Tiden flög iväg men tyvärr ledde mina värkar ingenstans och efter att jag inte öppnat mig något alls på flera timmar trots värkarbetet rekomenderade barnmorskan värkstimulerande dropp och även epiduralblockad.

Hade förlossningen fortskridit hade jag klarat mig utan smärtlindring i alla fall ett tag till, men jag kände mig uppgiven av att allt arbete inte gett något resultat och insåg att jag behövde hjälp för att komma vidare. Vi bestämde att vi skulle ta epidural eftersom det värkstimulerande droppet skulle göra värkarna ännu intensivare och ge mindre värkvila och jag var redan väldigt trött.

Två timmar fick vi vänta på narkosläkaren som skulle lägga epiduralen. När den väl blev lagd tog den bara på vänstra delen av kroppen så jag hade nästan lika ont som innan. Jag fick en påfyllning som skulle ta även på andra sidan men jag upplevde aldrig att bedövningen tog som den skulle.

Kl 01.00 får jag värkstimulernade dropp. Det satte verkligen fart på värkarna och jag blev riktigt trött. Allt flöt liksom ihop och jag blev bara tröttare och tröttare. Började bli riktigt uppgiven och vet att jag flera gånger sa att jag inte orkade mer. När barnmorskan började prata om lustgas var jag beredd att göra vad som helst och började inhalera för fulla muggar. Jag tyckte inte att den gjorde någon skillnad men klängde fast vid masken med krampaktigt grepp som om smärtan skulle minska bara av att jag höll i den.

När jag var öppen sju cm började mina krystvärkar och det var som om en utomjordisk kraft tog tag i min kropp och sa "tryck på!". Jag visste att jag inte fick och tänkte för varje värk "inte krysta inte krysta" men kroppen bestämde själv och krystade för fullt ändå, det spelade ingen roll att jag visste att jag inte skulle, att P. stod och sa åt mig att slappna av, eller att barnmorskan sa åt mig att andas lugnt,

Kl 02.10 stänger barnmorskan av droppet då jag knappt har någon värkvila och kraftiga värkar. Vi kämpar på. Vi är nu ensamma på rummet då sjukhuset hade överbelastning och min barnmorska var upptagen med en annan patient. Det var lite jobbigt eftersom jag hade så kraftiga krystvärkar det var lite läskigt att bara P. var där, vad skulle han göra om hon helt plötsligt skulle födas? Eller hur skulle han kunna veta om något blev fel?

03.30 kommer en annan barnmorska och säger helt plötsligt att jag är helt öppen och att jag ska krysta. Undrar hur länge jag varit det men legat och kämpat emot för att krysta så lite som möjligt?

Krystar och krystar för kung och fosterland men är redan jättetrött. Värkarna stannar av igen, livmodern orkar inte mer.

05.10 kommer min barnmorska äntligen tillbaka och sätter på droppet igen.

Livmodern har dock inte mycket kraft kvar och krystningarna gör inte mycket nytta. Värkarna är så svaga att jag knappt känner dem längre. Jag får mer stimulerande dropp men de timmar jag redan krystat har tömt nästan alla mina krafter.

05.30 lyckas jag äntligen krysta ut Lillans huvud och tänker "äntligen, nu kommer hon". Men det gjorde hon inte. De följande minuterna måste ha varit de längsta i mitt liv. Först fattade jag inte att något var fel, men jag märkte att barnmorskan började bli stressad och började skrika åt mig att ta i, att jag måste krysta mer. Plötsligt händer allt på en gång, sköterskan larmar och det väller in människor på vårt rum. Jag vet inte hur många de var eller vad alla gjorde, men jag började få panik och trodde att Lillan skulle dö. Hon satt fast. Min älskade unge kunde inte komma ut!

Läkaren stod med händerna inne i mig för att försöka rotera Lillan så hon skulle lossna, det stod två stycken och höll mina ben och vände och bände på dem för att öppna upp så mycket som möjligt. En stod och tryckte med armarna på min mage. Jag minns att hon grep tag i lakanet på ena sidan om mig och hängde över mig med armarna pressade mot min mage med sin kroppsvikt. Jag fick mer dropp.

Det kändes som om alla skrek åt mig att ta i och krysta, men det kom inga fler värkar. Till slut krystade jag ändå. Jag var så trött så trött och kände mig uppgiven. Hon skulle dö för att jag inte var stark nog.

Fem minuter och en hel evighet senare lossnade hon, kom ut och blev lagd på min mage. Hon var helt blå. Jag är inte helt på det klara med vad som hände men de klippte navelsträngen direkt och sprang iväg med henne. P. följde med. Det dröjde en halvtimme innan jag fick se henne igen. Jag visste fortfarande inte om hon skulle överleva, fast jag fick veta flera gånger att hon andades och mådde bra, men det gick inte riktigt in.

Jag blev sydd med ganska många stygn på tre olika ställen under tiden jag väntade på henne. Jag minns knappt något av detta, bara oron för Lillan och lättnaden då någon kom och sa att hon mådde bra.

Till slut kom P. tillbaka med henne och det var ljuvligt! Det kunde inte ha varit en mer perfekt unge. Jag var fortfarande lite borta och minns inte vad som hände riktigt, men vi fick i alla fall lite frukost, ett par mackor och en kopp te som jag inte drack upp för jag inte tordes, tänk om jag skulle spilla på Lillan!

P hade också hämtat sig lite, han stod ju bredvid hela förlossningen och såg hennes huvud bli blåare och blåare innan hon väl kom ut. Det kan inte ha varit lätt!

Lillan blev mätt och vägd och det visade sig vara en riktigt stor krabat på 55 cm och 4385 gram.

Vi fick komma till avdelningen för de som behöver lite extra tillsyn och Lillan fick flera läkarundersökningar. Hon hade lågt blodsocker och fick extra tillmatning, men annars mådde hon bra. Vad vi vet än har hon inte fått några men av förlossningen. Annars är det vanligt med bland annat skador på nyckelben, nervskador med rörelsehinder eller förlamning som följd. Och syrebrist. Men som sagt finns inga tecken på någondera på vår lilla älskling.

Jag skulle kunna gräma mig över att förlossningen blev som den blev. Att jag fick vänta i två timmar på epiduralen och därmed även det värkstimulerande droppet. Kanske hade jag haft krafter kvar på slutet annars? Att vi var ensamma när jag hade krystvärkar, Jag krystade i närmare fyra timmar(!). Att det var en nybörjare som satte epiduralen, det var första gången han gjorde det på någon som satt upp. Han fick göra om. Jag vet att jag kände mig lite som en försökskanin men jag hade inte ork att säga något, jag bara koncentrerade mig på att andas.

Det finns flera saker som jag skulle kunna vara arg på, men det är jag inte. Glädjen över att hon finns hos oss och mår bra är så mycket större än det jobbiga under förlossningen. Jag hade kunnat önska mig att det varit annorlunda, men hon överlevde och mår bra och då känns inget annat viktigt. Hur konstigt det än må låta så är jag på något vis jättenöjd med vår förlossning. Resultatet hade ju inte kunnat bli bättre!