Publicerad 2008-05-09 07:06:22 i Barnen,
Blodtrycket var lite högre än förra gången, men fortfarande ok, 80/140. Inga äggviteämnen i urinen heller, så jag har inte havandeskapsförgiftning. Väldigt skönt!
Däremot hade jag socker i urinet, vilket inte är bra. Det innebär att kroppens insulin inte riktigt hänger med och kan "ta hand om" sockret i kroppen. Vilket i och för sig inte är någon överraskning för mig, jag vet ju att jag har högt blodsocker. Dock tycker jag inte blodsockret är så högt att det borde ge utslag i urinet, men det gör det.
Barnmorskan rekomenderar inga åtgärder så länge inte blodsockret skenar iväg, så det är väl bara att tänka på sockermängden jag stoppar i mig och försöka äta vettigt för att göra mitt bästa för att sockret inte ska höjas mer.
Jag har fått en läkartid nästa vecka för sjukskrivning. Barnmorskan tyckte inte att jag skulle fortsätta jobba mer än max några timmar per vecka, och det var mest för att jag har eget företag och inte "kan" vara helt sjukskriven. Vet inte riktigt hur jag ska göra, hade varit väldigt skönt att faktiskt vara helt sjukskriven, men å andra sidan gör det mig lite stressad att inte ha koll på vad som händer i företaget ordentligt. Båda anställda sköter sig bra än så länge, men dels finns det arbetsuppgifter jag inte vill lämna bort till dem, dels vet man ju aldrig hur det går framöver om inte jag finns med och styr lite. Jag har ju mått så bra att jag knappt ens tänkt tanken på att jag inte ska kunna jobba fram till förlossningen. Vi får se, kanske mår jag bättre nästa vecka, man vet ju aldrig.
Publicerad 2008-05-08 08:42:43 i Barnen,
Jag ringde barnmorskan igår, mest för att hon skulle säga att det är "helt normalt" och "inget att oroa sig för" att jag gått upp så mycket i vikt sista veckan. Det sa hon inte...
Hon sa att det KAN vara helt normalt, men började fråga massor. Att mina fötter svullnat och ser ut som fotbollar, att jag blivit väldigt trött, att jag hade ont i huvudet igår och kräktes... Och att blodtrycket var högre än vanligt för mig vid förra kollen.
Och så sa hon att jag har flera symtom på havandeskapsförgiftning och bokade in mig på en extra koll idag. Hon sa också att OM det är havandeskapsförgiftning måste vi åka in direkt till förlossningen idag. När hon sa det DÅ blev jag lite skraj. Tror liksom inte på att det skulle vara något fel, känns inte så. Men känner också att jag känner så för att jag helt enkelt inte VILL att det ska vara något fel...
Berättade för syrran igår kväll som sa "då kanske du blir mamma i morgon!" HJÄLP säger jag då! Det är ju fyra veckor kvar! Jag vill inte bli igångsatt... Fast det är klart, hellre det än att det ska vara farligt för Lillan, men ändå...
P. blev lite orolig såg jag, fast han låtsades inte om det för mig. Men han kom med massa frågor i går kväll och gjorde värsta undersökningen på mig. Efter ett tag fattade jag att han kollade alla symptom på havandeskapsförgiftning på nätet och jämförde med mig... Hans slutsats var att det i alla fall inte var troligt att jag hade någon akut förgiftning, men att det inte var otroligt att de skulle skicka mig till Danderyd i alla fall, för en extra koll. Det tror inte jag. Jag tror att de kommer att mäta mitt blodtryck och kolla om jag har äggviteämnen i urinen, konstatera att testerna var bra och rekomendera mig att åka hem och vila... Jag hoppas innerligt att jag har rätt...
Jag har i alla fall sjukskrivit mig idag och ställt in mina möten, tänker vara hemma i morgon också. Det enda jobbiga är att jag fortfarande inte är klar med momsrapporten som ska vara inlämnad på måndag. Undrar om jag kan få skatteverket att ge mig lite längre tid, så jag slipper sitta med det just nu? Känns som om huvudet är fullt med annat...
Tänk om jag har fel och vi verkligen ska in till förlossningen snart, då är inget klart! Jag har ju inte packat någon bb-väska, inte köpt nån mat, inte hämtat igen vetekudden som syrran lånat, och vem ska ta hand om hunden? Nä usch, nu slutar jag att tänka på det. Är det så så är det så och då löser det sig på ett eller annat sätt, nu ska jag lägga mig och drömma om Lillan och hur härligt det kommer vara när hon är hos oss "på riktigt". Oavsett om det är idag eller om fem veckor!
Publicerad 2008-05-07 09:40:49 i Barnen,
Är sååå trött. Sov på eftermiddagen igår och hela natten, ändå är jag så trött att jag skulle kunna somna sittandes här vid skrivbordet.
Senaste veckan har jag gått upp över tre kilo. Är lite svullen om fötterna, men kan fortfarande ha mina ringar utan problem så det är mest fötterna som svullnat.
Kräktes på riktigt i morse för första gången under graviditeten (förutom morgonen dagen då Lillan "blev till"), känns som om magen sitter halvvägs upp i halsen fortfarande...
Foglossningen har blivit värre och det är tungt att gå.
Sammanfattningsvis; det var så här jag trodde det skulle kännas att vara gravid, jag ska vara glad som mått så pass bra så pass länge...
Hoppas hoppas att det bara är nu det känns så här och att jag snart mår bättre igen, det är ju ändå sådär fem veckor kvar och jag måste hålla företaget igång också... Vill hem och sova, men måste ta upp ordrar, fakturera, fixa bokföringen och skriva ihop momsrapporten först...
Publicerad 2008-05-03 09:15:38 i Barnen,
Ständigt dyker det upp nya saker som man som blivande förälder måste ta ställning till. Visst kan man bara överlåta till alla andra att ta beslut, men jag har svårt för att veta om fakta eller nya rön utan att ta hänsyn till dem. Inte när det rör något så viktigt som mitt barns hälsa i alla fall.
Hittills har vi inte varit så drastiska i våra beslut angående lillan, men tre saker har vi i alla fall kommit fram till;
1. Vi kommer ALDRIG ge våra barn natriumglutamat, då det finns många dokumenterade biverkningar av detta ämne, framför allt kan det orsaka ADHD och ADD. Vi vill inte riskera att Lillan får det om vi kan påverka det. Hon ska inte heller få sötningsmedel.
2. Vi kommer att sträva efter att ge Lillan så lite kemiska tillsatser överhuvudtaget i maten, då vi inte ser någon anledning till att hon ska äta kemiska preparat i onödan. Vi har ju också sett en otrolig förbättring av min egen hälsa när vi slutade äta kemiska tillsatser. Det finns också forskning som tyder på att barn som äter ekologisk mat mår bättre, är friskare och klarar sig bättre i skolan. En stor anledning till det tror jag är att ekologisk mat innehåller mycket lite kemiska tillsatser, aromer och såklart rester av gödningsmedel mm.
3. Vi kommer inte att klampa/klippa Lillans navelsträng när hon föds förrän efter fem minuter. Forskning visar att hon då får mindre syrebrist, blodbrist och ökat antal stamceller. Det finns till exempel forskning som påvisar ett samband mellan sen avnavling och barnets järnvärde när barnet är sex månader gammalt bland annat.
Nu börjar vi däremot fundera på ett beslut som känns mycket jobbigare att ta. Vaccination. Jag har alltid trott på vaccinering. Alltid trott att det är bra, att det har i princip utrotat polio mm. Av en händelse fick jag höra om samband mellan autism och vaccinering och var ju bara tvungen att kolla upp om det stämde. Den info vi hittade på nätet är ju skrämmande! Men det finns mycket att läsa så vi är inte redo för ett beslut ännu, och det är ju ett tag kvar tills lillan ska vaccineras.
Fler än en av hundra pojkar får i dagsläget autism i USA! En av hundra! på 90-talet var det en av 3000 pojkar. Ännu tidigare en av tiotusen... Visserligen har säkert diagnosen ändrats och läkarna blivit bättre på att bedömma och utvärdera barnen, men inse hur många en av hundra är!
Tidigare trodde man att autism var en genetisk sjukdom, men nu börjar även vetenskapen hitta bevis för att det är någon faktor i miljön som gör att autism blivit så vanligt. Detta dels för att om det vore en genetis defekt, hur skulle då så många så plötsligt kunna få den? Dels för att många barn utvecklas helt normalt fram till ett till två års ålder för att sedan försvinna in i sin egen värld helt plötsligt. (vid denna ålder vaccineras barn i USA med MMRsvaccin, som är mot mässling "mumps" och rubella) Det finns viss forskning som sett ett starkt samband mellan vaccinering och att barnen förlorar talförmåga, blir inåtvända mm, och detta inom veckor efter barnet fått sin vaccinationsspruta.
En sida vi hittat på nätet skriver detta som nyhet; citat:
"Amerikanska regeringens Department of Health and Human Services har efter grundliga utredningar kommit fram till samma slutsats som föräldrarna: att vaccin orsakat autism och epileptiska anfall. *
*http://www.huffingtonpost.com/david-kirby/government-concedes-vacci_b_8832"Om detta är sant kan man förvänta sig en enorma skadeståndsvåg i USA... Men framför allt, vad ska man dra för slutsats av det? Jag vill inte ge mitt barn något som kan orsaka autism eller epilepsi om det är något jag kan förhindra! Och är stelkramp och mässling så väldigt farligt i dagens samhälle? Behövs vaccinationerna? Väger de fördelar som finns upp dessa skrämmande fakta?
Ännu ett Citat:
"Ett exempel på en dåligt studerad biverkning är det vanliga, högfrekventa skrik som nyvaccinerade spädbarn ger ifrån sig. Detta skrik är så vanligt att det kommit att kallas DTP-skriket (från difteri-tetanus-pertussis-vaccinet) eller
cry-encephalitis (hjärnhinneinflammations-gråt). Detta avfärdas som något övergående och ofarligt, men
studier som gjorts om varför detta hjärtskärande skrik uppstår visar att barnet upplever en enorm smärta p.g.a att hjärnan "sväller" innanför skallbenet p.g.a en hjärninflammation efter en reaktion mot vaccinet. Om dessa "svällningar" orsakar bestående men är det ingen som forskat på."
Låter läskigt ju... Som sagt det finns massor med mer information att läsa, och det är svårt att skilja ut vad man ska tro på eller inte... P. har också uppmärksammat detta och satt flera timmar igår och letade information så vi får se vad han kommer fram till... Förhoppningsvis kommer vi att vara överrens i slutändan...
Jobbigt att det inte finns någon allvetande fakta som man kan tro på till 100% så man slipper fundera så mycket...
Citaten är klippta från
www.vaccinfakta.comPublicerad 2008-04-29 09:35:28 i Barnen,
Nu är det inte länge kvar!
Jag har gått upp lite mer och är på en total viktuppgång på 8 kilo.
Inga tecken på bristningar ännu, det är skönt. Blivit lite lite mörkare i huden runt naveln och nu kan man ana en svag liten hormonrand, men inte så mycket.
Jag har lite lite högt blodtryck 140/75 men inget att oroa sig för om det inte stiger mer.
Blodsockret är som vanligt högt, 8,7. Så det närmar sig den magiska gränsen 9, hoppas att det inte stiger över för jag vill inte göra sockerbelastning och behöva tänka på det nu. Det är ju så kort tid kvar...
Fundusmåttet eller vad det heter är 33 cm (storleken på livmodern) och följer en fin kurva precis som den ska. Lite större än medel men inom gränsvärdena utan problem.
Lillan väger nu sisådär 2,5 kilo och är ca 45 cm lång. Hon ligger med huvudet neråt och rumpan/fötterna upp till höger för det mesta. Bland det skojigaste hon har för sig är att trycka ifrån så mycket hon orkar mot mammas revben, gärna avslutat med en rejäl spark så det knakar till i revbenen... I mitten av magen till vänster brukar hon ha händerna eller armarna tror jag för där bankar hon också på så hela magen bucklar ut då och då.
Alla hennes organ är färdigutveklade nu, utom lungorna som behöver lite mer tid på sig att mogna och klara övergången till luft. Så OM hon skulle bestämma sig för att komma ut snart har hon alla odds på sin sida att klara sig aldeles utmärkt. Det är skönt...
Det känns som om förlossningen närmar sig med stormsteg, fast ibland med myrsteg. Ibland känns det som om det är hundra år kvar, ibland som om det är i morgon... Har börjat fundera på att tvätta alla kläder vi köpt så det är gjort. Har till och med funderat på att börja packa bb-väskan men det känns liiite tidigt ännu, när jag väl har gjort det kommer varje dag kännas oändlig och bara en väntan på att hon ska bestämma sig för att komma ut. Och det skulle ju inte vara ovanligt om det är hela sju veckor kvar...
Jag har haft en sammandragning som höll i sig ganska länge, i alla fall någon minut tror jag, och gjorde ganska ont också, när jag höll på i trädgårdslandet häromdagen. Enligt barnmorskan är det väldigt vanligt att få sammandragningar nu, att livmodern liksom övar sig, men normalt ska de inte göra ont utan mer kännas lite obekväma bara. Så det gäller att ta det lite lugnt nu och inte överanstränga mig alltför mycket. Foglossningen har blivit lite värre och nu gör det ont redan innan jag kliver upp ur sängen på morgonen, men inte så farligt ändå mot vad det kan göra.
Lite svullen vissa dagar, men jag kan fortfarande ha mina ringar utan större problem. I vår bok om graviditeten står det att man väldigt ofta blir trött och grinig nu, och i pappakapitlet att han måste ha överseende med sin partners svajiga humör. Jag känner mig inte särskilt grinig och frågade P. om han tyckte att jag var det. "Nä det tycker jag inte, inte värre än vanligt" svarade han då. Är det ett bra eller dåligt betyg??? Mhm, väljer att tolka det som om jag INTE är särskilt grinig...
Publicerad 2008-04-25 13:15:54 i Barnen,
Ja nu är vi klara med profylaxkursen. Tre gånger på två timmar var den och värd varenda krona som det känns nu. Vi har lärt oss massor, både andning och avslappning som är det grundläggande inom profylax, men även massor med annat. En helt annan inblick i förlossningsskedena och vad som händer när och varför.
Första kurstillfället var lite pinsamt sådär, vi, särskilt inte P. är inga som släpper lös hur som helst inför en grupp helt främmande människor så det var lite obekvämt att göra vissa övningar. Men vi övade desto mer hemma när ingen såg oss se fåniga ut :)
Jag var inte särskilt orolig inför förlossningen innan heller, men nu känns det verkligen som om vi bara väntar på att det ska bli dags. Lite mer övning skadar säkerligen inte, men det känns ändå som om vi har koll på vad vi ska göra, och hur.
En av de bästa sakerna med kursen är att det stärkt oss i att det är vi som ska föda barn, inte bara jag. Jag har tänkt så hela tiden men nu har P. fått massa tips och ideer och bra uppgifter som han ska ha koll på under förlossningen så att han verkligen känner sig delaktig och det känns superbra. Det känns tryggt för mig att veta att han känner sig trygg i sin roll också.
Jag rekomenderar varmt profylaxgruppens kurser, vi har som sagt fått lära oss både andning, avslappning, konkreta tips och uppgifter för partnern att tänka på, hjälp med mental förberedelse och massor med annat. Så nu kan hon komma tycker jag!
Min barnmorska har rekomenderat oss att ta med egen mat och sånt till förlossningen eftersom jag inte kan äta vad som helst. Det verkar vara mest färdiga mackor och typ micrade pajer som finns att tillgå där, och det känns inte som någon höjdare kanske. Enligt profylaxkursledaren bör man äta ofta under hela förlossningen för att behålla orken och ha blodsockret på en bra nivå. Minst en gång varannan timme, gärna en gång i timmen kan man knapra i sig nåt tyckte hon. Och viktigt med dricka, massor med vatten.
Jag tänkte ta med eget fika till en början när jag förhopppningsvis är pigg och mår bra så jag orkar äta ordentligt, sedan lite mer snacksaktigt typ nötter och choklad som är lite enklare att äta och höjer blodsockret fort. Dricka funderar jag på, syrran drack festisar under sin förlossning och rekomenderar absolut sugrör, hon orkade inte hålla glas och att någon annan ska hålla när man dricker känns inte bekvämt, så jag funderar på att skaffa hem "mcdonaldsmuggar" med lock och sugrör. Men vad jag ska dricka? Köpt sportdryck med koffein och grejer vill jag inte ha, och blåbärssoppa och sånt går väl inte dricka i sugrör? Vatten och juice kanske funkar...
Kanske lite överdrivet, känner nog ingen annan som tänker så mycket på allt runtomkring sin förlossning som jag, men jag trivs med att ha koll och eftersom jag tycker att vad man äter är extremt viktigt tänker jag ju inte frångå mina principer på en så viktig dag om det går att undvika.
Par som gått samma profylaxkurs som vi visar att det ger
En kortare förlossning
Kortare krystningstid
Positivare upplevelse av förlossningen
lättare att hantera komplikationer och kejsarsnitt
större delaktighet för partnern
färre och mindre bristningar
behöver mindre kemisk smärtlindring
Låter ju himla bra det där tycker jag! Längtar tills det är dags och jag för första gången får se Lillan!
Publicerad 2008-04-07 10:34:53 i Barnen,
Hur jag än sitter, ligger eller står, vad jag än äter eller inte äter så har jag sån jäkla halsbränna. Vaknar till och med på natten av att jag nästan kräks, urk! Jag har provat allt möjligt, men inget verkar hjälpa. Samarin har jag provat och det hjälper lite en liten stund, men sen kommer det tillbaka. Tabletterna på apoteket innehåller sötningsmedel eller mint så de kan jag inte äta även om jag börjar bli så desperat att jag nog provar ändå snart... Men hellre halsbränna än migrän, så jag vet inte om jag törs.
Ingen som har något bra tips?
Publicerad 2008-04-03 07:57:24 i Barnen,
Ja oj vad tiden springer iväg... Nu är det bara nio veckor kvar. Och så två veckors marginal, även om det inte är vanligt vid första barnet att det kommer tidigt, då är det bara sju veckor kvar!
Fast jag är rätt sugen på att hon ska titta ut nu, inte för att magen stör mig eller det är så jobbigt utan mest för att jag vill ha henne här så jag kan krama och mysa med henne. Och byta blöja, vara vaken hela natten, slita mitt hår för att jag inte fattar varför hon skriker, bli stressad för att amningen inte funkar, ha ångesttankar för att hon kan dö... Nä kanske lika bra hon stannar där inne ett tag till...
Min viktuppgång har blivit lite nergång och jag har totalt gått upp 5 kg nu. (ett under med tanke på all god mat hemma hos mamma och pappa!)
Blodtrycket var lite högre än jag brukar ha men helt normalt
Järnvärdet var "superbra" enligt barnmorskan (trots att jag inte ätit något tillskott som man "måste" när man är gravid...)
Blodsockret låg högt som vanligt, 8,3, så vi får nog förbereda oss på en "sockerbebis", de väger ju oftast mer tyvärr.
Lillans hjärta pickade på i runt 140 precis som det ska. Blir lika rörd varje gång jag får lyssna på hjärtat...
Hon väger nu ca 1,6 kg och är ca 40 cm lång, så hon börjar bli riktigt stor nu!
Försäkringskassan har äntligen godkänt min sjukskrivning för foglossning och jag är halvtidssjukskriven fram till förlossningen. Jag ska ansöka om havandeskapspeng istället, men någon form av ersättning får jag i alla fall, mycket skönt.
Publicerad 2008-03-09 11:24:29 i Barnen,
Alla tycker så olika och ibland är det svårt att se vad JAG vill och vad andra vill eller anser normalt. Jag vill ha min förlossning som jag vill, men å andra sidan kan man ju inte bortse från det faktum att jag egentligen inte har en aning om vad jag vill eftersom jag aldrig varit i den situationen...
Ett dilemma det där...
Jag tror att min syster tycker att jag överdriver. Kvinnor har fött barn i alla tider och det har ju gått bra. Förlossningspersonalen är proffs och är där för att hjälpa till så varför komplicera allt? Hon födde - tror jag- utan att ha skrivit ett förlossningsbrev och vad jag vet hade hon varken läst eller förberett sig särskilt mycket på sin förlossning, "det blir som det blir". Funkade jättebra för henne, men skulle det göra det för mig? Jag VILL vara förberedd. Jag VILL veta vad som ska hända och jag VILL ha det på ett sätt som JAG valt. TROR jag...
Min mamma, som fött fem barn, fyra utan smärtstillande och en med, tycker jag är lite fånig. Det finns så bra hjälp nu för tiden så varför ska jag plåga mig i onödan? Hon menade också på att om man har ont kan man omedvetet "hålla emot" så att smärtlindring faktiskt kan göra förlossningen kortare och lättare.
Hon tycker inte att jag ska skriva i mitt förlossningsbrev att jag inte vill att personalen ska fråga om smärtlindring. När man väl är där är man inte kapabel till att ta såna initiativ själv säger hon. Men det är ju just därför jag VILL skriva in det i brevet. För att jag inte bara ska "okej då, ge mig vad som helst ni tycker bara jag får ut ungen". Det går ju åt två håll det där på något vis...
Men en modern traditionell förlossning vill jag ju inte ha, och om jag inte bryr mig alls är det ju troligen det jag kommer att få. Jag vill inte ha massa kemiska preparat i kroppen som jag inte vet om jag tål och som kan påverka både förlossning och Lillan på ett negativt sätt. Jag vill inte ligga på rygg och föda i uppförsbacke bara för att underlätta för personalen. Jag vill inte att de ska klampa navelsträngen omedelbart då jag vill att Lillan ska få den syresättning som går innan lungorna nått full kapacitet.
Ska jag bara bortse från detta för att det funkat bra för andra och för att det är standard, eller för att jag möjligen kommer att ångra mig under förlossningens gång? Kanske kommer det till och med bli ett kejsarsnitt, det kan man ju aldrig veta, men om det inte finns några medicinska anledningar borde ju min förlossning kunna gå enligt "min plan" likaväl som enligt standardproceduren. Eller är jag så ute och cyklar som många verkar tycka?
Känns lite förvirrande allting. Kanske vet jag inte alls vad jag vill och allt kommer att gå åt skogen för att jag är envis och dum. Tur att vi ska gå den där profylaxkursen i alla fall, där kanske man kan få lite mer vettig information och prata med andra blivande föräldrar som också vill förbereda sig inför förlossningen om hur de tänker.
På torsdag ska vi tillbaka till barnmorskan igen. Tyvärr har vår barnmorska slutat så vi ska få en ny. Hoppas hon är bra. Jag hoppas också på lite råd från henne då hon jobbat på förlossningen där vi ska föda. Men samtidigt lite rädd för att fråga henne, hon kanske också tycker jag är lite knasig och kommer att säga att allt jag inte vill är det bästa, för så har de "alltid" gjort och det funkar så bra så...
Publicerad 2008-03-08 06:25:51 i Barnen,
Pratade med en väninna igår om hennes förlossning. Hon hade i sitt förlossningsbrev skrivit bland annat två saker, dels att hon inte ville ha Epidural och dels att hon ville föda upprätt och inte på rygg.
När det väl är dags efter ett långt och jobbigt öppningsskede säger barnmorskan åt henne att lägga sig i sängen. Väninnan säger nej, att hon inte vill och då säger barnmorskan att hon inte kan förlösa på annat sätt för hon har ont i ryggen! Utmattad som min väninna är hoppar hon upp i sängen.
Får det verkligen gå till så? Om man skrivit i sitt förlossningsbrev att man vill föda på ett visst sätt ska väl ändå inte barnmorskans privata åkommor hindra en till det???
Blev lite upprörd, särskilt som jag själv absolut inte vill föda på rygg. Dessutom ska jag föda på samma avdelning som väninnan...
Nu har jag ju inte varit med om någon förlossning själv ännu men jag tänker mig att man inte är den som har så mycket att sätta emot om personalen vill göra på något annat sätt än en själv. Efter sisådär trettio timmars värkarbete är man nog inte så kaxig som i vanliga fall och stirrar nog inte barnmorskan i ögonen och säger ifrån utan man är nog ganska lydig just då. Personalen på avdelningen har ju ett enormt arbete att göra och stort inflytande på de blivande föräldrarna. Borde de då inte ta hänsyn till vad mamman och pappan då uttryckt för vilja i sitt förlossningsbrev?
Väninnan fick också epidural då barnmorskan tyckte att hon hade för ont, och trots att väninnan sa nej från början blev hon mer eller mindre övertalad och gav efter för barnmorskan. Pappan kunde inte heller stå emot då han led av att se henne ha så ont.
Jag ska nog stryka under vissa ord i mitt förlossningsbrev! Har jag sagt nej till kemisk bedövning ska ta mig faan ingen jävla barnmorska pracka på mig det om jag själv inte känner att jag vill!!! En annan sak är väl om jag ångrar mig när jag väl är där, men då ska initiativet komma från mig och inte personalen! Måste nog prata igenom med P. lite mer också. Jag har hela tiden tänkt att han kommer att vara en klippa bredvid mig som han alltid är, men min väninna fick mig att fundera lite.
Hon sa att man kan inte begära mer av partnern än av sig själv då även han blir väldigt involverad i förlossningen och också är ganska utlämnad. Om nu inte hennes starka och lugna man kunde "ta tag" i situationen och säga att "vi vill inte det och det" kanske inte P. kan det heller? Jag har alltid trott att han kommer att reagera mer på förlossningen än vad han själv tror, men jag har liksom ändå alltid tänkt att han ska stå där och se till att allt går som det ska... Jag har förvarnat P. tidigare om att det faktiskt oftast är partnern som ber om bedövning till kvinnan eftersom han inte står ut med att se henne ha så ont, och han har lovat att inte göra det. Men det hade säkert väninnans man också gjort... Frågan är hur mycket det löftet är värt när man under ett helt dygn sett den man älskar hålla på att förgås av smärta? Står P. ut med att se mig gråta av smärta? Om jag då ber honom om stöd och frågar om vi inte ska ta smärtstillning i alla fall, orkar och kan han då säga " vi prövar ett tag till, det här fixar vi"? Eller om barnmorskan skulle föreslå något, kan han då stå emot hennes auktoritet och säga nej åt mig om jag själv inte kan?
Nä ska nog sätta mig och skriva om mitt påbörjade ganska vänliga förlossningsbrev till ett proffisionellt och viktigt dokument fullt av klara och tydliga order istället för min vilja... Peka med hela handen på ett militäriskt och manligt vis så att jag blir tagen på allvar... Förhoppningsvis får P. också en större inblick i förlossningen då vi ska gå en profylaxkurs. Han har nog inte riktigt fattat än att Lillan faktiskt ska ut från magen någon gång...
Publicerad 2008-03-07 09:45:53 i Barnen,
Redan innan jag blev gravid bestämde vi (ja okej då det var jag som bestämde) att vi skulle ha tygblöjor på våra barn. Fördelarna är flera;
1. Miljön, engångsblöjor är en stor bov vad gäller det växande sopberget. Ofta får man höra att tygblöjor inte alls är ett miljövänligare alternativ, men det är inte sant. Särskilt inte om man som vi använder tvättnötter så att det inte medför mer utsläpp av tvättmedel. Visserligen innehåller nötter sapoider som i stora mängder är farligt för bla fiskar, samt att nötterna importeras, men det är inte mycket jämfört med tvättmedel. Många gånger räcker det dessutom med bara vatten för blöjorna.
2. Ekonomin. Tygblöjor må vara dyra att köpa in nya, men räknat på hur länge de håller är de överlägset billigast. Man slipper också betala för mer soptömning (vi har bara tömning var fjärde vecka eftersom vi komposterar). Inte ens tvättmedel behöver vi betala mer för eftersom vi använder tvättnötter som är ett mycket billigare alternativ.
3. Naturliga material mot känsliga små rumpor. Visst, de nya engångsblöjorna är jättebra jämfört med hur de var förut, men faktum kvarstår att det är kemiska och onaturliga material som babyn har på sig, ofta konstant dygnet om. (Blöjorna har ett kemiskt ytskikt som gör att de känns torra fast de inte är det tex) Eftersom jag själv inte kan ha ens trosskydd en timme eller några andra trosor än bomull utan att bli dålig är jag övertygad om att tygblöjor av naturligt material också är det bästa för Lillan.
Det finns många olika sorters tygblöjor, här är några varianter;
1. Vikblöjan, ett fyrkantigt tygstycke som viks enligt ett visst mönster så det får snibbar
2. Formsydd blöja. En blöja som funkar som engångsblöjorna och fästs med kardborre eller knappar
3. Formsydd blöja utan stoppning. Som ovan fast man kan ändra hur mycket stoppning blöjan har så den funkar både på dagen och natten eller beroende på hur mycket barnet kissar
4. Allt i ettblöja. En formsydd blöja som inte behöver någon blöjbyxa utan är klar att använda som den är.
Tycker man det känns äckligt med bajs som ska tvättas kan alla blöjor kompletteras med rispapper. Ett naturligt material som är jättetunt och släpper igenom kisset men håller kvar bajset så blöjan bara är att "tömma" med papper och allt ner i toan.
Nr 1 till 3 måste ha en blöjbyxa som hjälper blöjan att inte läcka så det kommer kiss på kläderna. Allt i ett-blöjan och de flesta blöjbyxorna innehåller ett plastlager just för att förhindra detta och det tycker jag känns tråkigt. Man kan däremot använda riktig ull i ytterbyxan istället. Ull har en fantastisk uppsugningsförmåga och håller tätt med hjälp av naturliga oljor i ullen. Det hjälper också till att hålla en bra temperatur oavsett om det är varmt eller kallt. Nackdelen med ull är att den kräver lite specialvård. Den mår inte bra av att tvättas konstant och måste med jämna mellanrum återfettas med lanolinolja för att hålla tätt. Å andra sidan bildar urin och lanolin vatten, så oftast är det bara hänga upp en ullbyxa på tork om den blivit blöt.
Efter ett par timmars letande på nätet (vaknade klockan 4 i morse...) har jag kommit fram till följande;
Jag vill gärna ha formsydda blöjor utan stoppning och ullbyxor. Som komplement till det vill jag ha vikblöjor och ullbyxor. Egentligen kan jag tänka mig att ha bara vikblöjor, men jag ser framför mig hur P. står vid skötbordet och ska hålla ordning på en sprattlande bebis, få snibbarna på plats, lyckas få in fötterna i byxan utan att blöjan hamnar fel... Om jag känner honom rätt kommer han ge upp om det blir för svårt, och det kanske jag gör också för den delen. Plus att en formsydd blöja är mycket lättare att ta med och byta lite var som helst så slipper man engångsblöjor bara för att man ska bort nånstans.
Jag har också hittat mönster på hur man kan sy en egen blöja och det är mitt nästa projekt. Ullbyxan kan man också göra själv. Vad jag har förstått blir den bäst om den stickas, men jag kan inte sticka (okej, jag kan, men det skulle ta mig ett halvår för en byxa och resultatet skulle lika gärna kunna se ut som en mössa) så jag funderar på att prova sy en ullbyxa också, det borde gå tycker jag, om man använder 100% ull och behandlar den med lanolin.
Inköpslista till "min" tygblöja och blöjbyxa:
mjukt tyg i 100% bomull, gärna ekologiskt och oblekt (ska ligga mot huden så jag vill helst inte att det ska innehålla färgmedel och annat kemiskt i onödan)
frottétyg (100% bomull) till uppsugningsdelen (microfiber ska tydligen vara bra till uppsugning, men jag har fått för mig att det är ett konstgjort material så jag satsar nog på frotté eller möjligtvis flanell)
Ylletyg, får gärna ha någon rolig färg eller mönster om det går hitta.
smala resårband
polyestertråd (vanlig bomullstråd gör tydligen så det läcker i sömmarna)
Kardborreband
jaa, det var väl det tror jag... Nästa vecka ska jag på ett möte i Sundbyberg och ska då kolla in på tygaffären där som är helt fantastisk, rena paradiset för såna som mig som älskar tyg! De har dessutom ett speciellt rum för teater och lajvgrupper där de har massor med naturliga material som användes förr, så det borde gå att hitta något där, om de släpper in mig i det bakre rummet... Ska kolla lite på nätet också om var man kan hitta ekologiska tyger, och på tant gröns skafferi i Uppsala dit jag ska idag.
Publicerad 2008-02-29 14:12:55 i Barnen,
Gravidstatus hos barnmorskan denna vecka:
Vecka 26
ökning av vikt 3,5 kg
järnvärde helt ok (122)
Blodsocker som vanligt lite högt, men inte så farligt (strax under 7)
fundusmått eller vad det heter 24 cm (storleken på livmodern) helt normalt.
Hjärtfrekvens på Lillan 135 tror jag det var
Blodtryck på mig som vanligt stabilt på 120/70
Lillan väger nu ca 1 kg och är ca 34 cm lång och hon har börjat öppna och sluta sina ögon. Jag har ett sparkande mjölkpaket i magen! När jag ligger i badet och hon sparkar ser man svallvågorna, jättehäftigt!
Förutom en envis halsbränna som är hemsk känns det rätt ok. Lite täppt och så fortfarande men inte så farligt. Jag har slutat envisas igen och tagit medicin mot infektionen så nu mår jag ganska bra. Tredje gången under graviditeten. Jag hoppas verkligen att chefsläkaren på kvinnokliniken på Danderyd vet vad han talar om när han säger det är ofarligt för Lillan. Kan inte låta bli att tänka på att det måste finnas någon anledning till att medicinen inte rekomenderas till gravida :( Tydligen används samma medicin på för tidigt födda barn med infektioner, så det borde ju inte vara så farligt... Jag har äntligen fått en tid till en specialist nu i början på mars, så nu kanske det kan få bli ett slut på det här.
Ingen migrän på ett tag och nu när jag fått in en vikarie på jobbet känns allt mycket lugnare, kanske var det helt enkelt bara stress som utlöste migränen sist... Stress påverkar ju också immunförsvaret och därmed förvärras även infektioner. Allt kom ju samtidigt, migränen, huvudvärken, täppt i näsan och infektionen blev värre. Så från och med nu ska jag göra allt jag kan för att inte stressa upp mig. Lättare sagt än gjort, men målsättningar måste man ju ha i alla fall :)
Publicerad 2008-02-29 13:51:50 i Barnen,
Jaa, vad behövs egentligen? Har kollat på nätet och hört med vänner och bekanta om vad de har köpt, men det är ju sååå olika! Har läst på familjeliv om föräldrar som lagt ut över 25.000 kronor på sin bebis redan innan förlossningen. Vad köper man då undrar jag? Har jag missat nå´t eller?
Här är vad vi har köpt/fått/ska låna:
Spjälsäng med madrass och täcke (låna)
Golv-"filt-madrass" Fått av syrran som hon sytt på söta bilder på
Vagn köpt begagnad för 400kr. Den använder vi så länge den håller/vi är nöjda med den
Babyskydd till bilen begagnad 200kr
Babysitter 150 kr
Underlakan 2 st
påslakanset 2 st
Kudde
Fleecefilt som jag ska klippa i två bitar så de blir lite mer lagom stora
Små kräkshanddukar 5 st
Kiss-skydd till säng och vagn 2 st
Spelande mobil (kommer bli less på den då P. läst att Lillan redan nu känner igen ljud och melodier och därför spelar den för henne varje dag) 80 kr
Tyg med flodhästar på som jag ska sy något av, kanske ett "fodral" till madrasskyddet
Kläder strlek 50-56
1 st Mössa
2 st klänningar
3 st strumpbyxor
hängselbyxa i fleece med fötter
5 st body med lång ärm (inga ben)
1 st body kort ärm (inga ben)
1 st byxor
1 st t-shirt
set med fleecejacka och byxa
4 st strumpor
Kläder storlek 62-68
1 st mössa
1 st pyjamas utan fot
1 st strumpbyxor
1 st hängselbyxor
4 st Body lång ärm
1 st body kort ärm
1 st klänning
Kläderna har totalt kostat runt 800 kr då jag köpt det mesta på rea. Så än så länge har vi handlat för max 2000 kronor till Lillan, om jag inte glömt något.
Kvar på inköpslistan är:
Amningsbh
Tvättbara tyginlägg till bhn
Myggnät (absolut nödvändigt då vi åker hem till Jämtland)
Regnskydd (suck, absolut nödvändigt då vi åker hem till Jämtland)
Barnstol tills hon ska börja sitta med vid bordet
Skötbord
Fler småhanddukar
Blöjor (ska få ärva en del tygblöjor tror jag, men ska köpa några också, plus "vanliga" blöjor om det behövs på natten kanske och om vi åker hemifrån)
Badbalja ? Om jag känner mig o P. kommer vi nog snarare vilja bada/duscha tillsammans med henne i badkaret, så det kanske är onödigt?
Bärsjal
Barntops
Babyvakt Vill gärna att hon ska ligga ute i vagnen och sova och då är det nog bra att ha
Bröstpump Ska vi vänta med tills vi vet om allt funkar
Flaska, ska vi enas om glas eller plast... Jag tycker plast men P. tycker glas känns mer hygieniskt. Jag tänker bara på om han ska "amma" 40 min- en timme när jag är borta med en sån där tung glasflaska... Men det visar sig vilket som känns bäst för honom när det väl kommer till kritan. Om nu Lillan vill dricka ur flaska...
Bepanthen har jag fått tips om är bra till allt möjligt, men jag är tveksam. Jag vill ju inte använda såna kemiska preparat på mig själv, ska jag då göra det på lillan? Funkar det inte lika bra med olja??? Inhandlas nog inte förrän det ev. är nödvändigt.
Det finns ju MASSOR med saker att köpa... Men hon är ju så liten så hon leker ju ändå inte och när hon blir större kan hon lika gärna leka med en träslev och pappas nyckelknippa eller nåt annat kul som säkert redan finns här hemma :)
Hon kommer ju säkert att få både det ena och det andra av släkt och vänner också kan jag gissa. (harkel, ett litet snuttedjur hon kan ha i sängen/vagnen har vi inte köpt...)
Inte kommer vi komma upp i 25.000 direkt... Om vi inte räknar med att vi ska köpa ny bil förståss...
Har vi glömt något? Köpt för lite av något? Vad behövs egentligen, oh, vad har vi gett oss in i??? Ska vi ta hand om en sån där liten aldeles SJÄLVA? Synd att det inte finns någon "gör du såhär blir ditt barn en lycklig och harmonisk människa" att köpa...
Sunt förnuft räcker, sunt förnuft räcker, sunt förnuft räcker... Vi kommer självklart få en underbar liten tjej även om vi inte tillämpar ditten eller datten pedagogiken under uppfostran. Eller?
Publicerad 2008-02-29 11:06:18 i Barnen,
Det är för bedrövligt vad barnkläder är könsuppdelade! Det spelar ingen roll vilken butik du går in i så ser man genast på färgen vart flick respektive pojkkläder finns.
Flickornas små rosa tröjor, gärna med en liten volang och ett gulligt meddelande "princess" i glitter och så förståss en liten fjäril på... (de äldre flickornas kläder mår man ju nästan illa av att kolla på, små glittriga bh:ar och trosor med orden "love me" eller "kiss" på, urk säger jag bara!)
Eller den blå tröjan med röd halslinning och en traktor på framsidan...
Inte lätt att hitta vettiga kläder när man inte vill främja detta könsuppdelade klädsortiment.
Från det bebisen är liten, ja helt nyfödd, präglas den in i en könsroll som samhället har bestämt. Hur ofta har man inte hört, eller undsluppit sig själv kommentarer som när man tänker på det är väldigt könsbestämmande? Pojkar ska från de är små uppmuntras i att vara sora och starka och hjälpa pappa bära saker, medan flickorna är söta, snälla, blyga och ska hjälpa mamma diska...
Ibland får jag lite ångest över vilken värld Lillan kommer till. Vad ska hända med henne när hon växer upp? Kommer hon att bli en liten mini-vuxen som vägrar gå till skolan utan bh och klackskor när hon är sju? Börja sminka sig och bära handväska innan jag fattat att hon inte är bebis längre? När jag var liten lekte vi lekar på rasterna ända till högstadiet. Kull och tittut runt en knut, och fotboll förståss. På långrasten var det skridskor som gällde under vintern. Vad kommer Lillan göra? Halvstå mot ett räcke (Man kan ju inte sitta, då blir låren så feta), lite försök till utmanande puta med ännu icke existerande bröst och prata om de nya skorna hon vill ha som jag vägrar köpa för att de har hög klack? Eller hur oförstående och korkad jag är som inte fattar att hon faktiskt är vuxen och inte ett litet barn längre, fast hon bara är tio år?
Jag vill att hon ska vara barn. Jag vill att hon ska leka och utveckla sin fantasi. Bygga kojor i skogen och klättra i träd. Jag vill att hon ska veta vem hon är och sitt eget värde, och att det inte hänger på yttre attribut utan på att hon är den hon är. Hur uppfostrar man någon till det? Hur ska man lyckas bejaka barnet utan att hon blir bortskämd, hur ska man lyckas stå emot samhällets normer och påtryckningar utan att det går ut över barnet? Om man måste välja, antingen köpa den där bhn eller så blir Lillan retad på gympan för alla andra har, vad gör man då?
(Nu har jag inget problem med bh på vuxna kvinnor, så det handlar inte om någon slags kvinnlig frigörelse genom att bränna bhn, utan det är bhar för små barn jag pratar om. Redan som liten, det finns bhar för tre-fyraåringar (!) stöps flickor, och pojkar, i formar om hur de förväntas vara och bete sig, och redan i den åldern sexualiseras barnet)
När man är liten vill man ju vara som alla andra (oftast). Stackars Lillan som kommer få en mamma med drömmar och visioner om en annan samhällsnorm som baseras på personlighet istället för kön, kommer mina ibland kanske fanatiska ideer drabba henne så hon blir utanför och betraktad som knasig redan på dagis?
"Tygblöjor och så ska hon göra sig märkvärdig med att ungen inte kan äta vanlig mat heller..." Jag kan redan höra de andra föräldrarnas kommentarer om mig... "Alltid är det någon som ska ställa till det..."
Inte ens som vuxen är det okej att inte röra sig inom den norm man är satt i. Återigen detta med etikett, alla måste märkas och placeras in i fack. Jag hamnar nog mer och mer i "udda/ufo"-facket, jag passar nog inte in nån annanstans...
Jag kanske ska införa en kampanj till P. om att flytta till urskogen nånstans, ha hemundervisning och inte låta Lillan träffa "samhället" förrän jag anser att hon är vuxen. Bilda en sekt kanske så kan jag bli rik på kuppen...
Publicerad 2008-02-23 07:41:20 i Barnen,
Ytterligare en mindre välkommen tidig morgon. Vaknade klockan fyra och kunde inte alls somna om. Tog ett bad och försökte igen utan resultat. Jag som skulle ha sovmorgon idag :S
Funderade på att baka bröd, men insåg att P. säkert skulle vakna om jag plötsligt körde igång köksmaskinen, och han är värd att sova lite tycker jag, så det får vänta.
Jag har funderat på förlossningen och hur jag vill att den ska vara. En av de saker jag funderat mycket på är det här med avnavlingen, alltså när navelsträngen ska klampas/klippas. I normala fall i dag klampas den direkt, helst innan barnet tar sitt första andetag, för att kunna ta blodprov på hur barnet mår och om några speciella insatser behövs göras.
Nu finns det dock en del information, se bla här:
http://www.dagensmedicin.se/nyheter/2007/12/05/okat-stod-for-senare-klipp/index.xml som tyder på att barnet mår bättre av att vänta med avnavlingen.
Moderkakan och navelsträngen ingår i ett system med barnet och barnets blod rör sig mellan moderkakan, där det syresätts, och barnet. När barnet sedan är fött och börjar andas själv syresätts blodet via barnets lungor och moderkakan blir på så vis överflödig. Den får ju heller ingen näring från mamman längre eftersom även moderkakan föds fram. Att man klipper navelsträngen INNAN första andetaget borde alltså ganska logiskt betyda att barnet under tiden det tar för lungorna att komma igång och nå full kapacitet lider mer eller mindre av syrebrist i blodet. Och det kan ju aldrig vara bra?
Argumentet med stamceller och BLODbrist har jag svårare att förstå. (Vissa hävdar att man när man klampar barnet tidigt ger barnet blodbrist i och med att hälften av barnets blod är kvar i moderkakan). Själva påståendet är ju ganska logiskt eftersom blodet rör sig mellan barnet och moderkakan under hela tiden i livmodern och då vore det ju konstigt att allt blod helt plötsligt skulle vara i barnet vid födseln, MEN eftersom det är ett slutet system tänker jag mig att när x cl blod rör sig från moderkakan till barnet borde också x cl blod röra sig från barnet till moderkakan? Eller är det så att av någon anledning vägen mellan barnet och moderkakan stängs efter födseln medan vägen mellan moderkakan och barnet är öppen? Men i så fall borde ju barnet lida av blodbrist under hela sin vistelse i livmodern då det alltid är blod i moderkakan? Känner mig för dåligt insatt för att förstå dessa argument, men att hitta mer specifik information verkar svårt.
Jag har också läst om en del psykiska effekter tidig avnavling kan ha, men de vet jag inte om jag sätter så stor tilltro till. Jag är nog helt enkelt för vetenskaplig och icke-andlig för att tro på födelsetrauman som förföljer oss resten av livet. Jag är helt med på att det är en stor påfrestning för barnet att födas, börja andas själv och helt plötsligt vara ute i stora världen och inte inne i mammas trygga livmoder, men jag tror inte att tidig klampning varken gör till eller från i detta trauma, eller att barnet psykiskt skulle känna när navelsträngen kapades och därför få ytterligare separationsångest. Däremot så tror jag ju inte på motsatsen heller...
Trots letande har jag inte hittat många vettiga argument till varför navelsträngen bör klampas/klippas tidigt, förutom att det är lättare att ta ett blodprov. Jag är helt övertygad att det är betydligt bättre för barnet att få så mycket syresatt blod som möjligt från moderkakan så den lilla kroppen inte behöver utsättas för den ytterligare stressen syrebrist kan medföra. Så jag kommer skriva in i vår förlossningsplan att klampning av navelsträngen får vänta, minst tre minuter, gärna till och med fem. Övriga positiva effekter får komma på köpet, om det nu är så att Lillan också slipper blodbrist och får massa extra stamceller så är ju det absolut inte av ondo!
Det är mycket att tänka på när man ska bli förälder...
Publicerad 2008-02-15 17:35:35 i Barnen,
Efter total hopdeppning, två känsloutbrott med tårar sprutande åt alla håll, ett besök hos homeopaten, förståelse från P. (Jaa, förståelse och förståelse, jag fattar inte ens själv, men när värsta stormen lagt sig fick jag en lång kram, fina ord om hur bra och duktig jag är, middag serverad och ett varmt bad upptappat, vad mer kan man begära?) känns det faktiskt betydligt bättre...
För att göra det hela ännu bättre löste sig ett stort problem jag grunnat på och varit stressad över inom företaget. Tack A. för att du ställer upp, ovärderligt! Nu finns inga stora stressmoment kvar på jobbet, bara en vecka kvar tills vikarien kommer och dessutom är vi lediga båda två i helgen, underbart!
Fått en ny medicin av homeopaten också, får hoppas att den hjälper mot nästäppan, tröttheten och huvudvärken jag har när jag vaknar nu.
Lillan sparkar och lever loppan där inne. P. har känt ett par gånger men av någon anledning blir hon aldeles stilla när han lägger handen på magen. Känner hon kanske av hans "främmande" puls? Eller så är det helt enkelt hans lugnande händer :)
Nästa inköp: Ett antiskallhalsband till hunden eller ett värmeelement till "svärmorsstugan". Han väckte mig tio gånger i morse med att skälla på; blåsten, någon gick på vägen, en pippi och... jaa inte vet jag! Höll på att bli skogstokig och strypa hundrackarn! Antingen lär han sig hålla truten eller så flyttar jag ut i stugan :)
Eftersom gårdagen varken blev särskilt mysig eller romantisk hoppas jag på att ta igen det ikväll med en god middag och mysa lite med en film kanske?
Tack M. för dina värmande SMS, igår var det verkligen välbehövligt! Jag var dock inte kapabel att svara som du är värd... Saknar dig mycket!
Publicerad 2008-02-13 11:28:18 i Barnen,
Här är Lillan bara en liten klump på 8 veckor...
Men här börjar hon bli stor (19 veckor) och man kan urskilja anletsdragen. Man kan också se hjärtat (svarta fläcken i "magen" och hennes ena hand, som hon vinkade åt oss med :)
Tänka sig att vi skapat detta underverk!
Fortfarande har jag inte gått upp mer än 3 kg, men magen börjar bli stor och lite lagom ivägen :)
Publicerad 2008-02-09 09:56:37 i Barnen,
Nu när jag skrivit så mycket fint om P. måste jag också ventilera lite som irriterar mig med karln. Kanske är det hormonerna, så han kanske har rätt, men det är irriterande ändå...
Han tycker att det är länge kvar till lillan kommer! Länge säger jag!? Det är ju mindre än halva tiden kvar! Bara fyra månader! Och vi har inte förberett nästan nåt! Vi har inte ens bestämt huruvida vi ska ha vårt eget sovrum uppe eller nere! Jag läser och läser om både förlossning och bebisar, men inte han. Det är ju så lääänge kvar! Tänker han stå med lillan på armen och läsa på hur länge man kan spara bröstmjölk i kylen eller?
Mutter...
Vi ska också gå en profylaxkurs eftersom jag vill föda utan kemisk smärtstillning (om det går!). Jag tycker han kan läsa på om kursen men han menar att han ju ska gå kursen för att få informationen så han behöver inte läsa på innan...
Jag fattar inte, han brukar vara så noga med att kolla upp information innan, aldrig något överilat beslut från honom inte, men nu verkar han helt plötsligt tycka att det är okej att ta saker som de kommer!???
Kanske är det för att jag påminns om lillans ankomst hela tiden i och med att jag har ont och hon sparkar, medan P. faktiskt bara sett henne på UL och kännt henne sparka en gång... Det är synd att det är så få pappor i P.s umgängeskrets, han har ingen att prata med utom syrrans man eller mina pappor. Inga kompisar eller egna släktingar som han umgås med... Inte för att han är särskilt pratglad sådär men ändå...
Synd att herr Eriksson bor så långt bort, han betyder nog mycket för P. annars eftersom de båda förlorade sina pappor när de var "små" och jag vet att de har pratat om känsliga saker som P. i vanliga fall har svårt att prata om.
Men men, så småningom vaknar förhoppningsvis P. också upp och inser att tiden går fort... Eller så är det jag som behöver tagga ner lite...?
Publicerad 2008-02-09 09:17:48 i Barnen,
Ligger kvar i sängen. Har sovit kasst och har ont i rygg och bäcken. De sista dagarna har varit tunga på jobbet fast än P. hjälpt till så mycket han hunnit. Tycker lite synd om honom, han är så snäll. Inte nog med att han jobbat en extra dag på sitt vanliga jobb, plus nu i helgen, han har dessutom hjälpt mig flera timmar på eftermiddagarna både onsdag, torsdag och fredag.
På måndag är han nästan helt ledig, han ska bara in till jobbet ett par timmar under dagen. Så då ska jag försöka smyga iväg så han får sovmorgon...
I torsdags blev jag halvtidssjukskriven för mitt tunga arbete och min "bäckenuppluckring" som jag antar är samma sak som foglossning(?) Det var väldigt skönt, särskilt som jag redan har anställt en vikarie som ska ta över allt tungt från både mig och J. som redan går på halv havandeskapspeng för de tunga lyften. Så snart är vi tre i företaget igen, det ska bli kul med lite nya perspektiv och lite mer go än vad jag och J. besitter just nu. Nästa vecka blir dock lite tuff eftersom varken jag eller J. får göra något tungt, men vikarien inte kan börja förrän veckan efter, men jag har i alla fall förvarnat älskade P. om att han troligtvis behöver göra en ännu större insats nästa vecka...
Jag blir så irriterad på alla jag pratar med när jag berättar att jag ska gå tillbaka och jobba efter fyra veckor efter förlossningen. Det vanligaste svaret är
"haha, vänta bara, när barnet väl kommer kommer du inte alls att vilja gå tillbaka"
Då undrar jag:
1. VILL alla pappor gå tillbaka och jobba efter bara tio dagar tillsammans med sin nya familj? Har HAN något större val?
2. Det handlar inte om vad jag vill eller inte vill, jag MÅSTE gå tillbaka och jobba om inte mitt företag som jag kämpat för i flera år ska krascha ihop...
Jag kan säga redan nu att jag inte kommer att vilja gå hemifrån och lämna lillan och P. Jag kommer säkert gråta när jag gör det och kommer troligtvis inte att kunna koncentrera mig alls på jobbet. Men någon måste sköta mitt företag och den någon är jag!
Jag tänker så här: Det är inte många familjer förunnade att BÅDE mamma och pappa kan vara hemma hela första månaden. Resten av sommaren kommer P. vara hemma på heltid och jag måste jobba kanske 10 timmar i veckan, som jag kan styra i princip själv, så jag är ändå hemma... ...158 timmar i veckan, då vi kan vara en hel familj och lära känna vår lilla nykomling. Jag tror vi kommer att ha det ganska lyxigt och många kommer att vara avundsjuka på oss som kan vara lediga tillsammans så mycket. ÄNDÅ, eller kanske PÅ GRUND AV det får jag höra så mycket kommentarer om hur vi planerat vår ledighet.
Det som irriterar mig mest är att de flesta verkar tycka att P. hur enkelt som helst ska kunna jobba heltid, medans jag inte ens kommer att fixa några timmar då och då. Och om jag lyckas är jag en dålig mamma som inte hellre vill vara hemma med min bebis.
Skitsnack säger jag!
Jag är fullt övertygad om att P. kommer bli en fantastisk hemmapappa och lillan får på köpet en lite annorlunda bild än den rådande könsuppdelningen i samhället idag! Fram för alla Pappor!
Publicerad 2008-01-17 09:05:46 i Barnen,
Ja, nu har jag alltså gått halvvägs genom graviditeten. 20 veckor. Känns som en månad eller möjligtvis två. Det har gått så ofantligt fort. Nu är det bara lika mycket kvar. Och vi som inte ens börjat förbereda något inför lillans ankomst!
Förra veckan fick jag ett ryck efter att ha sett ultraljudet och gick ut på rean och handlade lite kläder. Men det är ju så mycket annat man borde skaffa sig, säng (tror jag vi ska få låna), skötbord, tvättgrejer, en balja kanske, bröstpump och flaska mm mm... Vi har knappt ens funderat på VAD vi ska köpa och vad man behöver...
Känns nästan lite stressigt :)
Tänk om min foglossning blir riktigt illa, eller magen helt plötsligt blir jättestor, då är det inte så kul att springa runt på massa olika affärer och leta barnsaker...
Funderar också lite på min viktuppgång. Har hittills bara gått upp 1,5 kg. (ser ut som mycket mer på magen!) Har bara fått positiv respons på det, att det är skönt att inte gå upp så mycket osv, och det känns ju bra. Jag slipper ju gärna gå upp om det inte behövs...
Men magen är stor, det syns väldigt tydligt att jag är gravid och alla jag känner har gått upp mycket mer än mig när de gått halvvägs. Utom en som knappt kunde äta under hela graviditeten, och några såna problem har ju inte jag :)
Men men, ultraljudet var ju som det skulle så det är väl inget att oroa sig över, men jag kan inte låta bli att undra varför jag inte går upp mer, jag som brukar ha så lätt att lägga på mig.
Jag måste säga att hittils känner jag mig lyckligt lottad för hur min graviditet varit. Om det inte varit för magen skulle jag nästan fundera på om jag verkligen var gravid...
Jag har aldrig mått illa (ja okej, två-tre gånger kanske, men aldrig kräkts)
Jag är inte öm i brösten
Jag har inga konstiga cravings eller sug
jag har inte fått några bristningar -ännu
Ja, egentligen har jag väl inga symtom alls, förutom att magen växer och den foglossning jag känner av, men blir den inte värre än så här är jag glad ändå. Just nu känner jag mig friskare än innan graviditeten både vad gäller trötthet och ledvärk. Så både jag och sambon är glatt överraskade, vi hade båda trott att jag skulle få en ganska jobbig graviditet.
Men hon får gärna ge sig lite till känna snart, längtar efter en liten spark, och att sambon ska kunna känna också!
