Hus och familj - Drömmar och vardag

 

Idag är ingen bra dag. Idag vill jag vältra mig i självömkan, simma i en gegga av ilska och sorg. Livet är så orättvist! Varför, varför skulle min pojke dö? Varför rycktes han ifrån mig? Varför just jag, just vi, just han? Jag vill inte vara glad idag. Jag vill sitta i min gegga. Ösa upp den i hinkar, hälla den över huvudet och gömma mig. Hålla andan och dyka ner, långt långt ner i detta träsk av orättvisa och destruktivitet.

 

I morgon är en annan dag, i morgon ska jag lämna geggan, duscha av psyket och gå starkare och gladare från denna dag. I morgon ska jag känna glädje över de fina barn jag har hos mig, min fina man, mitt härliga liv. Men inte idag. Idag ska jag förbanna världen och sakna min son.

 

<3 3 år av oändlig saknad <3 Denna fina änglapojke hittade jag på mitt skrivbord på jobbet för ett år sedan. Underbara kollegan hade köpt den till mig. Jag tycker om att tänka att Wilhelm sitter glad någonstans, med en vacker pärla av en familj med tre levande syskon som han vakar över i händerna.

 

För att inte deppa ihop helt följde jag med J på en liten shoppingtur efter jobbet.

Förutom en del träningskläder hittade jag dessa underbara krokar.

 

En rejäl förkylning, vakna nätter, titta på gravsten och en årsdag tar mycket energi.

Tårarna är konstant nära, pulsen hög och tröttheten enorm.

 

Jag kapitulerar för dagen, kanske hjälper dessa...

 

Här kommer en länk till den sida jag gjorde för ett år sedan, till Wilhelms minne.

 

 

Tack till alla som delat och läst mitt inlägg igår, jag blir helt överväldigad av hur många som läst! Hoppas att det kan hjälpa någon <3

 

Jag kan aldrig mer hålla dig i min famn, men jag bär dig i mitt hjärta för evigt

 

Igår kunde jag inte somna. Låg och räknade efter vilken dag det var. Tre år minus sju dagar sedan jag höll min första son levande i famnen för sista gången. På tisdag är det tre år sedan han dog. Min älskling. Det gör mig så ledsen att se att det varje dag blir fler som måste stå ut med samma smärta och sorg som vi. Två föräldrapar per dag ungefär, i Sverige. Så risken att man känner någon som drabbas är tyvärr rätt stor. Här kommer fem tips till er som känner någon som drabbas av detta ofattbara, att livet rycks ifrån en.

 

Om det går en reva i min tröja kan jag skaffa en ny. Om min bil går sönder kan jag skaffa en ny. Men man skaffar inte ett nytt barn! Har man ett barn och får ett småsyskon gör man sig väl inte av med det första för att man fått ett nytt? Det gör inte vi som förlorat barn heller. Vi berikas med ytterligare ett barn (förhoppningsvis). Vårt döda barn glöms inte bort (av oss). Det ersätts inte. Det får ett syskon.

 

Ett syskon kan vara en stor hjälp i sorgen efter ett förlorat barn. Ett ljus i mörkret, en stråle av hopp om liv. Men det kan aldrig aldrig ersätta ett dött barn.

 

Våga fråga. Våga lyssna. Vänd inte bort blickan, låtsas inte som ingenting. De allra allra flesta föräldrar vill prata om sina barn, sina ögonstenar. det vill änglaföräldrar också. Om bebisen dog i magen eller förlossningen vill föräldrarna säkert berätta om de fina händerna, hårtesten mitt på huvudet, de långa ögonfransarna, hur mycket bebisen vägde och vem han/hon är lik. hur underbart hon doftade, hur vacker han är. Minnen från när hon låg i magen. Har du tur kanske du kan få se ett foto på det värdefullaste de har. 

Har barnet varit sjukt vill föräldrarna säkert berätta om hur deras älskling kämpat, hur glad han var trots allt. Det första leendet. De glittrande ögonen. Hennes liv som det var, oavsett hur långt. Barnets egenskaper, hur han brukade låta när han ammade, eller hur hon alltid drog sonden ur näsan. Det finns så mycket att prata om när det gäller sina barn, levande eller döda.

 

 

Men också om hur saknaden bränner. Hur det känns när hjärtat slits ur kroppen. Hur ont det gör, hur man fysiskt inte vet hur man ska kunna andas längre. Hur ensamt det känns. Hur ångesten sliter i kroppen. Oron som fräter inuti. Skammen för att man inte kan gråta. Eller för att man råkade skratta, vad ska folk tro då? Tänk om folk tror att man är glad fast man är så ledsen att det inte kan beskrivas i ord?

 

Våga fråga, men framför allt, våga lyssna!

 

Det gör du inte. Har ditt eget barn inte slitits ifrån dig, kan du inte förstå. Och även om du har förlorat ett barn själv, hur ska du kunna veta hur någon annan känner? Du kan bara veta hur just du känner. Att påstå att man förstår hur någon som förlorat ett barn känner när man inte har gjort det själv är lite av ett hån. För det är så ofantligt mycket värre än vad du någonsin kan föreställa dig.

 

Vet du inte vad du ska säga? Kramas. Och fortsätt kramas till den andra släpper taget. Våga stå kvar, våga hålla om. Våga få tårar på axeln utan att springa och hämta en näsduk. Stå bara kvar.

 

Några vill ha vänner omkring sig hela tiden, några orkar inte med något annat än att försöka överleva. Vissa ringer runt till alla och berättar och pratar, vissa orkar inte ens tänka att de äger en telefon. Men många, väldigt många, känner sig övergivna. Efter ett tag slutar alla att höra av sig. Tror att allt är bra, att man glömt och gått vidare. Men det gör man aldrig. Allt blir aldrig någonsin bra igen. Man glömmer aldrig.

Och det kan ta lång tid, riktigt lång tid, innan man mår så bra att man själv kan ta initiativ till kontakt. Så häng kvar. Ring, skicka sms. Visa att du finns och att du bryr dig. Hör inte av dig en gång med ett "jag finns här när du vill" och tystna sedan, för då är det precis så det kommer att bli -tyst.

 

Det finns säkert massor av fler saker att skriva in på denna lista, kanske kommer det en fortsättning så småningom. De här fem var de jag låg och tänkte på i natt när jag inte kunde sova. Läs och tänk på dem om någon du känner, eller någon du möter, förlorat ett barn.

 

Hårda bud på mitt jobb ;-)

 

Innan min shoppingtur idag bestod min skogarderob av fyra par skor. Ett par icebugs löparskor, ett par asics löparskor och två par trasiga och illaluktande sommarskor. Sommarskorna har jag bara kvar av den anledningen att jag annars inte skulle ha något att ha på fötterna till vardags. Eller fest för den delen, eller något annat tillfälle när jag inte vill ha mina löparskor. Vilket är ganska ofta!

 

När man har fötter breda som Kalle Anka, och dessutom stora, är det inte lätt att hitta skor som är sköna. Särskilt inte i kombination med att de är snygga också.

 

Idag begav jag mig till Stinsen centrum och till butiken Deichmann. Det är inga högkvalitetsskor man hittar där, men de finns i storlekar upp till 44!

 

Jag lyckades till slut hitta fyra par som fick följa med hem.

 

En dryg tusenlapp fattigare, men nu har jag i alla fall något vettigt att ha på fötterna.

 

 

Bara för att du kör en mercedes cabriolet och tror att du är coolast i hela världen innebär det inte att du får luta dina saker mot min bil!

 

När jag kom ut till garaget efter en sväng i centrum stod ovannämnda bil parkerad bredvid min. Ägaren (eller föraren i alla fall) började luta ett stort bylte av hoprullad papp eller plastmatta eller dylikt mot bakluckan på sin bil, hejdar sig, flyttar den och lutar den mot min bil istället!!!

Jo, det är en Skoda, kanske inte lika dyr som en mercedes. Och den är smutsig och dammig (vi bor ju vid en grusväg!) men den är nästan helt ny, och för mig värd mycket mer än någon annans bil. Vilket den hade varit även om det var vår förra bil, en rostig gammal häck. För den är just min.

 

Så har du något skräp som du inte vill luta mot din egen bil för du är rädd för att skada lacken eller vilken anledning du nu har, luta den inte mot någon annans bil, det är riktigt oförskämt!

 

Så, nu har jag fått ur mig det och satsar på lite mer JAA! i tillvaron igen!

 

För ungefär fyra år sedan gjorde vi en stor investering. Vi köpte ett ute-spa. I mångas ögon är det kanske lite udda att lägga massor av pengar på ett bad när man inte ens har vattentoa. Och jag kan väl hålla med lite. Men vad vi har njutit av vårt bad! 

Det har hjälpt mig genom de sista tre graviditeterna. Underbart att glida ner i 39 grader varmt vatten när fogarna värker och kroppen känns som om den ska falla i bitar. 

Vi har spenderat otaliga kvällar där, diskuterande vad som hänt under dagen och planerat och bara umgåtts istället för att sitta i soffan och glo på tv. Varmt bad omgiven av gnistrande snö och kyla så det biter i kinderna på vintern och fläktad av ljumma vindar och fågelkvitter på sommaren. Underbart!

 

Nu när det börjar bli varmare i luften får även barnen njuta av badet. Och de älskar det! 

 

Det blev ett pass på gymmet i morse, efter ett tag i trädgårdslandet började jag tycka att det var lite onödigt!

 

Vad händer med mitt barn?

Ia blev arg på mig idag. Stirrar vilt på mig och vrålar: Dumma Fulhäxa! vänder sig om, springer in och drar igen dörren med en smäll så tänderna skallrar i munnen på mig.

Kvar står jag, smått chockad.

 

Det är tredje dörr-smällen någonsin och alla tre har hon gjort sista två dagarna. Jag anar att det kommer fler...!

 

 

På väg ut för lunch. Inte riktigt den känsla jag eftersträvar med maten, men det gäller att prioritera. Skulle jag göra egna hamburgare, eget bröd och egen dressing hade vi inte fått lunch än!

Pizzakittet innehåller färdig deg. Ett snabbt alternativ när man vill att barnen ska få baka pinnbröd.

Öppna burken, klipp av en skiva av degrullen, linda upp degremsan på en pinne. Grilla eller stek. Ät.

 

Moas bröd, lite bränt hör ju till!

Man kan även klippa större fyrkanter, steka (vi använde murrikkan) och till exempel använda till hamburgerbröd.

Grillade bananer med choklad trodde jag skulle bli en hit men det dissade båda tjejerna. Ia ville hellre ha paprika!

 

Det är härligt att laga och äta ute, men det är inte bara barnen som blir trötta, gäääsp!

 

 

 

Första passet med min PT är nu avklarat. Kändes väldigt bra. Inte så spektakulärt, men skönt. Det kändes som om hon verkligen lyssnat på mig under konsultationen. Fått med vad som var viktigt för mig och satt ihop ett program som var anpassat efter just mig.

Jag ser fram emot dessa månader med träning med henne som stöd, är helt övertygad om att de kommer ge resultat. Både vad gäller vikt, styrka, smidighet och snabbhet. Och inte att förglömma, det psykiska.

 

För det är verkligen så att det psykiska måendet går hand i hand med det fysiska. Inte alltid och inte till 100 procent, men träning, motion och en bra fysisk hälsa förbättrar verkligen oddsen för ett bättre psykiskt mående, det är jag övertygad om.

Den sista tiden har varit ganska omvälvande för mig. Jag har verkligen tänkt. Vad som är viktigt för mig. Vad jag vill. Både privat och på jobbet. Hur ser framtiden ut? Hur vill jag att den ska se ut? Hur ska jag nå dit?

 

Mitt rivande i trädgården är ett litet uttryck för detta. Jag vill inte leva mitt liv för att behaga någon annan (självklart vill jag behaga min man, men inte på bekostnad av min egen hälsa eller mig själv). Jag vill verkligen inte leva mitt liv för att behaga en trädgårdsarkitekt som förmodligen aldrig tänker på mig, och om han gör det skulle han ändå vara förskräckt över hur vi misskött trädgården. Jag vill ha en trädgård som jag trivs i.

Jag vill omge mig med personer som ger mig kärlek, energi och styrka. Personer som gör mig glad och uppspelt. Personer som får mig att tänka "JAA!" och inte "Åh, inte igen, suck...)

Jag vill hitta strukturer, rutiner och tankemönster som gör att jag kan somna på kvällen med känslan av "åh, vilken härlig dag" och inte "Jag har inte hunnit det och det, fan vad trött jag är, undrar om jag får sova i natt".

 

Som vanligt går jag all in, varför bara träna löpning när man kan träna på gym, skaffa PT, gå med i löpgrupper, fixa i trädgården, städa garderober, rensa ut "skit" både utom som inombords, träna på att bli stark och positiv, att bli en bra chef. En bra fru, en bra mamma. Ett steg i taget finns inte. För allt hänger ihop. Som en härlig kladdig seg kaka, har man väl tagit en tugga kan man liksom inte slita sig förrän man ätit upp hela kakan. Eller åtminstone inte förrän man är väldigt mätt och nöjd.

 

Nu har jag naggat lite i kanten på kakan ett bra tag. Luktat på den. Slickat lite på den. Klämt och kännt. Nu tar jag en tugga. En stor. Jag investerar i mig och min hälsa. Mitt mående. Mitt bemötande av min omgivning. Så att min omgivning tänker "JAA!" när de träffar mig, och inte "Åh, inte igen, suck..."

 

Jag tänker spendera resten av kvällen med att tänka

"JAA! Fan vilket bra liv jag har, och jag tänker banne mig leva det så bra jag bara kan!"

 

En påminnelse från mig till mig och mina anställda. Och nu till er. 

 

Det blev några timmars kamp med rabatten igår. Men nu är nästan allt utom lösa rötter, sten och jord borta. Nästa steg blir nog att tömma grusgången på grus och bända bort alla kantstenar. I kväll blir det sen jobbkväll så vi får se om jag orkar börja med det idag eller om det får bli någon annan dags nöje.

 

Mannen som satte upp vårt hus (det stod ursprungligen i Kramfors, såldes på exekutiv aktion, revs, flyttades hit och byggdes upp igen) är trädgårdsarkitekt. Han har planterat diverse blommor, buskar och träd, och lagt ut gatsten och grus på tomten. Jag har alltid varit lite "rädd" för att röra alla planteringar. Han är ju arkitekt! Såklart är allt planterat på bästa sätt! Och eftersom jag är så okunnig så har jag inte heller tordats rensa, för hur ska jag se skillnad på ett ogräs och en sällsynt liten blomma?

 

 

Nu har jag dock bestämt att det är jag som bor här (ja och övriga familjen förståss) och inte han. Det är jag, inte han, som ska trivas här! Så nu ska allt krafs som jag inte vet vad det är eller som jag inte vill ha kvar bort! Sen får alla andra tycka vad de vill om att jag slänger och tar död på ditten eller datten. Ett skönt beslut. Det blev ännu skönare när sekatören, spaden och hackan kom fram och jag tog mig an ett parti av uppfarten jag aldrig förstått mig på.

 

 

Idag har jag varit på konsultation med en personlig tränare. Kändes väldigt bra och peppande redan nu. Det kostar ju en hel del pengar, men jag tror att det kan vara värt det för mig. Dels för att få bra träningsprogram och hjälp med att komma till rätta med de smärtor och skador jag har, dels som en liten extra motivering att hålla mig på rätt kurs.

 

Nu velar jag mest om jag ska köpa 8 eller 10 pass på en gång...

 

 

Vi har så många tekniska prylar och ändå ska det vara så attans svårt att uppdatera bloggen. När det tar en halvtimme att göra ett kort inlägg (som dessutom inte blir som jag vill) ger jag upp.

• På mobilen har jag blogg.ses app. Där kan jag inte lägga in bilder eller redigera texten. Den blir alltid centrerad och går inte feta osv. Inlägg utan bild= tråkigare än inlägg med bild.
• På vanliga web-läsaren funkar inte vanliga hemsidan på mobilen, den verkar inte anpassad efter tuch-skärm.
• På vår android-platta har jag samma problem som med mobilen, varken app eller webläsare fungerar ok.
• I-padens webläsare kan inte komma åt mina bilder på dropbox. Därifrån kan jag bara lägga ut bilder tagna med I-paden, och den drar jag inte med mig särskilt ofta och inte är det smidigt att fota med den direkt. Dessutom är den ofta upptagen av tjejerna som både tittar på "TV" och spelar spel på den.
• Bärbara datorn funkar ganska bra, men den är väldigt ofta upptagen av maken, och även om den är bärbar så "bor" den hemma i huset, jag har den inte med mig så jag kan göra uppdateringar lite när jag känner för det eller råkar få någon sekund över. Jag måste då också ladda upp bilderna på ett annat sätt eftersom jag ofta har dem i mobilen.
• Kvarstår alternativet stationära datorn på jobbet. Men här kan jag ju inte sitta och uppdatera bloggen så ofta och mycket!

Våren är här nu. Som vanligt med många och dubbla känslor.

 

Glädje, för ljuset, värmen

Nedstämdhet, för att det värsta som hänt i mitt liv skedde på våren

Stress, för allt man vill hinna göra innan sommaren kommer. För att planera semester (får vi ens nån i år?)

Lycka, kan man känna annat när fåglarna kvittrar, solen lyser och barnen springer lättklädda och skrattar?

Sorg, Ja, den närmar sig ju, årsdagen, som sagt

Kärlek, visst blir man alltid lite extra kär på våren?

Oro, ny årstid, ny oro. Ha koll på alla pooler och stränder så barnen inte drunknar, passa så de inte blir påkörda när de lär sig cykla...

Energi, trots korta nätter har jag alltid mer energi på den ljusa delen av året

Hunger, eller sug kanske är bättre ord. Efter säsongens första glass, en drink på altanen...

Längtan, efter en fantastisk sommar med familjen.

 

Igår hade jag migrän igen. Det värsta anfall jag hittills har haft. Det är så hemskt och jag fattar inte varför. Idag är kroppen och huvudet fullt av "dagen-efter-känslor". Trött, vagt ont i huvudet, obehag i kroppen, kryp i benen, fladdrig syn, orolig i magen... Den som tror att migrän enbart sitter i huvudet har inte upplevt mina attacker...

 

Tur det är sol ute så man får lite hopp om härligare tider!

 

En litedn bildserie över vad som bland annat utspelat sig i vårt kök idag...

 

Dagens middag står på spisen för att riktigt gotta till sig till kvällen. En riktig chili på högrev, mums!

 

 

Idag blev det grillat till middag. Gillar verkligen grillat, det är så enkelt, allt blir gott när det är lagat ute!

 

Förra veckan fick vi svar på Moas blodprover. De hade kollat allergi för mjölk, gluten, råg, vete, torsk och säkert fler som jag inte minns. De hade även kollat värden på hennes njurar och lever. Alla värden var fina utom hennes röda blodkroppar, som låg strax under det nedre gränsvärdet.

 

Min katastrof-tänkar-hjärna drog genast igång i ljusets hastighet om leukemi, blodsjukdomar och annat hemskt jag kunde komma på men sekunden efter lugnade läkaren mig och sa att det med största säkerhet berodde på att Moa varit så sjuk strax innan proverna togs. Men för säkerhets skull ska provet tas om för att se att det stigit.

Hon fick också göra ett pricktest på allt möjligt, men inte heller det visade något.

 

Nästa vecka ska vi ta nya blodprover och de ska även göra odling på henne för att se om de hittar någon elak bakteriastam som ställer till det i hennes mage. Jag har bett om ett prov på candida också, men jag vet inte om de kunde ta det.

Väldigt skönt att hon inte är allergisk, men varför är hon då så dålig hela tiden? Vad är det för fel?

 

 

Den nalkar sig dag för dag, årsdagen för Wilhelms död. Tre år har gått snart, det är helt ofattbart. Tre år! Det känns som om det var bara någon månad sedan jag höll honom, och samtidigt en hel livstid sedan. Min älskade lilla pojke.

Något som plågar mig varje vår är att vi fortfarande inte fixat någon gravsten. Varje vår har vi sagt att i sommar måste vi få det gjort. En gång tog vi oss så långt som till stenhuggeriet och tittade på olika stenar. Men sen kom vi inte längre.

Vi vet precis hur vi vill att stenen ska se ut, hur kan det då vara så svårt att beställa den?

I år ska den på plats. Det har jag bestämt, nu vill jag verkligen ha den där. Fast jag lovade samma sak förra våren... Undrar hur länge vår lilla son ska ligga utan sten?

 

Ibland får jag så ont i mig när jag tänker på barnen. De är värda så mycket. De är värda en mamma som är glad och utvilad. Som har tålamod med deras påhitt och tid att lyssna och läsa sagor. Som lagar bra och näringsriktig mat till dem och kramar dem, borstar tänder och nattar dem på kvällarna.

 

Inte en stressad mamma som far runt i hela huset för att hitta borttappade strumpor på morgonen, ropande att de måste äta upp och klä på sig för vi har bråttom. Inte en mamma som somnar på kökssoffan efter middagen, om hon överhuvudtaget har hunnit hem till dess. Inte en mamma som har tålamod kort som tjockleken på ett pappersark.

 

Idag sa Ia till mig: "Du är sur mamma" och "jag vill inte klä på mig för du skrek åt mig"

Aj. Hennes ord är som vassa små knytnävar som bankar på mig på insidan. Jag vill inte att hon ska uppleva mig så. Någonsin. Inte en enda gång. Jag vet att jag är en bra mamma, för det mesta. Men ibland förtjänar jag en verbal örfil, en påminnelse om hur jag vill vara och hur jag är. En påminnelse om vad som är viktigt.

 

I morgon ska jag inte höja rösten en enda gång till mina barn.